Jessica Hedlund -

I hjärnan på paniken

PUBLICERAT: 2014-01-29 TID:< 20:02:30 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

"Flera gånger om dagen så tar mitt kontrollbehov över makten och skickar mig emellanåt över kanten.

Hela kroppen börjar andas katastrofläge redan långt innan första varningen ens utdelas.

Jag hatar den egenskapen.

Hela systemet försätts i trans och allt jag gör färgas därefter.

Jag kan liksom inte slappna av och bara leva här och nu.

Jo till en början.

Men när det närmar sig ett slut så reagerar varenda cell.

Finn en lösning!

Ta dig ur det här!

Försök använd hjärnan på ett friskt sätt!

Men det går inte.

Den enda konsekvensen det får är att allt blir ännu sjukare.

Idag föll jag lite i bitar.

Modet sviker mig alldeles och lämnar mig utan återvändo.

Kroppen sviker mig av fysisk smärta och själen trasar sönder.

Kommer jag någonsin att sluta vackla?

Kommer styrkan ifatt mig?

Hur gör jag för att inte ge upp?

Kommer jag någonsin att bli hel igen?

Kommer det någonsin att bli som förut?

Kommer det att sluta göra ont?

Kommer herr Ågren att sluta slå så jävla hårt?

Panikjäveln då.

Han sprang ifatt mig idag.

Jag hade inte en chans!

Flera gånger tog han strypgrepp och våldtog min hjärna fullständigt.

Han sitter på mitt huvud ännu.

Han håller min näsa nedtryckt under vattenytan.

Jag lämnas inte alls något utrymme till att hämta andan.

Jag försöker febrilt stånga mig fri.

Skickar planeten in i betongen om och om igen.

Men han vägrar släppa taget."

Så här har min dag sett ut.

Både Ågren å Panikjäveln har jag kastat åt helvete och sitter just nu å garvar åt eländet.

För helvete Hedlund, stila dig!

Lugna mä som Stevie skulle ha sagt.

Kamma till dig nu som Agnes klipper till med när jag svävar iväg.

Att sitta på sidan om och se på när en människa har panik måste bara bland det värsta jag vet.

Man är och förblir helt maktlös.

Det enda vi vet och kan luta oss emot är att det går över.

Och man överlever.

Det går alltid över....

Jag vill ha en egen måne

PUBLICERAT: 2014-01-28 TID:< 17:24:05 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag tog hela mitt hjärta och bäddade ner det under mitt täcke igår.

Bäddade ner en massa lugn. En del trygghet och en stor vinst.

En del av det sover ännu.

Jag får plötsligt så mycket tid.

Så mycket utrymme.

Kan jag vänja mig?

Borde jag vänja mig?

Det är inte på lånad tid nu.

Jag är rätt säker på att min plats är lika outbytbar som hans.

Hela mitt hem är fullt av lugn.

Det hägrar ingen oro.

Ingen rädsla för kaos.

Jag är inte rädd längre.

Han ger mig inte kaos längre.

Han är en del av det.

Orkanens öga närmare bestämt.

Orden tar inte.

Jakten har stillats.

Hjärtat är trött.

Hjärnan trotsar Richterskalan och erbjuder enbart samarbetssvårigheter.

Kan vi stanna här nu?

Nu när det är tyst och lugnt.

Tryggt, så in i helvete jävla tryggt.

Att någons närvaro kan lyckas lägga lock på en sån kokande gryta.

Temperaturen sjunker och låter det endast sjuda.

Trots allt kiv, vassa ord och alla sarkasmer så är det fortfarande varmt.

Tänk att alla strider tillslut lät vänskapen vinna.

För tänk om jag kastat in handduken?

Viftat med vit flagg?

Sänkt mina segel?

Hur hade det sett ut då?

Hade jag levt ett liv utan?

Jag hade ju ett liv innan du kom.

Innan jag sprang in i dig med full kraft och ruskade om din tillvaro med full punch.

Innan jag bestämde mig för att stanna.

En dag, en vacker jävla dag ska jag berätta.

Att försvinner du nu så går jag av.

Om jag lämnar dig nu

PUBLICERAT: 2014-01-27 TID:< 08:23:52 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Allting sker av en anledning.

Men ibland undrar man vad anledningarna är.

Idag vill inte kroppen som huvudet.

Jag behöver vila.

Hjärnans behöver vila.

Jag behöver tid för mig själv.

Ibland saknar mina sinnen de små tillfällena som jag numera låter mig själv springa runt i huvudet å känna efter.

Jag måste låta mig göra det.

