Man får inte slåss
PUBLICERAT: 2014-08-30 TID:< 14:33:46 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Kom!
Gå brevid mig.
Håll min hand.
Låt oss tala om livet en liten stund. Ännu en gång.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Så som man trodde eller så som man förväntade sig.
Det är ok att titta bakåt ibland.
Men kom ihåg att titta framåt, det är det som spelar mest roll.
Slå inte på dig själv för de misstag du gjort.
Gråt inte över svunna tider.
Försök istället att förändra din morgondag.
Le åt att det hände.
Ha inte dåligt samvete för att du kanske älskade för lite.
Förlåt dig själv för det du sa men inte menade.
Älska mer nu. Imorgon och nästa dag.
Säg något snällt, låt hjärtat tala nästa gång ni ses.
Ha inte ångest över att du hade ångest.
Att det inte blev som du menade.
Eller som du tänkte.
Det blir inte politiskt korrekt inte heller logiskt när ångesten övergår förnuftet.
Var glad över att du sitter här idag och vet vad som blev fel.
När du gjorde fel.
När ingenting blev rätt.
Att du vet det betyder att du har kommit en bra bit på väg.
När du tittar dig i spegeln.
Försök att se med öppna ögon.
Se inte din trasiga själ.
Se inte hjärtat som är utspritt i tusen delar.
Se inte vad du var.
Öppna ögonen och se dig för den du är.
Försök se att ärren från det förflutna skapat den du är idag.
Den du är på väg att bli.
Du är vacker precis som du är.
Speciell och alldeles unik.
Du är ingen dålig förälder.
Kanske gapar du mer än du borde.
Kanske är tålamodet helt bortkommet.
Kanske tar ilskan ibland överhanden.
Men alla kramar då som aldrig tar slut.
All bekräftelse.
All kärlek som du trots allt delar med dig av varje dag.
Allt bus. Alla små påhitt.
För barnen där och då finns ingen annan än du.
Du är heller ingen dålig dotter.
Dina föräldrar vet att du inte tar dom för givet.
Dom vet att deras kärlek och trygghet gör att du i slutändan inte är rädd.
Missta aldrig ta för givet med trygghet.
Slå heller inte på dig själv för alla misstag du har gjort.
Tro aldrig att du är eller var en belastning.
Se istället till hur du skulle agera om det vore dina barn.
Den villkorslösa kärleken som inte finner några gränser.
Visa istället var du är på väg
Vad du vill.
Berätta om dina mål och visioner.
Kryp upp i mammas famn och var en liten flicka om du behöver.
Det är ju det mammor är bäst på.
Få saker läker lika bra som en mors tröst.
Ring och gråt till din far när känner dig ledsen när saker inte går som dom borde.
Pappor är bra på att fixa det mesta.
Till sist.
Dina vänner, dom äkta och trofasta.
Dom ser din smärta och delar den gärna med dig.
Dom förstår att vägen du vandrar längs inte är lätt.
Där finns villkorslös kärlek i sin allra finaste tappning.
Dom vet att du visar allt och lite till så fort du får chansen.
Varje gång livet springer ifatt så kommer du ju ihåg att även dela sina skratt.
Det räcker så.
Du kommer igen.
Dina barn vet det.
Din föräldrar vet det.
Dina vänner vet det.
Din familj.
Men främst av allt.
Du vet det, tvivla aldrig!
-Brevet till mig själv
Ångestspiral
PUBLICERAT: 2014-08-26 TID:< 13:06:18 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Om jag kunde så skulle jag försöka förmedla hur det känns när hela ens inre störtdyker rätt in i en ångestsprial.
Om vi för en stund glömmer att kroppen är för svag för full dos.
Om vi för en stund blundar för det faktum att magen är fylld med blod och jag ännu inte vet orsaken.
Om vi för en stund suddar ut att det idag inte går att få ner någon form av föda.
Att allt kommer upp igen.
Om vi för en stund blundar för att varje rörelse gör ont och huvudet snurrar brutalt.
Varenda led gör ont.
