Jag går runt å tittar i min lägenhet.Total kaos.
Jag vantrivs.
Börjar försiktigt, rum efter rum.
Måste.
Lite musik. Tusen tabletter senare kanske det tillslut blir någon ordning.
Lova, min klippa.
Vi bråkar mer än någonsin.
Igår kväll var det bara hon och jag.
Kramar och förståelse.
-Mamma, kan jag gå ut till mina vänner nu eller behöver du mer hjälp?
Fan mitt hjärta går itu.
Vilket hjärta hon har.
Så stark och empatisk.
Vad gjorde jag utan henne.
Imorse gick hon upp å fixade frukost åt sig och sina syskon.
-Jag tror att du behövde vila mamma.
Modet sviket mig idag.
Helst vill jag bara ligga i sängen med huvudet under kudden.
Tårarna slutar aldrig att rinna.
Orken vill fan inte alls som jag.
Var är jag?
Jag med all min energi, lust och anda!
Men vad tjänar det till?
Att sitta har å lipa?
Det blir ju knappast någonting gjort då lixom.
Jag ska orka.
Jag ska fixa det här.
Punkt!