Emellanåt.

Gå ett par varv med det förflutna.

Fundera över hur min tillvaro ser ut och reflektera över hur och varför vissa saker gick som dom gick.

Varför valde du att lämna mig?

Vad gjorde jag för fel?

Eller gjorde jag rätt? Men ändå inte.

Jag har rannsakat mig själv från topp till tå men finner inga bra svar.

Eller var det så att jag lämnade dig?

Utan att det var min mening.

Utan att jag märkte det själv?

Missade vi varann?

Glömde jag bort vad som var viktigt.

För dig?

Jag behöver slå några hål i huvudet på mig själv.

Se över mina misstag och försöka att inte göra om vissa saker igen.

Vänder, vrider och kommer inte alls fram till något bra.

Jag älskar ju. Det vet jag.

Men var tog känslan vägen?

Jag kan inte ta på den längre.

Mina minnen lyser inte som förr.

Varför tröttnar jag?

Varför kan jag inte stanna kvar i det som känns bra?

Varför är jag så rastlös?

Kämpar och vinner.

Och tröttnar.

Fullständigt.

Varför finner jag inte ro?

Jakten triggar varenda cell i kroppen.

Vinsten förnöjer.

En stund.

Sen ställer hjärnan om siktet helt och hållet.

Jag saknar att längta.

Längtar efter att sakna.

För känslan att ses när man längtat så där överjävligt är lika fantastisk varje gång.

Längtar efter känslan när hjärtat blir tillfreds och själen stillas.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du fungerade som förr.

Men det gör du inte.

Jag kommer aldrig att förstå varför.

Var magin tog vägen och varför jag inte kunde stanna kvar.

Jag lämnar dig nu.

Även fast jag inte vill.

Förstår eller finner någon logik.

Jag kan inte vända.

Du fungerar inte längre.

Och det gör mig så in i helvete jävla ledsen.

På mig själv.

I ❤️ London

PUBLICERAT: 2014-01-25 TID:< 10:01:36 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Emellanåt skingras dom.

Molnen på min himmel.

Ibland drar Tor till med sin hammare och det blixtrar till av bara helvete.

Den här veckan skakades min tillvaro om en aning.

Jag trivs när jag har kontroll och vet var jag har saker och ting.

Snabba förändringar och plötsliga vändningar är inte längre min grej.

Förutom när det är jag själv som vänder.

För det gör jag ju. Rätt ofta.

Den senaste veckan har varit den bästa på länge.

Inte för att det egentligen har hänt något speciellt.

Bara det att karman om och om igen visat att den fungerar. Finns.

Månader av slit har satt sin spår.

På både själ och hjärta.

Men nu börjar det betala sig.

Jag och en av dom bästa struntade i att kontrollera impulsen och dunkande in en Londonresa bara så där.

UFC-gala, sightseeing och massor med Linda-tid.

Så om en dryg månad ska jag återigen få fylla hjärtat med en av världens bästa städer.

Jag läker nu.

Fortare än någonsin.

Jag tänker inte blicka bakåt mer nu.

På ett tag.

Jag kan nog nästan tillochmed påstå att jag har lite frid.

Lite glädje och lugn.

Fattar ni?

Jag ler ❤️

När kroppen inte orkar mer...

PUBLICERAT: 2014-01-22 TID:< 19:15:26 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

När kroppen inte kan mer.

Krafterna tar slut och hjärnan vill så mycket.

Jag hade lite planer.

Hade tänkt lite extra.

Men orken försvann.

Håller mod och humöret uppe.

Jag vill inte oroa någon.

Jag vill inte berätta att det gör så ont jag inte klarar av att sitta still emellanåt.

Jag vill inte ha några sympatier.

Jag vill inte att någon ska göra något för mig än av den anledning att den gör det för att jag är jag.

Det är mellan varven värre än det verkar.

Jag skrattar mig igenom det för tillfället.

Delar med mig av skratten och sprider lite lugn.

Men kroppen är trött nu.

Den protesterar hej vilt men jag vill inte lyssna.

Jag vill vara frisk.

Må bra och orka.

Besked efter besked sänker sakta mitt mod.

Jag börjar mer och mer inse.

Förstå.

Allvaret.

Konsekvenserna.

Men det kan aldrig ta ifrån mig mitt hopp.

Jag antar att det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns ❤️

Min himmel

PUBLICERAT: 2014-01-22 TID:< 07:02:10 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Hemligheten bakom att läka är att finna vägar att få hjärtat att le.

Finna vägar i sig själv.

Vägar som inte är beroende av någon annan.

