I varje andetag ❤️
PUBLICERAT: 2014-04-27 TID:< 20:57:33 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Älskade ni
Allting är inte bara det vi kan se och ta på.
Livet är inte bara det vi har framför oss.
Utan alla de dagar vi minns.
Livet är det vi känt, upplevt och alltid bär med oss.
Det varmaste minnena vi har är de vi minns genom dofter.
Lukter som kan kasta år tillbaka i tiden.
Genom att stryka fingertopparna över underlag och minnas exakt hur det kändes.
När vi hör en för våra öron välkänd låt och minns exakta klockslag och vilken temperatur det var i luften.
Minnen är när vi kan besöka en plats och märka varenda liten detalj som förändrats sen vi var där senast.
Minnen som låter oss stirra rätt in i ögonen på en främmande människa och ändå se leendet hos någon vi älskar.
Minnena är en stor del av vad vi är och hur vi känner.
Vad vi gör och styr en del av var vi är på väg.
I mina minnen lever ni.
Alla fantastiska människor som någonsin kommit i min väg.
Finns där. Och har sin egna lilla plats.
Vissa större.
Andra enorm.
I era minnen finns jag.
Så länge ni minns, lever jag.
Se i mina barns ögon.
Låt ögonen spegla själen som det sägs.
Allt jag är finns där.
Allt jag var.
Se sedan in ögonen på de män jag en gång levt med.
Där finns kärleken jag kände.
Se fjärilarna och känn hur varmt det var.
Min mamma.
I hennes ögon finns hela mitt liv.
Från mitt första andetag.
Jag rinner genom varje ådra.
Hennes själ vet allt från lortiga barnfötter till flygande tekoppar.
I min pappas ögon finns himlastormande kärlek som valde mig utan tvekan.
I var och en av alla mina vackra vänner finns minnen jag aldrig skulle vilja vara utan.
Kravlösa vänskaper och skratt.
Ärligt, lyckligt och oändligt.
Se i mina vänners ögon vad jag är för någon.
Hur jag tröstas från gråt och delar alla mina skratt.
Se allt vi gjort och allt vi gör.
Se livet. Mitt liv.
Jag finns i ögonen hos dom som älskat.
Jag finns i porslinet jag avgudar.
I visorna jag sjunger och musiken jag spelar.
För ni vet att när det är som värst och sorgen kväver tillvaron.
När ni ser er vilt omkring och inte längre kan se mig.
Så lämnade jag er aldrig.
När mina fotspår längre inte syns så är det för att jag bär er.
Hoppa alltid av rulltrappan.
Bajsa med dörren öppen.
Sitt aldrig längst ut.
Dansa naken i köket.
Lukta på näsan.
Gör en surrbutt på magen.
Det är jag. Den jag var.
Den jag är.
Dansa i mina Martens och rök två lights efter varandra.
Häll redbull i vodkan och flyg runt resten av kvällen.
Håll öronen rena, räta till luvan och tänk snabbt på morgonen.
Hur ska det annars gå om inte jag är där och gör det?
Med det sagt ska vi heller aldrig glömma att vi finns där vi är på väg.
Att livet är det som väntar runt varje hörn.
Som går upp och gör natt till dag.
Att jag finns i den styrkan som tagit mig ända hit.
Den styrkan som kommer att låta mig få uppleva mina barns examen.
Styrkan som kommer låta mig vagga mina barnbarn till sömns.
Styrkan som kommer att låta mig njuta av livet även när håret blivit grått.
Livet må vara jävligt envist.
Men jag är värre.
En önskan ❤️
PUBLICERAT: 2014-04-22 TID:< 22:43:01 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Idag var första gången som känslan av ro spred sig.
Så där ordentligt.
Platsen där jag valde att starta om.
Platsen där jag och mina barn skulle finna varandra igen.
Jag tappade den delen av mig själv för en stund.
Och nu, nu kan jag äntligen börja njuta av det igen.
Av barnen. Platsen.
Vårt hem.
Barnen har varit ute och lekt hela dagen.
Både lunch och middag åt vi på våran uteplats.
Skratten, värmen, skrapsåren.
Mina små fick vara ute lite längre än vanligt.
Jag orkade. Kroppen orkade.
Och då kom den. Friden.
Jag saknar inte huset längre.