Men vi struntar i det.
Just nu.
Att alla ingredienser hivats ner i samtidigt i samma gryta gör att psyket är som ett stort sår.
Just idag har jag inget förband.
Inga plåster. Ingen tröst.
Hela min resa började med en psykisk krasch.
Började med dagar då livet sprang ifrån mig.
Dagar då glädjen helt försvann.
På det visade sig senare en arg jävla cancer.
Som ställde allting på ända ännu en gång.
Som tog mitt huvud och drämde det i asfalten.
Så hårt att livet runtomkring uppenbarade sig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om.
Jag har varit hemma i ett år nu.
Slagits mot mina demoner och våldtagits av cancer och gifter.
Idag är en sån dag då huvudet ligger fastetsat i gruset.
Hur jag än försöker resa mig upp så sitter jag fast.
De stenar som föll över mig i fallet går inte att rucka.
Hela dagen har kantats av kräkor, kraftig ångest och panik.
Panik utan dess like.
Som gör att hela mitt jag skriker efter en väg ut. Upp.
Just idag orkar jag bara försöka överleva.
Livet är någonstans längre bort.
På en avlägsen plats som jag inte lyckas nå.
För stunden har jag slutat leva och hela systemet drivs av överlevnad.
Just nu står allting stilla.
Må jag snabbt vakna å resa mig ur mitt eget helvete.
Må jag snart orka vara den förälder mina barn så innerligt förtjänar.
Jag hoppas att jag snart orkar vara stark igen.
Idag är jag inte stark.
Idag kämpar jag inte.
Idag.
Just idag har jag gett upp.
Jag saknar helt förmågan att vända.
Tårarna slutar inte rinna.
Kroppen slutar inte skaka.
Snart. Inom kort ska jag gå till affären och köpa lite glass.
För dom pengarna som inte ens räcker till räkningarna den här månaden.
Onödigt kan tyckas.
Men lite glass, en film och kärlek i soffan med 2 av dom 3 som utger min värld är ett bra plåster.
Jag ska besegra paniken och försöka hålla herr Ågren på avstånd.
Så att det finns plats för lite värme.
Trots att det är just pengar son utlöste spiral jag fastnat så hårt i.
För just idag lyser inga stjärnor.
Solen har slocknat.
Lamporna är släckta.
Och livet är långt långt borta...
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt!
PUBLICERAT: 2014-08-20 TID:< 21:02:38 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag har tänkt skriva i flera dagar nu.
Men orken och motivationen har svikit mig.
Jag har sovit mest hela tiden.
Vältrat och gråtit.
Slagit hål i huvudet på mig själv och mått allmänt piss.
Det här skiten tar kål på mig.
Trots att jag vet att det är värt det så är det svårt att se det när man väl är i det.
Jag klarar inte av ens gå och lägga mig i sängen.
Allt blir så definitivt och ensamheten får mig att må illa.
När kvällen väl kommer så njuter jag av lugnet. Ser fram emot att vara ensam, ringa de vänner som försökt att nå mig under dagen osv.
Men en famn att somna i fattas mig nu mer än någonsin.
Jag är så jävla rädd.
Rädd för livet.
Rädd för döden.
Rädd för att inte orka.
Rädd för att inte orka vara förälder.
Allt blir ett enda stort jävla ångestträsk.
Nu på kvällningen så fick jag i alla fall en stor överraskning.
Jag älskar överraskningar.
Jag älskar att överraska.
Men framförallt så älskar jag att bli överraskad.
Det var ett kärt besök av två av männen i mitt liv.
Med min favvomat och kramar.
Min stora varma jävla famn som stänger av mitt huvud och lugnar mitt inre.
För dom var det säkert ingen stor grej.
Men för mig var det allt.
Jag har haft en fruktansvärd dag bortsett från ett mycket kärt återseende tidigare på dagen.
Så tack för att min dag trots allt fick ett fint slut.
Fullproppad i medicin mot all världens åkommor ska jag nu försöka komma till ro.