Vägar som man kan välja själv.

Jag har funnit en trapp till en himmel.

Full av porslin, koppar, vaser och designers.

Dyrt, oja svindyrt.

Men själva grejen och tillfredsställelsen är fynden.

Loppisar, Tradera osv.

Det har öppnat dörrar till en helt ny värld.

Jag är helt såld.

Går runt hemma och bara myser.

Tar på, känner, möblerar om, vänder och vrider. Luktar.

Igår åkte vi till Årsta en sväng.

På vägen hem fick jag med en mig en samling.

Med ett värde högre än någonting annat.

Förutom att min värld fylls av porslin så fylls den ständigt på av nya vänner.

Jag tog mig en stund och reflekterade över det.

Jag är så lyckligt lottad.

Min värld är nu noga utvald.

Den består endast av människor jag själv har valt.

Människor som älskar mig för att jag är jag.

Och som jag älskar utan förbehåll.

Som ger så som jag.

Herr Ågren håller sig på avstånd.

Lugn och ro kryper sig på.

Jag landar.

På en landningsbana omgiven av allt jag kan önska mig.

Fylld med kärlek och omtanke.

Glädje och vänskap i världsklass.

Människor som väntat.

Personer som tillkommit.

En oruckbar familj.

Jag är på väg tillbaka mer än någonsin.

Dom som funnits sen tidigare börjar känna igen mig.

Mina kollegor säger att jag börja lysa igen.

En känsla helt jävla oslagbar.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit.

Jag kommer att stöta på farthinder.

Men jag kommer aldrig trilla tillbaka.

Stanna men inte backa.

Mina högtalare spelar lycklig musik.

Blandat av Vonkos Winnerbäck, Agens reggae, Stevies dub, Annas metal, barnens Astrid Lindgren och alla de strofer jag minns.

Imorgon fyller en av mina absolut bästa vänner år.

Loppis, tårta och paket.

Porslin, espresso och min lilla BomBom.

Och mitt huvud får tystnad.

För han är ju lugnet själv och är som balsam för min själ.

Framförallt så är han värd alla ronder jag har gått.

Jag vann.

För att du är min

PUBLICERAT: 2014-01-19 TID:< 12:30:33 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Började min roadtrip med ett besök hos Agnes.

På vägen dit slog det mig att jag för första gången på fruktansvärt lång tid kände mig glad.

Utan störande moment.

Herregud vilken känsla.

Du är så sjukt välkommen.

Så oerhört efterlängtad.

Åkte sedan vidare till Oxelösund.

Hjärnan tystnar helt.

Hjärtat får ro.

Själen läker lite.

Skratten hägrar och galen vänskap fyller hela systemet.

Jag är evigt tacksam till den människa som delade med sig lite att sitt Oxelösund till mig.

Jag tror att jag börjar leva igen.

Inte bara överleva.

Kan det vara så?

Är livet på väg ifatt mig igen?

Jag har varit utan herr Ågren så länge nu att jag snart kan börja vänja mig vid det.

Länge för mig.

Länge i min värld.

Men jag låter min värld få följa med.

Den som endast finns i ett gränsland.

Mellan verklighet och fantasi.

Dit jag kan fly när verkligheten tråkar ut mig.

Där jag kan låta den delen av mig som aldrig vilar härja runt.

Skapa scenarion och allting är tillåtet.

Där jag kan bestämma mina egna regler.

Det jag är min egen lag.

Ibland kan jag släppa in er.

Låta er få läsa er igenom.

Beröra era jävla hjärtan och kasta in mina kapitel i era system.

Våldta era sinnen och lära er att älska.

Låta del av en en helt galen värld.

Min.

Jag är glad.

För allt jag fann.

För allt jag fick.

För er som gick.

För er som brann.

Jag är glad för min musik.

Jag är glad för mina vänner.

Jag är glad för all obefintlig logik.

För varenda en som jag känner.

Jag är glad att vara.

Jag.

Som förr.

Som nu.

Som sen.

Fall 7 times.

Stand up 8.

Om jag inte fanns?

PUBLICERAT: 2014-01-15 TID:< 20:35:28 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag är lite i fas igen.

Tutar och kör och håller saker och ting runt om mig vid liv.

Trivs med att pyssla hemma.

Tvätta och hålla rent.

Jag gläds med barnen återigen.

Jag leker, busar, sjunger, dansar och myser.

Som jag gjorde en gång i tiden.

När jag var frisk.

Jag tänker ofta på döden numera.

Inte alls för att jag vill dö.

Kanske för att jag en gång ville.