Jag kan med varm hand släppa det nu.
Familjen som bor där älskar det lika mycket som jag.
Men varje andetag gör ont.
Hela jävla själen värker.
Jag hamrar så hårt på mig själv.
Skuld.
Jag har kramat massor på barnen idag.
Berättat åtskilliga gånger hur älskade dom är.
Jag har busat, skrattat och lekt.
Jag har orkat.
Jag hatar dom dagarna när orken inte finns.
När jag inte orkar vara den mamma dom så innerligt förtjänar.
Jag vill inte vara sjuk.
Jag har inte valt att hamna här.
Jag kan heller längre inte styra över att bli frisk.
Psykisk ohälsa kan man rå på.
Fysisk är en helt annan sak.
Jag vill orka.
Min energi tar ju aldrig slut.
I vanliga fall.
Jag vill åka på picknick.
Jag vill ta dom till lekparken.
Jag vill stå i köket å laga deras favoritmat.
Jag vill jag vill jag vill.
Men ibland jag kan inte.
Men nu kan jag.
Just nu orkar jag.
Imorgon får dom vara hemma en dag till från förskolan.
Jag fångar varje tillfälle jag kan.
Jag vill egentligen inte så mycket som det låter.
Jag har egentligen bara en önskan.
Att få leva.
Sjukhusångest...
PUBLICERAT: 2014-04-21 TID:< 23:54:34 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Det brottas jag med varje kväll.
Kvällen innan det är dags igen.
Jag drömmer alltid mer än vanligt.
Ibland mardrömmar.
Ibland fina drömmar.
Inatt som var drömde jag återigen om min äng.
Ni vet den som är full i minnen.
Full i mina finaste minnen.
Inatt var mina barn med.
Kanske låter som värsta klyschan men det var så där vackert som på vykort.
Mina flickor hade klänning och min son hade shorts och sin älskade keps.
Jag hade oxå klänning.
Och lockat hår.
Mitt älskade jävla hår!!!!
Vi plockade blommor och jag log.
Och barnen, mina fina lyckliga barn.
Där fanns ingen sjukdom.
Inga sorger och inga tårar.
Att skriva och blogga är mitt sätt att bearbeta allt som känns inuti.
Det kanske inte verkar så logiskt och sammanhängande.
Men jag skriver inte för någon annans skull än min egen.
Jag vare sig kan eller vill prata alltid.
Även om det är svårt att tro.
Jag trodde länge att det skulle kännas mindre och gå över fortare om jag inte sa något.
Det blir bara värre och värre nu.
När jag mår bra så mår jag alltid bättre än gången innan.
När jag mår sämre mår jag alltid sämre än senast.
Gropen blir allt djupare.
Trots att livet känns mer meningsfullt.
Det har funnits stunder då jag på riktigt trott att barnen skulle ha det bättre om jag inte fanns.
Det är inte så.
Det vet jag.
Jag är långt ifrån den bästa mamman man kan vara just nu.
Men jag är deras mamma.
Ingenting kan ersätta dom.
Heller ingenting kan ersätta mig.
Idag när vi kom hem från lekparken så låg vi å mös i soffan.
Elvis vill alltid ligga på min arm och bli omhållen.
Han drar upp tröjan och säger åt mig att lägga min hand på hans mage.
Idag bad han mig lägga handen på hjärtat.
-Det äj mitt hjätta mamma. Det slåj föj däj. Min mamma.
När jag drömmer vaken och återvänder till ängen så gör det ibland ont även där.
Flera av dom människorna som finns där i minnenas bibliotek finns inte längre.
Vissa är i en himmel nånstans.
Vissa är helt enkelt inte en del av mitt liv längre.
Bara en del av mitt hjärta.
Men minnena får mig ändå att le.
Le åt att det en gång var.
Le åt att det en gång fanns.
Dock var det något i drömmen som inte stämde.
Vi var inte ensamma.
Du var oxå där.
Snart är det sommar...
PUBLICERAT: 2014-04-21 TID:< 18:28:42 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Imorgon är det vardag igen.
Då är det slut på ledigheten för många av oss.
Livet rullar på i sin takt.
Planer sätts i verket. Nya projekt tar form. Nya mål tar närmar sig.
Framtiden står och väntar runt hörnet.
Men mitt liv?
Det verkar ha stannat av.