Må änglarna och älvorna vara med mig inatt ❤️
Decisions
PUBLICERAT: 2014-08-17 TID:< 15:56:38 UNDER: Änglar finns dom?
» 2 Kommentarer
Kom och sätt dig brevid mig en stund.
Låt oss återigen tala om livet.
Låt mig berätta om hur livet sprang ifrån mig inte bara en gång utan två gånger.
Först spelade hjärnan mig ett spratt.
Sen ödet.
Det är inte ett aktivt val att hamna i psykisk ohälsa.
Vägen tillbaka är.
Att få cancer är inte ett val i någon av riktningarna.
Men hur man väljer att tänka, leva och förvalta sin tid är.
Till viss del.
Man rår åtminstone på vad som försiggår innanför pannbenet.
Jag har gjort många bra val.
Många dåliga.
Men jag är kvar.
Jag överlever inte bara.
Jag lever.
Den kommande veckan kommer att plåga ur mig varenda jävla verktyg jag äger och har.
Den kommer att slå mitt inre i småbitar.
Då när allting kommer omkring tar livet slut för en stund.
Hela systemet ställs om till överlevnad.
Prioriteringar slås omkull och perspektiven förändras.
Överlev!
Sprutor, nålar, vita rockar och morfindimman är den enda räddningen jag har.
Ett val.
Jag måste rida ut stormen för att återigen hamna i solsken.
Jag måste vilja!
Jag måste orka!
Jag måste överleva!
Jag måste välja!
Jag väljer livet...
Så jag får känna att jag lever
PUBLICERAT: 2014-08-16 TID:< 19:17:33 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever.
Skjut mig här och nu för nu kan jag dö.
Huvudet ner i asfalten så får jag känna att jag lever.
Bränn vår stad med elden inom dig,
Rista in ditt namn på mig för jag vill veta vad du heter.
Dra mig över grusgången för jag vill känna att jag lever.
Dra mig genom staden hem till dig,
Kyss mig över bröstkorgen så får jag känna att jag lever,
Andas djupt i mig tills jag är din.
Du får göra vad du vill.
Får göra allt och lite till.
Jag vill bara känna nånting.
Igår förlorade jag, inatt vinner jag!
PUBLICERAT: 2014-08-12 TID:< 22:33:00 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Efter att ha sovit precis hela dagen bortsett från en och annan vaken stund så satte jag mig trevande upp i soffan.
Smög ut i köket.
Möttes av disken.
Fick avbryta pga av värken vid flera tillfällen.
La mig raklång på golvet.
Lyssnade till musiken i lurarna.
Ställde mig upp igen.
Fortsatte diska och kom på mig själv röra lite sällsamt på höfterna.
Det värker i varenda led.
Musklerna förtvinar sakta men säkert å ger mig mjölksyra efter varannan diskad tallrik.
Jag börjar få blåsor i hela munnen.
Muntorrheten ska vi inte tala om.
Min hudåkomma blommar överallt vilket resulterar i att jag inte kan ha underkläder på mig.
Ögonen svider och påsarna lyser blått.
Jag är ostadig och yr.
Jag kliar mig i huvudet och får en hårtuss i handen.
Jag har inte duschat på 2 dagar.
Jag har inte funnit orken att ta mig dit.
Fyllde upp badkaret med kokhett vatten.
Slutade med att jag frös så jävligt att jag gick upp tillslut.
Det sved dessutom så jävligt i alla sår. Runt brösten, i ljumskarna och i armhålorna.
Hällde upp en kopp kaffe.
Skakade så jävligt att koppen åkte i golvet.
Om jag behöver hjälp?
Fick serverat på silverfat att s.k vänner går till mitt ex och säger att jag är så jävla lat och ber om hjälp hela tiden?
Undra när jag gjorde det senast?
Hans och min relation är kanske inte den bästa alltid.
Men ljuger gör han inte.
Men det kvittar.
Känner man mig så vet man exakt vad jag går för.
Jag lejer gärna ut sysslor och betalar för saker jag avskyr att göra.
Men lat? Utnyttjar situationen?