Och för att jag nog värdesätter livet lite extra mycket numera.

Hur skulle det gå för dom runt omkring mig om jag inte längre fanns?

Skulle Agnes skratta lika mycket åt någon annan som hon gör åt mig?

Skulle LilleLina finna en ny vän fast hon varit mig närmst i alla år?

Skulle Jaanis slappna av och vara sig själv så där som hon nästan bara är med mig?

Skulle Anton kalla någon annan av sina bästa vänner för ängel?

Laszlo, skulle han klara sig med bara en mamma?

Emma då? Skulle hon lita på någon annan som hon gör på mig?

Pullulla, skulle hon kunna vara så där weird i någon annans sällskap?

Goffan, vi som funnit varandra igen. Skulle hon hitta någon annan som älskar musiken som jag?

Skulle Vonko kunna minnas tillsammans med någon annan efter ett helt liv vid varandras sida?

Jenny då? Vem skulle hon och hennes barn baka med innan jul?

Cicci, min yngre hälft. Skulle hon hitta någon lika som jag?

Mia, Hon som fann en del av sitt Mjölby hos mig här i Västerås?

A. Skulle han hålla fast vid någon som han gör vid mig?

Stevie, skulle han hitta någon annan blondare vän än mig?

Johan & co, skulle dom hitta en ny lika galen vän som dom själva?

Och er som jag inte nämnt vid namn men som ändå finns där nära nära.

Skulle ni minnas mig som jag minns er?

Mina barn.

Skulle dom växa upp och bli lika vackra människor ändå?

Mamma och pappa då, det finns ju bara en och det är jag.

För ingen älskar ju er som jag.

Precis på det sätt jag gör.

Mitt egna lilla vis.

Visst är det hemskt?

Visst tänker man så ibland?

Kanske är det en reflektion om hur man själv känner.

Sina egna rädslor.

Tänk att vad som helst kan ju hända.

Människor omkring oss dör vare sig vi vill eller inte.

Tänk om jag missar att berätta hur viktiga dom alla är för mig?

Tänk om jag missar en enda?

Tänk om det en dag är försent?

Att våga leva men ändå vara rädd om sig och sina.

Försöka att inte skiljas i osämja.

Att ta sig tid och tänka över sin tillvaro.

Försöka komma ihåg att uppskatta.

Aldrig glömmer jag att älska men allt för ofta missar jag att berätta.

Visa och bry mig.

Allt för ofta är jag upptagen av mitt.

Hasar runt i min egen skit och kanske missar en annan trasig själ.

Om jag blir frisk.

När jag blir frisk så ska jag försöka ha så många lärdomar jag kan med mig.

Så mycket jag orkar bära.

Och leva som om det inte fanns någon morgondag ❤️

Låt mig få va

PUBLICERAT: 2014-01-14 TID:< 20:44:39 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Att människors brist på förståelse kan påverka en så kraftigt.

Att försöka inse att det spelar ingen roll hur mycket man har läst, hur fina högskolepoäng man har.

Vissa saker kan vissa inte förstå.

Eller sätta sig in i.

Det finns en anledning till att det kan vara meriterande att själv vara fd missbrukare till exempel om man ska arbeta med missbrukares tillfrisknad.

Alla besitter inte förmågan att förstå.

Precis som att jag exempelvis inte kan bli ett matematiskt geni hur jag än bär mig åt.

Siffror är inte min grej.

Vissa människor är rasister.

Vissa är pedofiler.

Andra våldtar kvinnor eller skjuter hej vilt.

Antingen så är man utvecklingsstörd i någon form eller så saknar man helt enkelt förmågan att känna empati.

Brister i sitt konsekvenstänkande etc.

Jag är övertygad om att jag var en lite sämre människa innan jag blev sjuk.

Att jag var lite hårdare, lite mer tunnelseende och kanske dömde för fort.

Tack då säger jag.

Man kan aldrig förstå en människa i kris om man inte varit med om något liknande själv.

Saknar man då dessutom förmågan att förstå, sätta sig in eller acceptera så kan man heller aldrig möta en människa i kris.

Man kan inte läsa sig till nya egenskaper.

Däremot kan läsa sig till att utveckla dom man redan har.

För nog saknar man en dos självinsikt om man sitter på åskådarplatsen och dömer folk nere på arenan utan att ha någon form av koll på vad den eller dom personerna går igenom.

Varför just en av spelarna spelar sämre än vanligt just den dagen.

Varför någon är tröttare än vanligt.

Att vara dömande. Dum.

Är värre indirekt än direkt.

För indirekt så blir genast falskt och oärligt.