Tiden står stilla.
Rent av backar emellanåt.
Jag anstränger mig för att blicka framåt.
Framförallt för att leva i nuet.
Det går så där.
Vissa dagar är alldeles grå.
En del tillochmed svarta.
Idag har jag mått illa hela dagen. Kräkts om vartannat. Det suger musten ut mig fullständigt.
Och så frågar jag mig själv hur det är meningen att jag ska orka.
Livet runt ikring pågår ju för fullt.
De kvällar jag mår som värst måste jag medicinera ner ångesten så hårt att jag däckar.
Mörkret blir alldeles för påtagligt.
Sängen är alldeles för stor.
Ensamheten blir alldeles för påtaglig.
Men ibland lyser livet på mig med full kraft.
Fyller mig med ny energi.
Ger mig massor med boostar och viljan att vakna upp ännu en morgon.
Längtan att vakna upp ännu en morgon.
Jag målar upp nya drömmar i mitt sinne.
Fantiserar om ställen jag vill uppleva.
Saker jag vill visa mina barn.
Om alla känslor jag ska berätta för dom om.
Ge dom en sån välfylld ryggsäck jag bara kan.
Försöka förse dom med de verktyg som krävs för att kunna skruva sig ur situationer som livet kan komma att försätta dom i.
Men framförallt vill jag ge dom tilltro.
Till sig själva och andra människor.
Jag vill att dom ska se på sig själva med stolthet. Veta att dom kan och kunna se värdet med livet.
Jag hoppas att dom kommer att möta livet med stora hjärtan, ett fördomsfritt sinne och massor med förnuft.
Kommer jag att lyckas?
Det vet jag inte, men jag tänker fan göra ett försök.
Jag ska så småningom vara öppen med varför livet helt plötsligt tog ännu en ny vändning i början på det här året.
Men just nu vill jag inte.
Det är fortfarande ett alldeles för stort sår både för mig och min familj.
Och för de vänner som finns runtikring.
Jag hoppas att jag den dagen jag väljer att dela med mig även kan skriva att jag vann.
Över ännu en sjukdom!
Under tiden, se er omkring.
Var tacksam för det lilla.
Var tacksam över att solen går upp även imorgon.
Var tacksam över livet! ❤️
Kom hälsa 💜
PUBLICERAT: 2014-04-20 TID:< 21:27:10 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag är inte rädd för att le längre.
Inte heller för att låta hjärtat le för en stund.
Även fast verkligheten gör så in i helvete jävla skitont när den åter springer ifatt mig.
Helgen som varit har rockat hela min tillvaro.
Jag har spenderat den med hyfsat nytillkomna med ändå så otroligt fina vänner.
Det är bara några få som man träffar genom livet som lyckas få ens hjärta att spela sån där fantastisk musik.
Tre av dom har jag delat min helg med.
Gokart, oxfilé, drinkar, dans, galna upptåg och skratt.
Massor med skratt och massor med minnen.
Såna där minnen som man kommer att ha med sig så länge man lever.
Men min verklighet är egentligen något helt annat.
Den färgas av sjukdom och sorg.
Sorgen över att inte veta om och när jag kommer att bli frisk igen.
Kommer det att ordna sig?
Kommer jag att få må bra igen?
Kommer jag att få se min barn växa upp?
Kommer jag att få uppleva mina barnbarn?
Kommer livet att komma tillbaka?
Eller missade man mig?
Nu i veckan ska jag in ytterligare tre gånger.
Ny röntgen och nya provsvar.
Snälla ge mig en rimlig chans.
Ge mig åtminstone en liten boost i rätt riktning.
Kroppen är trött och slut nu.
Och hjärtat?
Det sitter utanpå.
❤️
Var livrädd
PUBLICERAT: 2014-04-17 TID:< 11:07:04 UNDER: Världens Bästa Jessica
» 0 Kommentarer
Ibland när det stormar som värst så kan det vara rätt skönt att dra upp luvan, greppa handen och bege sig in i någon annans.
Alla går vi någon gång igenom någon form av kris.
Någon nära försvinner, hjärtat går sönder eller så är det bara livet som bestämmer sig för att byta riktning.
Kanske kan vi inte alltid styra.
Inte heller kontrollera och allra minst parera.
Det blir inte alltid som man har tänkt.