Då känner man inte mig, alls.
Jag har talat mycket om cancer, ångest och andra sviter de senaste dagarna.
Vi får inte glömma...
Jag får inte glömma att jag har och gör en helt outstanding resa i mitt inre.
Jag är fortfarande jag.
Att jag innan cancern diagnosticerades med adhd-ocd, generaliserat ångestsyndrom, multipel intelligens och posttraumatisk stressyndrom.
Men jag är inte inte mina diagnoser.
Jag är inte cancer.
Jag är inte ADHD.
Jag har bara en snabbare hjärna, kan multitaska betydligt mer än normen, kan få ångest för minsta lilla, spinna iväg som ingen annan och konspirera ihop världsproblem i mitt eget huvud på 0,3 s.
Jag är sjuk.
Jag har cancer.
Jag har ångest.
Men jag är inte dum i huvudet.
Jag har så mycket självinsikt att jag kan få mig själv att må illa åt alla insikter.
Men jämför aldrig kaos med kaos.
Ditt kaos är fortfarande lika viktigt för mig.
Dina problem är fortfarande lika stora.
Mina blir inte mindre inte heller större för att dina får ta plats.
Jag är fortfarande jag.
Natten som var spenderades liggandes på ett toagolv.
Självklart med så pass hög sinnesnärvaro att jag lät mig själv bli undersökt vid två tillfällen.
Dom hämtade en filt å en kudde.
Lät mig ligga där.
Jag var inte trygg någon annanstans.
Lite adrenalin senare så mådde jag bättre men sömnen lös med sin frånvaro.
Ångest?
Ja i allra högsta grad.
Nu har jag efter ett ångestladdat besök på Apoteket medicinerat mig så pass att jag borde sova som en stock.
Hoppas jag!
Är det synd om mig?
Helvete heller, det är ju den här skiten som ska gör mig frisk.
Som ska låta mina barn få växa upp med sina barn.
Vad var det vi sa
som vi aldrig nånsin skulle glömma
vad var det vi såg
i soluppgången vid sjön
vad var det vi skrek där
på vägen hem över fotbollsplan
en dag ska vi härifrån!
Vi ska ta över
Vi ska ta över världen
Vi ska bli stora
Vi ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer
och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat.
Igår vann Goliat.
Inatt vinner jag.
På ett toagolv
PUBLICERAT: 2014-08-11 TID:< 23:42:43 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Ligger på toagolvet.
Om jag är morfinskev eller bara helt jävla slut har jag ingen aning om.
Jag skiter mer blod än Västmanlands blodgivare tillsammans.
Cellgifterna som nu flödar i min kropp bryter ner de friska cellerna som läker min redan sargade tarm.
Ingen respons på mitt senaste inlägg heller.
Tråkigt, tog argumenten slut?
Varför har jag hår?
Varför ser jag inte ut som en krockad bajamaja?
För lite sjukhusbilder?
Bevis?
Är det det du din anonyma människa vill ha?
Bevis på vadå?
Behöver jag bevisa något för dig?
Räcker det inte med att jag tycker synd om dig?
Om man har någon form av insikt i den här jävla sjukdomen så måtte man förstå hur oerhört jävla ont det gör varje gång man kammar håret.
Jag har kommit lindrigt undan tack vare att de cellgifter jag får inte har håravfall som främsta bieffekt.
Men om jag inte hade löshår, lösfransar, solat å fejkläppar osv så vore min approach en helt annan.
Jag ser förjävlig ut.
Är det konstigt att jag åtgärdar det i den mån jag kan?
Ju mer jag insjuknar i cellgifternas helvete ju starkare blir jag.
Ju närmare mål är jag.
Just nu vill jag helst av allt skjuta mig själv i huvudet i och för sig.
Eller nä, näst mest.
Mest av allt så vill jag bli frisk!
Ligger jag här och försvarar mig?
Nä, jag försöker bara så diplomatiskt som möjligt att be dig dra åt helvete.
Hursom.
Jag har återfått kontakten med en gammal vän.