Och vilken jävla idiot vill hamna i den kategorin?

Att jag är en person som inte alla väljer att konfrontera är jag fullt införstådd med.

Jag är inte lätt att tas med alla gånger.

Jag står heller inte och apar med.

Har jag rätten på min sida är det bog i sådana situationer omöjligt att gå vinnande därifrån

Det är inte alltid en bra egenskap.

Men jag står upp för mig själv.

Varje gång!

Jag älskar hetsiga diskussioner, provokation och konfrontationer.

Kanske för att jag är rätt verbal och vet exakt vad jag står för och inte.

Nog kan jag också ha åsikter.

Kanske säger jag dom inte till personen varje gång.

Det kanske inte spelar någon skillnad. Inte gör någon nytta.

Men jag ljuger inte heller om jag en dag blir ifrågasatt.

Jag har poängterat det förut och jag kan inte göra det många gånger nog.

För säg vad ni vill.

Tro vad fan ni vill.

Men när det kommer till mina barn så är jag beredd att dö för deras rättigheter.

Mina barn har rätt att må bra.

Dom har rätt att växa upp i en trygg miljö.

Dom har rätt till en mamma som mår bra.

Till en pappa som mår bra.

Jag kämpar varje dag med alla mina demoner för mina barns skull.

Jag försöker tänka, reflektera och agera utifrån hur man ska vara.

Jag är medveten om varenda brist.

Om varenda fel jag gör.

Jag kämpar för dom.

Jag kämpar min skull.

Jag kämpar för att överleva.

Att jag och mitt ex har en trasslig och säkert rätt märklig relation det vet dom flesta.

Men låt det vara just det.

Vår!

Förstår man inte att snacka skit, springa med dynga till det ena och det andra örat, skapar osämja?

Vem drabbar det om vi inte kommer överens?

Vem drabbar det om vi bråkar?

Barnen va?

HÅLL KÄFTEN då för i helvete!

Vi är rätt duktiga på att svänga oss med osämja utan hjälp utifrån.

Jag avskyr oärlighet så innerligt, fruktansvärt jävla mycket att jag har svårt att finna något som skapar så mycket ilska inom mig.

Hur kan man tappa huvudet i golvet så överjävligt hårt att man inte inser vilka konsekvenser ens eget agerande kan få?

Att springa till mina barns far och häva ur sig en massa jävla dravel, sanning eller inte....

Vem fan gynnar det?

Hjälper det honom? Nej.

Hjälper dig mig? Nej.

Hjälper det mina barn??

Nej nej nej och åter nej.

Och vill man tala illa om fäderna i fråga så kom inte till mig

Jag har mina egna åsikter.

Jag behöver ingen annans.

Det är dessutom respektlös att tro att jag ens är intresserad av att höra.

Det är mina barns pappor.

Jag har en gång i livet valt att skaffa barn med dom.

Den lilla delen lär jag fortsätta respektera annars innebär det ju att jag inte eller respekterar mig själv.

Helst skulle jag vilja skriva typ:

Dra åt helvete era förbannade jävla missfoster till människor. Håll igen käften annars ska jag fylla en låda med skitsnack och trycka ner den i svalget på er, paketera ihop er och lägga ut en bortskänkes annons på Blocket.

Men jag väljer istället att uttrycka mig så här:

Låt mig vara.

Låt mitt vara.

Vilka ni nu än är.

Skit i mig och mitt men se mina barn.

Släng inte pinnar på den eld som redan brinner.

Mina barn förtjänar inte det.

Jag ber på mina bara knän och talar utifrån hela mitt hjärta.

Låt oss vara.

Kom in!

PUBLICERAT: 2014-01-12 TID:< 16:08:05 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Min värld kanske inte är som alla andras.

Den kanske inte är vad som i folkmun kallas normal.

Här går allt i ultrarapid och emellanåt inte alls.

Det kanske vänder fort. Uppochner.

Jag är inte lugnet själv.

Jag håller inte alltid koll på allt.

Jag glömmer ofta saker.

Men jag har tid för dig.

Mitt humör är inte alltid på topp.

Men att få ur mig ett och annat leende är inte så svårt.

Jag kanske svär en del.

Kan bli galet frustrerad på mig själv.

Jag behöver planera. Ha mina dagar hyfsat strukturerade.

Ibland har jag svårt att notera andras gränssättningar.

Men fortsätt ge mig dom annars lär jag mig aldrig.

Jag talar fort. Tänker ännu snabbare och kan hoppa från ett ämne till ett annat.

Kanske lyckas du hänga med.