Det går inte alltid som man har planerat.
Än mindre som man vill.
Håll i hatten, ha stövlarna på.
Alltid förberedd för storm.
Se dig omkring och se vem eller vilka som är beredd att hålla i dig.
Vem vacklar och vem står stadigt?
The storm will tell.
Och luta dig där det är tryggt.
Varmt och utan förbehåll.
Luta dig här.
Här råder ingen förtvivlan.
Här hägrar inre förväntningar.
Kryp upp i min famn och lägg ditt hjärta här hos mig.
Jag kanske inte kan ta bort det onda.
Jag kanske inte kan heala.
Men läker gör det.
Riktig jävla vänskap klarar det mesta.
Allt.
Jag sitter här innanför mina murar och kikar över kanten.
Jag kommer att stanna här länge till.
Nog avundas jag intensiteten utanför.
Men jag ser hur ont det gör.
Om och om igen.
Så länge jag stannar här så är jag rädd.
Rädd om mig.
Livrädd om hjärtat.
Om rädsla ❤️
PUBLICERAT: 2014-04-13 TID:< 19:33:17 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Tänk att någon så nära.
Så tätt intill.
Kan förändras mitt framför ögonen på en.
Blicken viker undran.
Sättet att se på bleknar.
Kramarna mister sin innebörd.
Skratt och galna upptåg byts mot vrede och sorg.
Jag har sjungit alla mina sånger.
Satt varenda ton.
Delat med mig allt vad jag har kunnat.
Jag gav mig fan på att jag skulle sprida lite ljus.
Hjälpa lite.
Blåsa in lite luft under vingarna.
Fix you.
Jag tog allt som var och stoppade det rätt in i det stora hjärtat.
Älskade från första stund.
Slängde ner massor med minnen i systemet.
For land och rike runt för lite lycka.
Jag blev en del.
Om än en liten.
Vi krockade och vände.
Fann en vänskap likt ingen annan.
Ingen kunde förstå hur den kunde bestå.
Men med mig vid sin sida är aldrig någonting omöjligt.
Jag ser all din glädje.
Jag delar den.
Jag känner den.
Ingen önskar dig mer lycka än jag.
Men min värld är för liten för att ta in.
För att hinna med.
Alla drastiska förändringar är livsfarliga.
Och jag var livrädd.
Hjärtat hoppar över ett slag.
Men jag vet att du har landat nu.
Jag fanns där hela tiden å höll koll på autopiloten.
Värnade om din trygghet och månade om din säkerhet.
Du klarar dig själv nu.
Jag vet det.
Jag är inte rädd längre.
Jag vet att du är i säkerhet.
Lycklig.
Och det är huvudsaken det ❤️
Himmel eller helvete?
PUBLICERAT: 2014-04-13 TID:< 12:48:44 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Tror ni att det finns ett liv efter detta?
Kommer goda människor till himlen även om det inte finns någon gud?
Finns helvetet?
Även om det inte finns någon djävul?
Hur gör man i så fall gör att hamna där?
Ser allas himlar likadana ut?
Är det som är himlen för mig som för dig?
Eller är himmelriket en del av livet?
Kan lyckan vara så påtaglig att det är det som är himlen?
Kan livet vara så bisarrt att helvetet kan finnas på jorden?
Kan folk lida så jävligt att det dom går igenom egentligen är det som är helvetet?
Kan det vara så att himmel och helvete styrs av våran hjärtan?
Hur det känns inuti?
Slutar det kännas när livet tar slut?
Tar livet slut?
Hur vet vi det?
Vad vet vi egentligen?
Och vad är lycka?
Det man upplever när man för första gången får upp sitt barn på bröstet?
Är det glädjen man ser i sina barns ögon?
Är det kärleken man ser i ögonen på den man valt att leva sitt liv med?
Är det att ha obegränsat med pengar?
Mat på bordet?
Sand mellan tårna på en strand någonstans i världen?
Hur många faktorer behövs för att det ska kallas himmel?
Räcker en förlust för att det ska omvandlas till helvete?
Eller baseras allting på inre frid?
När hjärtat får ro och huvudet stänger ner?
När själen för vila?
När all stress uteblir och kroppen varvar ner?
När man finner något som inte bara är hemma utan finner en plats för hjärtat att bo?
Vad är livet?