Som gått igenom ett helvete värre än det mesta jag har hört talas om.
För första gången möts jag av en helt annan förståelse.
Någon som känner igen sig i allt jag berättar.
Förstår att jag gnäller och varför.
Som förstår varför jag ibland bara vill ge upp.
Med en helt annan insikt.
Vilken förebild!
Vilken krigare!
Hatten av, tack för att du valde att ta kontakt igen efter alla dessa år.
Till sist.
Himlen måste ha saknat sin ängel.
Ännu en fick lämna oss och återgå till sin änglatjänst där uppe.
Jag kommer alltid att minnas våra samtal under behandlingarna.
Härifrån till evigheten ❤️
Välkommen!
Imorgon är en annan dag
PUBLICERAT: 2014-08-10 TID:< 21:00:03 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Förra veckans positiva besked resulterade i en helg full i festival.
Först ut var Getaway.
Mitt hjärtas jävla festival.
Nu i efterhand så ångrar jag att jag åkte dit.
Av hela mitt hjärta.
Vissa minnen ska man bevara som dom är.
Låta dom vara just minnen.
Jag kan inte hur jag än förmår mig lyckas se någon ljusglimt.
Brist på kommunikation och förståelse gjorde att det föll platt pannkaka.
Det var så viktigt.
Det var så betydelsefullt.
Min sjuka hjärna har längtar tillbaka dit sedan jag var där senast.
Men känslan, den vackra och glada.
Togs ifrån mig.
I lördag kuskade vi i alla fall vidare till Stockholm på impuls.
Dans Dakar.
Det var en av de häftigaste händelserna i år.
Tack ❤️
Nu sitter jag på balkongen hemma hos Jaanis.
Här råder samma värme.
Samma lugn. Samma ro.
En del av mitt hjärta är kvar här än.
Här där jag våndats, älskat, drömt, längtat, saknat och skrattat.
Jag längtar fortfarande.
Saknar och hoppas.
Jag längtar tillbaka till innan jag blev sjuk.
Jag saknar känslan som var.
Som fanns. Som hägrade då.
Och jag hoppas.
Hoppas att jag ska finna den igen.
En dag kommer allting att falla på plats.
Ibland måste t.o.m bitar falla isär för att rätt bitar ska kunna sättas ihop.
Den kommer en dag. En tid.
Jag hoppas bara att jag är redo. Då.
Imorgon är det dags.
Så idag, dagen innan är alltid tung.
Jag pendlar ständigt mellan hopp å förtvivlan.
Rädslan att veta att jag inte kommer att orka leva genom vardagen är ständigt närvarande.
Så imorgon ska jag försöka städa, tvätta och göra allt det där som jag kan låta vara till behandlingen är över.
Jag måste läggas in vid två tillfällen som det ser ut nu.
Mer beroende på infektionskänsligheten.
Jag brukar vägra.
Men den här gången viker jag mig.
Jag är inte så stark som ni tror.
Jag kämpar inte.
Jag överlever knappt.
Lever inte alls mellan varven.
Jag bara är.
Jag bankat hål i huvudet på mig själv mer än jag låtit det läka.
Jag har låtit min ångest, min förtvivlan och min maktlöshet gå ut över de som står mig närmast.
Jag har låtit tålamodet tryta mot mina barn fler gånger än jag bitit ihop.
Jag är inte tapper.
Jag har bara inget annat val.
Jag är inte stark.
Jag är bara inte tillräckligt svag.
Jag är inte modig.
Jag står helt enkelt inför faktum som är helt utan pardon.
Jag är inte blåögd.
Jag är högst medveten.
Jag är inte där.
Men jag är ett steg närmare än vad jag var igår.
Idag är jag lycklig ❤️
PUBLICERAT: 2014-08-07 TID:< 22:27:20 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
FUCK CANCER 👊
Sitter i köket, ett glas rött och musik i lurarna.
Kommer på mig själv sitta å le.
Herregud, i sinnet har detta varit en av de bästa dagarna i mitt liv.