Jag behöver mycket vila.

Min hjärna är inte som alla andras.

Den får bara någorlunda ro när jag sover.

Jag uppfattas nog som rätt egocentrisk mellan varven.

Vrålar åt mina barn när tålamodet tryter.

Men jag sitter gärna ner och leker med deras bilar.

Gör flätor och poppar popcorn.

Myser alltid och överöser dom med kramar och kärlek.

Jag kan ha fel. Ibland tänka fel.

Så det som kommer ut ur munnen kan upplevas som helt vansinne.

Men jag menar inget illa.

Kanske verkar jag respektlös.

Jag vill väldigt mycket, väldigt ofta och ger mig sällan.

Men kom ihåg att jag är likadan vid din sida.

Kanske missar jag att fråga hur du mår.

Glömmer att fråga om din dag.

Kanske har jag inte hört av mig på ett tag.

Kanske kan jag inte just då ta in så mycket annat än att försöka sortera runt i mitt eget huvud.

Men det betyder inte att jag inte bryr mig.

Jag lyssnar gärna och hämtar dig vid världens ände om du behöver.

Kanske häver jag ur mig saker i stundens hetta som jag absolut inte menar.

Men lyssna till mitt förlåt.

Jag menar det med hela mitt hjärta.

Kanske känner du dig bortglömd ibland. Som att jag inte har tid för dig och ditt.

Att jag endast bryr mig om mig och mitt.

Det är inte så. Du är alltid viktig för mig.

Det går inte att ramla ut.

Falla bort eller glömmas.

Har du en gång varit där så finns där alltid en plats.

Mitt hjärta kan aldrig bli trångt nog.

Alla får plats.

Alla har sin plats.

Din plats är totalt jävla outbytbar.

Din, din och ja, just din ❤️

Mot alla odds

PUBLICERAT: 2014-01-12 TID:< 08:29:33 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Sitter på min uteplats.

Med morgonens kaffe.

Det är rätt kallt.

Vaknade imorse med raggsockor å mössa på.

Inser att jag somnat när jag la barnen å har därmed sovit i 12h.

Känner mig utvilad men ändå helt slut.

Barnens pappa är sjuk så jag har dem nonstop.

Jag klara inte riktigt av det ännu.

Kroppen säger ifrån och stressen hopar sig.

Jag har så mycket att göra och så lite tid att vara jag.

Tur att jag är tankad med vacker nyfunnen vänskap.

Mat, barnskratt och tjejsnack långt in på natten.

Att gårdagskvällen sovs bort var en rätt bra flykt.

Men jag skjuter bara upp det.

Det försvinner inte.

Förtvivlan bara växer.

Maktlösheten äter upp mig.

Psykisk sjuka kan man själv påverka.

Fysiskt är det svårare med.

Jag längtar efter att få sätta tänderna i vårt projekt.

Eller flera snarare.

Det händer lite runtomkring.

Jag behöver det.

Jag längtar till min hjärna åter kan multitaska som förr.

Så där överdrivet mycket.

Varje dag frånochmed nu kommer att vara en kamp.

En kamp större än någonsin förut.

En kamp jag själv inte kan styra utgången på.

Men jag slutar inte kämpa för det.

Jag behöver er mer än någonsin.

Att komma insikt och egentligen ha koll på vad som stämmer och inte behöver inte alltid vara skonsamt.

Vägen kan kännas lång och ljuset rätt långt borta.

Det är rätt mörkt men jag är inte vilse.

Bara utan.

Halv.

Inte hel.

Ensam. Framförallt ensam.

Fast livet är fullt i sällskap.

Känner mig rätt tom och mina vapen ligger på marken.

Jag står utanför striden och finner inte riktigt andan att inte ge upp.

Jag vet inte vilket håll jag ska entra ifrån och åt vilket håll jag ska sikta.

Skjuta hej vilt brukar ju vara mer min melodi.

Jag vet bättre nu.

Men jag kan ta några skott.

Jag tål det.

Jag är trasig redan som det är så skotten kanske träffar i redan gjorda hål.

Jag är rätt tålig.

Kan ta mer än de flesta.

Jag är präglad så.

Jag vet inte bättre.

Men om jag tröttnar?

Då vinner jag.

VHS

PUBLICERAT: 2014-01-11 TID:< 16:56:34 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Våra minnen håller dom vi älskar lite närmare hjärtat.

Ibland kommer all saknad över mig som en plötslig regnskur.

Jag löper som vanligt amok i min egen skalle.

Av ren frustration lever jag emellertid rövare bland alla filmer som mina ögonlock spelar upp.