När sjukhus är ens andra hem
PUBLICERAT: 2014-04-10 TID:< 20:41:33 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Idag är en sån dag där jag löper amok bakåt i tiden.
Finner i styrka i den jag en gång var.
Springer barfota på min morfars gräsmatta och pockar febrilt på hans uppmärksamhet.
Mojka, jag vill gå på upptäcksfärd!
Jag kanske inte var en bättre människa förr men jag var stark.
Fylld med glädje.
Jag hade bra ett bra jobb, en fin familj och ett vackert hus.
En trädgård att påta i och en veranda att lapa sol på.
Den delen finns inte mer.
Men jag finns.
Vem är jag då?
Vem har jag blivit?
Vem håller jag på att bli?
Vad vill jag uppnå?
Har jag alla mina drömmar kvar?
Jag som alltid haft så höga ambitioner.
Mål och visioner.
Kommer jag att finna det i mitt hjärta igen?
Att kunna blicka framåt och se ljust på framtiden?
Just nu är det bara mörker.
Vart jag än vänder så krossas hjärtan och sorgen blir så påtaglig.
Att ställas inför det faktum jag har gjort.
Där man ställs inför dilemman man inte ens vågat tänka på.
Att ta på ord man knappt kände till.
Bli tvungen att prioritera och välja.
Det borde inte få hända någon.
Men det jobbigaste av allt är alla runtomkring.
Min oro.
Det plågar mig att jag inte bara kan sudda ur det moln jag sprider på deras himmel.
Att jag inte kan bära även deras sorger.
Kunde och trodde jag så skulle jag be till högre makter om en bättre morgondag.
Ikväll ska jag lägga mig och drömma om mina barns bröllop.
Studenter, när jag får barnbarn, körkort och deras första förälskelse.
Jag hoppas för allt i världen att jag inte missar en enda sekund.
Kan vi inte leva nu?
Som om det inte fanns någon morgondag?
Som om all sjukdom inte fanns.
Som om världen vore en bättre plats.
Blås dom där såpbubblorna med era barn.
Låt dom vara uppe en kvart extra.
Skit i om ni blir 5 minuter sena.
Strunta i om dom inte äter upp kvällsmaten just ikväll.
Pussa några extra gånger.
Krama extra länge.
Och var tacksam.
Så in i helvete jävla tacksam.
Livet går fan inte i repeat!
❤️
Imorgon
PUBLICERAT: 2014-04-09 TID:< 00:19:15 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Precis innan jag skulle gå å lägga mig så kom jag på att sängen är alldeles för tom.
Smög in i barnens rum, lyfte försiktigt, luktade på deras hår, smekte deras kind.
Nu ligger dom här hos mig.
Elvis ben ligger inkorvade vid min mage och Vilda har myst ner näsan mot min arm.
Kanske försvann en del av det som numera var jag.
Men den största kärleken av dom alla ligger här brevid mig.
Ändå är jag är nervös och orolig.
Aningens rädd och trasiga tårkanaler.
Men jag håller näsan ovan ytan.
Min liv tog en ny vändning häromdagen.
Till det sämre ännu en gång.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det ännu.
Den lätta vägen ut lockar alldeles för mycket för att jag ska försöka hitta ett sätt att låta det stanna.
Solen på min himmel gick i moln.
Kanske tog min magi slut.
Kanske lyste mitt ljus inte tillräckligt.
Kanske var vägen hit alldeles för brokig.
Det var aldrig självklart.
Vi gjorde det självklart.
Jag vann.
Den näst största vinsten av dom alla.
Men teddybjörnen var för stor för att kunna ta med sig hem.
Så den fick stanna.
Den fick en alldeles egen plats.
Vår plats.
Den som fanns där mellan verklighet och fantasi.
Men jag får svårare och svårare att ta mig dit.
För det gör så ont att gå därifrån.
Kroppen är sjuk och hjärtat för svagt.
Ibland måste man släppa taget även om man inte behöver.
Ibland måste man lämna ifrån sig även om det betyder mer än ord någonsin kan förklara.
Håll min hand.
Om det så är i era tankar.
Stryk min kind om det så är i luften.
Blås under lite luft under mina vingar.
Ge mig ett handtag, det är för tungt för att bära.
Håll mig varm, det är kallt så in i helvete.