Med tanke på att jag dessutom har en rejäl psykisk ohälsa i grunden så säger det en hel del.
Idag. Just idag är jag fan lycklig.
Sån jävla eufori att jag knappt har koll på tid och rum.
Imorgon tar jag mitt stora jävla hjärta och drar tillbaka till mitt hjärtas festival.
Han som förra året ruskade om min festival och min tillvaro åker oxå dit.
Tillsammans med mig.
Han som vrålade av lycka när han förstod innebörden av mitt samtal som han fick igår.
Han som stått vid min sida både på gott å ont genom hela den här helvetes jävla resan.
Som har gått från sjuk förälskelse till att hamna på topp 5 listan över vänner jag aldrig kan eller vill vara utan.
Började den här dagen genom att fixa en del med banken.
Och umgås med Lina.
Lunch och tjejsnack.
Hon då? Som funnits här mer eller mindre i hela mitt liv.
Å vänskapen står sig fortfarande lika orubbad.
Det kommer alltid att vara du å ja Lundgren ❤️
Nu ska jag mysa vidare.
Kolla så att jag har min metalväska packad å klar inför morgondagen.
Och så ska jag le, lite till ❤️
Och igen...
Det här ska bli den första dagen i mitt liv
PUBLICERAT: 2014-08-06 TID:< 22:40:43 UNDER: Änglar finns dom?
» 5 Kommentarer
Ni påstår att jag är stark.
Ni säger att jag berör.
Ni stämmer in i mina skratt.
Ni gråter mina tårar.
Ni känner med mig.
Tar er tid.
Hjälper, stöttar, lyssnar och finns.
Jag får mail från Boden i norr och Ystad längst ner i vårt avlånga land.
Från överallt däremellan.
Från människor som aldrig har träffat mig.
Från människor som har känt mig hela mitt liv.
Jag får kramar och ömhetsbetygelser från människor som älskar mig trots att det enda dom har att gå på är mina ord.
Mina rader. Mina kapitel.
Mitt liv.
Nu skriver att jag är en förebild.
Att jag har bevisat att även det omöjliga är möjligt.
Men ni då?
Ni bevisar för mig om och om igen att kärlek finns.
Att stora hjärtan finns överallt.
Om jag någonsin tappade tron på mänskligheten så har ni gett mig den tillbaka.
Idag har jag kramat lite extra på de vackraste barnen i världen.
Låtit mina tårar droppa ner i deras hår.
Låtit min Vilda torka mina tårar och berättat hur bra jag är. Låtit Elvis varit nära nära.
Men det är inte lätt att förklara för de små att tårar även kan rinna av glädje.
Som det ser ut nu.
Min verklighet. Här och nu.
Så kommer jag att få se Lova slänga sin mössa på studenten.
Jag kommer att få se den människan i ögonen som lyckas fånga min sons hjärta. Världens lyckligaste människa med andra ord.
Jag kommer inte att missa den dagen beviset kommer på min mellersta dotters fantastiska hjärna.
Jag kommer att få vagga mina barnbarn till sömns.
Idag är dagen då jag fick mitt liv tillbaka ❤️
Jag vinner!
PUBLICERAT: 2014-08-06 TID:< 16:23:41 UNDER: Änglar finns dom?
» 14 Kommentarer
Det har varit en lång dag idag.
Kantad av besked som fyller hela mig.
Prästen var inte med idag.
Min kvinnliga överläkare såg alldeles full i fan ut.
-Hur jobbig var den förra behandlingen Jessica?
-.......!!!
-Nu du, nu blir det 4 ggr värre!
Men det blir också din sista enligt prognosen.
-Vad menar du med det?
-Att du kommer att bli frisk!
-Hur fan går det ihop?
-Mirakel sker, det ser jag varje dag. Cancer är det mest oberäkneliga sjukdomen som går att ha å göra med. Vi räknar med att du blir helt återställd.
Din kropp är i så pass bra skick att vi dessutom paketerar ihop 2 behandlingar till 1. Du kommer att bli totalt överkörd. Men det kommer att vara värt det!