River ur banden som på ett gammalt VHS-band och önskar att det raderade det som jag ibland inte orkar minnas.

Jag kan inte alltid tacklas med att minnas hur det var.

Hur illa ställd jag var.

Minnas sånt som sårat.

Gjort illa.

Hurdan mor jag var mot mina barn.

När depressionen var som värst.

När jag släppte hela min vardag och levde för stunden.

Eller när jag släppte allt och inte längre ville leva.

Att man kan låta sig själv sjunka så.

Tappa sitt eget värde och se en främling varje gång man tittar i spegeln.

Hur kan man tappa greppet så pass att man tror att ens familj och omgivning skulle få det bättre om man inte fanns?

Hur kan man tro att det inte finns en väg tillbaka?

Jag har gått ömsom sprungit längs min lilla grusväg.

Gått vilse emellanåt.

Famlat och inte kunnat se annat än bakåt.

Backat och ändrat riktning.

Blivit skrämd och förstenats.

Stått stilla och funderat.

Stannat och gråtit tills det inte funnits några fler tårar att fälla.

Jag har ryckt tag i första bästa hand som passerat.

Några tog tag i min och visade mig vägen.

Andra gick förbi utan att ens höja blicken.

Några tog min hand för att sedan släppa.

Och några vackra själar följde med.

Går ännu sida vid sida.

Lyssnar och tröstar.

Accepterar även fast dom kanske inte kan förstå.

Älskar.

Huvudsaken är att dom älskar.

Mig, lika mycket som jag älskar dom.

Ibland väljer jag min ensamhet.

Ibland har jag inget val.

Ibland behöver jag den.

Ibland står jag inte ut.

För tomheten och saknaden smyger sig på mycket lättare då.

Tomheten efter någon.

Saknaden efter närhet.

Längtan efter att inte behöva vara ensam.

Men allt som oftast sluter någon vacker vän upp vid min sida och lyser upp min tillvaro.

Men jag behöver mig själv.

Mitt eget sällskap.

Jag behöver ibland min egen tid.

Finna lite ro. Skriva om mitt liv.

Reflektera.

Planera och försöka strukturera.

Ladda energi inför framtiden.

Jag behöver även mina minnen.

Försöka minnas vem jag är.

Vem jag var.

Försöka kombinera det med hur jag ska bli.

Hur jag ska må.

Min tillvaro är ändå rätt ok.

Jag är hyfsat stabil.

Saker omkring finner sina platser.

Vardagen fungerar.

Men det fattas.

Du. Varenda dag.

Du fattas mig.

Fighting dragons

PUBLICERAT: 2014-01-10 TID:< 17:45:38 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Idag har varit en sån där dag som inte infaller så ofta.

Sprudlande. Glad. Förväntansfull.

Lite mera jag.

För jag är väl jämt glad egentligen?

Mitt riktiga jag?

Börjat arbeta halvtid nu och det känns ganska bra.

Jag har världens mysigaste kollegor och skratten är alltid nära tillhands.

Skönt att låta hjärnan ha något annat att roa sig med.

Det puttar ut en aning.

Saker som egentligen är oviktiga får mindre plats.

Min kropp är däremot lite så där.

Inte så mycket som är som det ska.

Men jag har inte så stort utrymme för det annat än när det pockar på.

Huvudet är fullt.

Nu ska jag börja vara rädd om den. Vårda insidan oxå.

Det rycker i mig från alla håll och kanter och själv springer jag åt ett helt annat håll.

Var fan är jag på väg då?

Jaanis var precis förbi med min resväska från i somras.

Full i minnen. Kläderna, Conversen från Getaway, sandalerna som vi tappade bort i Antons lägenhet...

Allt kom sköljandes över mig.

Åh vilken sommar!

Kommer något någonsin att kunna slå det?

Så mycket kul. Så mycket människor.

Så mycket känslor.

Kanske kan man inte känna så mycket och så hårt om man är rätvänd?

Inte uppochner eller framochbak?

Det spelar ingen skillnad.

Jag kommer att bära med mig den där jävla sommaren för resten av mitt liv.

Nästa vecka kan bli rätt händelserik.

Jag ser fram emot den!

Jag håller er uppdaterade.

Promise!

Nu ska jag kocka i köket.

Vänta på vackra Sara å hennes lillkille och mysa hela kvällen.

Må bäst alla, det tänker jag göra ❤️

Bland tomtar och troll

PUBLICERAT: 2014-01-07 TID:< 20:18:56 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Det var längesen jag var för mig själv nu.

Ensam.