Tänd era ljus.
Lys för allt ni är värda.
Min väg är kolsvart nu.
Jag är livrädd.
Inte för att förlora.
Utav för att bli en förlust.
Jag älskar dig högre än himlen...
PUBLICERAT: 2014-04-07 TID:< 07:33:11 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Vi står vid ett vägskäl baby.
Alla varma känslor och lyckan som väntar på dig slår mig med häpnad.
Du, kanske är det dags nu.
Du har övertygat mig om att jag kan lämna över stafettpinnen med varm hand.
Inte ens jag är orolig.
Och du vet ju hur kolossalt orolig jag är över dig o tid å otid.
Jag hoppas innerligt med varenda frisk cell jag har att även lilla jag lärde dig någonting längs vägen.
Att du är rädd om dig.
Vårda det där stora hjärtat du har.
Var rädd om det.
Släpp in men inte ut.
Alla kommer i din väg av en anledning.
Låt dom stanna och få ha sin lilla plats.
Hjärtat, det är dags nu.
Jag släpper taget nu om det som en gång var hela min värld.
Om dig.
Det har varit en galen resa.
VM i balansgång.
Sortering, hantering och parering.
Galna skratt och kramar ingen annan kan komma i närheten av.
Jag är inte stark nog att följa med.
Men var inte ledsen.
Vänd dig inte om i tårar.
Vänd dig om och le.
Le åt allt det gav.
Le åt alla galna minnen.
Jag tror på dig.
Jag litar på din känsla lika starkt som du.
Aldrig har jag tvivlat.
Du har kommit så långt längs din brokiga väg.
Jag har inte missat ett enda framsteg.
En dag kommer du att förstå.
Att allt jag gjorde var för din skull.
Även de beslut som tillsammans gjort oss ledsna.
Men sagan tar inte slut nu.
Det är nu det börjar på riktigt.
Den byter bara huvudrollsinnehavare.
Gör det med stil.
Gör det med hela det där stora jävla hjärtat.
Välj dina strider och tysta dina demoner.
Herr speciell, ty ingen är som du.
You gonna rock that world!
Inte är det utan att jag går itu.
Jag hatar avsked.
Jag kommer aldrig att säga hejdå.
Men inte heller kommer jag att lämna dig.
Du finns med mig överallt.
I varenda lilla krackelering.
I musiken som vaggar mig till sömns.
Men håll utkik, när du minst anar det så kommer det lite galen Jessica-magi farandes.
Du vet ju hur jag är.
Men jag försvinner ingenstans.
Jag finns här i din perferi.
Ständigt vakandes över dig.
I all oändlighet.
Ingen älskar dig som mig gör, chubby ❤️
Om det någon gång tar slut...
PUBLICERAT: 2014-04-06 TID:< 19:14:25 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Idag är jag helt uppochner.
De dagarna är få.
Tyvärr så dom är nödvändiga.
Jag famlar febrilt mellan hopp och förtvivlan.
Hur jag än gör eller hur jag än försöker tänka så är rödgråtna ögon ett faktum.
Jag lyckad inte vända.
Inte alls.
Idag är en sån dag där jag ifrågasätter varför livet valt att våldta mig så brutalt och helt utan pardon.
Varför just jag?
Räckte det inte med en psykisk omgång?
Kunde jag inte fått behålla min fysiska hälsa?
Varför drabbar det just mig?
Jag hamrar på mig själv de dagar jag mår skit. För att jag nånstans hela tiden försöker att leva.
Jag har inte tid att låsa in mig själv och ånga.
Men samtidigt så är jag ingen stålkvinna.
Jag måste låta mig själv få krypa ner under täcket och gråta.
Tills det inte finns några tårar kvar.
Kanske ger jag mig själv för lite av det utrymmet?
För oftast så kommer jag igen.
Lite starkare och lite gladare.
Livet är ingen dans på rosor.
Det är jag så sjukt brutalt medveten om.
Men en bukett tulpaner mellan varven har jag väl förtjänat.
Jag är inte optimal.
Jag fungerar inte alls.
Jag har svårt att hantera sociala samspel.
Jag har svårt att hantera andras sorg.
För jag kan inte göra något åt det.
Jag håller fast så förtvivlat vid det lilla som ger lite ljus.
Som ger mig lugn och ro.