Ser ni vad det står?
Hör ni vad jag säger?
Hörs mitt skrik ända hem till eran tv-soffa?
Okey, allt kan hända. Det kan vända. Det är jag både informerad och medveten om.
MEN, nu ser förutsättningarna helt fantastiska ut.
Jag kommer att bli frisk som det verkar.
Förlåt för att jag inte hör av mig till er personligen.
Lina, Goffan, Jaana, Maria V, Emma, Mia, Jenny, Sara, Johan, Anna H, Pullulla, Linda, Lalle, Conny, Gülay, Tülay, Narin, Lillebror, Vronkan, Malin, Hanna, Linda&Matte, Bebis, Cicci...osv, m.m, etc.
Ja, jag skulle kunna hålla på i evigheter.
För hela mitt liv är fullt av massor, massor å återigen massor med fantastiska vänner.
Ni förtjänar en personlig hälsning av mig, allihop. Men jag hinner inte med.
Men skit i det, det kommet ifrån hjärtat oavsett ❤️.
Efter mötet med överläkarn så gick jag runt som i en dimma.
Jag borde ringa någon?
Mamma! Pappa!
Och Stevie såklart.
Agnes hann ringa innan jag hann med.
Jag tror inte att det går att ta in.
Det speglas så hårt av att jag vet hur dålig jag kommer att vara ett tag framöver.
Jag kommer säkert att önska livet ur mig själv både en och tio gånger innan behandlingen är över.
Det är svårt att förstå att det som kommer att göra mig så sjuk är det som kommer att göra mig frisk!
Vi slogs mot Goliat.
Jag slogs.
Och vann ❤️
Får jag ge upp nu?
PUBLICERAT: 2014-08-03 TID:< 19:54:25 UNDER: Änglar finns dom?
» 4 Kommentarer
Nu har jag levt i två veckor.
Eller stoppat huvudet i sanden snarare,
Blundat, haft skygglapparna på och njutit.
Vältrat mig i fantastisk vänskap.
Druckit goda drinkar.
Ätit underbar mat.
Längtat, saknat och älskat.
Låtit hjärtat få röras.
Nu, just nu gör det så jävla ont.
Jag avskyr att vara hemma igen.
Tillbaka till mitt eget helvete.
Sjuk.
Fan, jag är ju sjuk!
Herr Ågren slår mig med släggor i bakhuvudet och jag har inte en chans att ducka.
Smäll efter smäll.
Jag vill inte ens leva.
Just nu.
Men imorgon är en ny dag.
Min läkare frågade hur jobbigt det var under förra behandlingen.
Jag kan fyrdubbla det nu tydligen.
Jag ska lämna nya prover imorgon.
Be för helvete. Gör vad som helst.
Det här beskedet kommer att avgöra hela min jävla framtid.
Är jag dödsdömd eller räcker det nu?
Har kroppen kapitulerat?
Min tillvaro har ställts på ända mer än jag någonsin själv kommer att förstå.
Så mycket människor, så mycket kärlek. Så mycket intryck.
Så mycket uppmärksamhet att inte ens jag har kunnat hantera det.
Men sluta inte för guds skull.
Fortsätt älska.
Fortsätt blås luft under mina vingar.
Jag kan inte ens lämna startbanan utan någon av er.
Lika viktiga allihopa.
Alla har ni en egen plats i mitt stora jävla hjärta.
Trasigt med stort.
En av mina safezones stod där tillitsfullt å väntade på mig när jag landade.
När jag steg ur planet och sakta vandrade tillbaka.
Steg för steg.
Tunga jävla steg.
Hade inte tryggheten stått där och hållt upp paraplyt och skyddat mig mot den värsta verklighetsnederbörden så hade jag aldrig klivit av planet.
Jag vare sig vill eller orkar vara något annat än ingenting just nu.
Jag vill inte alls mer.
Ingenting.
Men mina barns lycka, alla kramar och välkommen-hem-pussar lägger plåster på de värsta såren just nu.
Ikväll får dom sova tätt, tätt intill ❤️