Eller snarare det var längesen jag var i min värld.

Åtminstone längesen jag själv valde att ta mig dit.

Jag har varit på väg lite hela dagen.

Öppnat dörren å kikat in.

Längtat dit.

Tillbaka.

Till min värld.

Den som är någonstans mellan verklighet och fantasi.

Där mina minnen spelar huvudrollen.

Herr Ågren finns i perferin.

Paniken får inte plats.

Jag har inte låtit honom följa med dit.

Jag minns och ler.

Skrattar ibland högt för mig själv.

Lägger huvudet på sned och lyssnar till all min musik.

Alla människor. Alla känslor.

Jag sträcker ut min hand och det känns nästan precis som att jag stryker mina fingertoppar längs huden.

Lukter gör sig påminda.

Jag kan känna sanden under mina fötter. Höra havet.

Minnas all glädje. Allt tok.

Höra ljudet på Friends arena.

AIK.

Känna vibrationerna under hejaramsorna.

Minnas Bombus uppträdande i kryptan.

Katatonia, spelningen som hägrade på mitt hjärtas festival.

Minns leran och hur kall jag var av de blöta kläderna.

Jag minns de långa promenaderna på Londons gator.

Alla vackra byggnader och den vänskap jag så länge hade saknat.

Bomboxen på min veranda.

Alla besök.

Vin och vänner.

Ofta springer jag tillbaka till min trapp.

Min Anton.

Minns vasen och historien som sprungit in i så många människors hjärtan.

Alla turer fram och tillbaka.

Mina och Jaanas galna upptåg.

Svettig dans och vodka.

Nakenchocker, spara vatten, sena bilfärder och macarena.

Sätter mig försiktigt ner på min brygga.

Minns de allra första sms:en.

Hur det ändrade på hela min tillvaro.

Solen värmde och vattnet var helt stilla.

Alla smekningar, komplimanger och den vita pikén.

Min veranda.

Kramen som varade i evighet.

Kemin som slog sönder varenda mur.

Sinnena som förändrat mitt liv för alltid.

Att något kunde vara så fysiskt.

Fastna så innerligt.

När jag lämnar min plats är det alltid ett tårdrypande farväl.

Men ingen ångest.

Inte ännu. Inte ikväll.

Jag vill stanna kvar där.

Som det var då.

Känna som jag gjorde och le som jag kunde.

Om jag ändå kunde förstå.

Förklara.

Chansa.

Få möjligheten att älska.

Redan från början.

Om och om igen ❤️

I huvudet på Hedlundskan

PUBLICERAT: 2014-01-06 TID:< 23:03:41 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Huvudet som rymmer så mycket.

Allt från onödig fakta till demoner.

Som rymmer en jävla massa tok, idéer, kaos och driv.

Som emellanåt samspelar med hjärtat.

Hjärtat som rymmer allt, alla och lite till.

Kombinerat med en själ som inte riktigt funnit sin plats ännu.

Jag älskar mina adhd-trippar.

Andra hatar dom.

Det blir så mycket utfört i mitt huvud.

Inte sammanhängande.

Inte alls i rätt ordning.

Men mitt kreativa jag blomstrar.

Jag gör allt från låttexter, fixar andras texter, bloggar, spinner på vårt stora projekt, skriver mail och donerar mina tankar hej vilt.

Endast då kan jag multitaska så där som förr.

Men jag kan inte formulera mig så att andra kan förstå.

Inte heller få andra att hänga med.

Det går alldeles för fort. Jag svänger alldeles för mycket.

Men när lugnet väl infinner sig ett par lugnande senare så kan jag sortera ut vad som är något att ha.

Vad jag ska behålla.

Vad ska jag ta tillvara på.

Vad som egentligen är logiskt.

För när jag handlar mitt i rushen kan det gå helt åt pipan och det är långt ifrån enkelt att förklara.

Jag tror att jag börjar lära mig att känna emellanåt utan att det gör ont.

Kunna tänka utan förklaring.

Kunna älska utan logik.

Allting måste inte ha några svar.

Ibland är det som det är.

Vissa saker kan man förbättra.

Vissa saker kan förändra.

Vissa saker kan man helt enkelt ute göra någonting åt.

Kanske gör det heller ingenting.

Det är ok att att inte vinna jämt.

Utan att det räckte med att kriga.

För det man tror på.

För det man står för.

För det man brinner för.

Ibland kanske man inte kan hjälpa.

Ibland kanske man inte behöver eller behövs.

Utan att det faktiskt kanske räcker med att bara finnas.

Ibland kanske det räcker med att bara vara jag.