Om det någon gång tar slut...
PUBLICERAT: 2014-04-06 TID: 19:14:25
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Idag är jag helt uppochner.
De dagarna är få.
Tyvärr så dom är nödvändiga.
Jag famlar febrilt mellan hopp och förtvivlan.
Hur jag än gör eller hur jag än försöker tänka så är rödgråtna ögon ett faktum.
Jag lyckad inte vända.
Inte alls.
Idag är en sån dag där jag ifrågasätter varför livet valt att våldta mig så brutalt och helt utan pardon.
Varför just jag?
Räckte det inte med en psykisk omgång?
Kunde jag inte fått behålla min fysiska hälsa?
Varför drabbar det just mig?
Jag hamrar på mig själv de dagar jag mår skit. För att jag nånstans hela tiden försöker att leva.
Jag har inte tid att låsa in mig själv och ånga.
Men samtidigt så är jag ingen stålkvinna.
Jag måste låta mig själv få krypa ner under täcket och gråta.
Tills det inte finns några tårar kvar.
Kanske ger jag mig själv för lite av det utrymmet?
För oftast så kommer jag igen.
Lite starkare och lite gladare.
Livet är ingen dans på rosor.
Det är jag så sjukt brutalt medveten om.
Men en bukett tulpaner mellan varven har jag väl förtjänat.
Jag är inte optimal.
Jag fungerar inte alls.
Jag har svårt att hantera sociala samspel.
Jag har svårt att hantera andras sorg.
För jag kan inte göra något åt det.
Jag håller fast så förtvivlat vid det lilla som ger lite ljus.
Som ger mig lugn och ro.
Jag har nånstans tappat bort hur man gör när man lever.
Hur det kändes en gång.
När livet var varsamt.
Kommer det en dag?
Kommer det en tid?
Även för mig.
Snälla le, le för allt i världen.
Er glädje och era skratt är det som bär mig.
Om det med ord gick att förklara så skulle jag ger en stund.
Varenda en av er.
Och berätta vad ni är för mig.
Hur viktiga ni är och hur stolt å tacksam jag är för att ni finns.
Å lyser upp mitt liv.
Torkar mina tårar och låter mig få vara så här.
För att ni står ut.
Utan er.
Mina barn, vänner och min familj.
Vore jag ingenting.
Kommentarer
- Anonym
Älskar dig!
Trackback
