Sjukhusångest...
PUBLICERAT: 2014-04-21 TID: 23:54:34
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Det brottas jag med varje kväll.
Kvällen innan det är dags igen.
Jag drömmer alltid mer än vanligt.
Ibland mardrömmar.
Ibland fina drömmar.
Inatt som var drömde jag återigen om min äng.
Ni vet den som är full i minnen.
Full i mina finaste minnen.
Inatt var mina barn med.
Kanske låter som värsta klyschan men det var så där vackert som på vykort.
Mina flickor hade klänning och min son hade shorts och sin älskade keps.
Jag hade oxå klänning.
Och lockat hår.
Mitt älskade jävla hår!!!!
Vi plockade blommor och jag log.
Och barnen, mina fina lyckliga barn.
Där fanns ingen sjukdom.
Inga sorger och inga tårar.
Att skriva och blogga är mitt sätt att bearbeta allt som känns inuti.
Det kanske inte verkar så logiskt och sammanhängande.
Men jag skriver inte för någon annans skull än min egen.
Jag vare sig kan eller vill prata alltid.
Även om det är svårt att tro.
Jag trodde länge att det skulle kännas mindre och gå över fortare om jag inte sa något.
Det blir bara värre och värre nu.
När jag mår bra så mår jag alltid bättre än gången innan.
När jag mår sämre mår jag alltid sämre än senast.
Gropen blir allt djupare.
Trots att livet känns mer meningsfullt.
Det har funnits stunder då jag på riktigt trott att barnen skulle ha det bättre om jag inte fanns.
Det är inte så.
Det vet jag.
Jag är långt ifrån den bästa mamman man kan vara just nu.
Men jag är deras mamma.
Ingenting kan ersätta dom.
Heller ingenting kan ersätta mig.
Idag när vi kom hem från lekparken så låg vi å mös i soffan.
Elvis vill alltid ligga på min arm och bli omhållen.
Han drar upp tröjan och säger åt mig att lägga min hand på hans mage.
Idag bad han mig lägga handen på hjärtat.
-Det äj mitt hjätta mamma. Det slåj föj däj. Min mamma.
När jag drömmer vaken och återvänder till ängen så gör det ibland ont även där.
Flera av dom människorna som finns där i minnenas bibliotek finns inte längre.
Vissa är i en himmel nånstans.
Vissa är helt enkelt inte en del av mitt liv längre.
Bara en del av mitt hjärta.
Men minnena får mig ändå att le.
Le åt att det en gång var.
Le åt att det en gång fanns.
Dock var det något i drömmen som inte stämde.
Vi var inte ensamma.
Du var oxå där.
Kommentarer
Trackback