Jag har nånstans tappat bort hur man gör när man lever.
Hur det kändes en gång.
När livet var varsamt.
Kommer det en dag?
Kommer det en tid?
Även för mig.
Snälla le, le för allt i världen.
Er glädje och era skratt är det som bär mig.
Om det med ord gick att förklara så skulle jag ger en stund.
Varenda en av er.
Och berätta vad ni är för mig.
Hur viktiga ni är och hur stolt å tacksam jag är för att ni finns.
Å lyser upp mitt liv.
Torkar mina tårar och låter mig få vara så här.
För att ni står ut.
Utan er.
Mina barn, vänner och min familj.
Vore jag ingenting.
Att välja lycka
PUBLICERAT: 2014-04-05 TID:< 08:27:24 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Att slå sig ner och å dela med sig av sin bittra verklighet är lika med att slita ut alla sina demoner ur kroppen och sätta dem på bordet.
Att själv bli påmind om hur trasigt det är. Hur ont det gör.
Och att vägen till mål är lång.
Kanske rent av alldeles för lång.
Jag har nånstans släppt fokus på det som varit och bestämt mig för att skapa massor med nya fina minnen.
Jag har lyckats omvärdera, leva lite mer i nuet och planera inför framtiden.
Utan planer, drömmar och visioner skulle jag gå itu.
Numera kan jag vara genuint glad.
Lycklig kan jag kanske inte påstå, men glad.
Jag kan le tillochmed med hjärtat, hela hjärtat.
De senaste dagarna har funderingarna och diskussionerna varit många. Djupa och jobbiga.
Som en vågskål med pest eller kolera som alternativ.
Där barnens trygghet varit prio ett.
Men om det känns rätt i hjärtat så kan det väl inte vara fel?
Visst kommer det stunder när
Herr Ågren hamrar mig sönder å samman.
Stunder då allt som är viktigt mister sin betydelse,
Stunder jag önskar att jag vore någon helt annanstans.
Stunder då jag tappar huvudet fullständigt.
Stunder då jag ser tillbaka med både vemod, skuld och gigantiska frågeställningar.
Hur kunde det bli så här?
Varför rådde jag inte på mitt eget öde?
I slutändan så är det åtminstone jag själv som bestämmer hur det ska se ut. Under tiden.
Antingen så lägger jag mig ner å dör eller så rockar jag skiten ur det.
Jag rockar skiten ur det!
När sjukdomen inte längre bara sitter i huvudet
PUBLICERAT: 2014-04-01 TID:< 08:49:11 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Det är inte förrän man får sig en riktig käftsmäll av livet som man vaknar upp och kanske omvärderar.
Ser saker ur nya perspektiv och kalibrerar om hela sitt system.
Igår morse borrade jag ner näsan i den kind som tillhör en av de män som gjort störst inverkan på mitt liv.
Jag kysste hans kind och berättade återigen hur mycket jag älskar honom.
Han kanske inte hörde vad jag sa.
Men jag vet att han vet.
Efter det släppte jag av första barnet vid skolan.
Han som är en av de två som lärt mig att älska andras barn nästan som mina egna.
Han som vill att jag ska krypa ner och killa honom i håret när han ska sova.
Som jag alltid 'brukar' göra.
Han den lilla killen som vill sitta nära nära i soffan när vi har myskväll.
Sedan släppte jag av barn nummer 2. Den äldsta ungen i ligan.
Han som är smart som få och med ett hjärta av guld.
Han som precis som sin bror fått mig att tänka om.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att dela mitt liv med någon som redan har barn sen innan.
Det var tidigare helt otänkbart.
Sen var det dags för mina hjärtan att bli lämnade på dagis.
Elvis pussades som aldrig förr.
Hängde i benen på mig och grät såna där tårar som värker ända in i själen.
Min pojke! Mammas pojke!
Vilda blev oxå ledsen. Ingen av dom blir det annars.
Undra om dom känner av att man emellanåt behöver dem mer än vanligt.
Vilda kastade sig runt min hals och vägrade släppa.
Min fina lilla flicka ❤️.
Idag vaknade jag i en sjukhussäng men tänker avsluta dagen med att packa ihop mitt liv och åka hem till mamma å pappa ett tag.
Och träffa min Lova, mammas äldsta kärlek ❤️
