Väck mig!
PUBLICERAT: 2014-06-30 TID:< 20:39:10 UNDER: Änglar finns dom?
» 4 Kommentarer
Ibland känns det som att jag är fast i bubbla.
En bubbla som består av att orka hålla mig vaken och få gjort det som måste göras.
Vakna, skjutsa barn, åka till sjukan, kräkas, hem å sova, kräkas, vakna å hämta barn, ge dom mat å lägga dom. Sova igen.
Och så blev det plötsligt en ny dag.
Nånstans däremellan måste jag hitta ork att städa, tvätta, äta osv.
Men det glöms bort.
Jag somnar ifrån allt.
Helt jävla överkörd.
Gör jag något som inte innefattar att sova så är sömn det enda jag kan tänka på.
Inte heller går det att powernapa, jag snoozar mig fram till minst en timme.
Ibland fem.
Men ibland finner jag lite tillfällen.
Ibland orkar jag hålla mig vaken brevid barnen i soffan.
Ibland orkar jag ringa det där samtalet som jag har lovat.
Ibland så orkar jag laga det där lilla extra.
Ibland orkar jag plocka undan.
På impuls.
Har jag större planer än så då backar jag ur för att få sova.
Sova sig frisk heter det visst.
Jag som egentligen inte alls behöver så mycket sömn.
Jag som egentligen är morgonpigg.
Jag som alltid har energi över.
Den delen finns inte alls just nu.
Den här behandlingen tar kål på mig.
Fullständigt.
Så fan ta den om jag inte blir bättre!
Nä nu ska jag lägga barnen sen ska jag sova.
Igen.
Så snälla sömn ta mig till en värld där jag kan få vara mig själv för en stund.
Och väck mig sedan ur den här jävla mardrömmen som jag befinner mig i.
Ibland lyser solen ❤️
PUBLICERAT: 2014-06-29 TID:< 22:02:34 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Nu är helgen snart slut.
Den har varit fantastiskt på alla sätt och vis.
Sara, Stevie, Matte och Linda.
Som kom med energi, kärlek och skratt.
Mitt hjärta fylls ständigt på med så mycket fina stunder och så vackra människor.
Och nya helt fantastiska vänner ❤️
Men.
Ännu en helvetesvecka att se fram.
Nu har det gått ett par dagar utan gift.
Då blir man med ens lite piggare.
Än så länge har jag i princip klarat mig utan behandlingar under helgerna.
Och imorrn är det dags igen.
Känslan av att sätta sig ner å veta att snart kommer man att må som en påse skit är fruktansvärd.
En bit in på behandlingen så kommer illamåendet från helvetet.
Kräks nonstop för att sedan må illa till och från resten av dagen.
Lederna värker.
Blåsor i hela munnen.
Huden är alldeles blemmig.
Håret lossnar sakta men säkert.
Det känns som träningsvärk i varenda liten muskel.
Kroppen blir totalt orkeslös och hela systemet stänger ner.
Och alla dessa tabletter.
Mot illamående, muskelavslappnande, antibiotika, lugnade, orosdämpande, morfin osv.
Hela jag är ett vandrande apotek.
Pillertrillare av rang.
Sprutor, dropp, slangar och blod.
Om jag kunde ge er en dag i mitt liv om så bara för en stund.
Först då kanske ni skulle kunna förstå.
Att jag inte vill mer.
Men jag måste.
Inte för att jag är stark.
Jag har helt enkelt inget annat val.
Idag är jag inte stark.
Idag är jag liten.
Ömtålig och trött.
Telefonen ringer konstant.
Inkorgen är full i obesvarade mail.
Men idag, just idag orkar jag inte.
En annan dag.
När solen lyser igen.
Tom, tömd och kall!
PUBLICERAT: 2014-06-27 TID:< 09:33:27 UNDER: Änglar finns dom?
» 5 Kommentarer
Bilden jag lägger in här idag är från när gifterna slog ut systemet som värst.
Jag kunde inte hålla värmen. Fick åka å få nytt blod om vartannat. Kräktes konstant på förmiddagarna.
Även adrenalin mot arytmin.
Med en puls på runt 35 och dålig syresättning av blodet.
Kläder å mössa på oavsett tid på dygnet. Gärna raggsockor.
Ambulansfärder och övernattning tillsammans med barnen.
Blodtrycksfall med total knock och så skakig att jag inte kunde hålla i lin egen kaffekopp.
Jag är snart där igen.
Jag är så vansinnigt trött hela tiden.
Fick jag så skulle jag sova jämt.
Hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg.
Mina dagar är rätt tråkiga.
Jag vaknar. Går upp med barnen, skjutsar dem till dagis, åker till sjukan.
Åker hem å sover.
Ställer klockan och snoozar i timmar fram till det är dags att hämta barnen igen.
Fixar, badar barn, lägger barn.
Sover igen.
Och så börjar det om igen.
Idag, just nu är jag helt slut.
Det är en dags för en dos gift igen.
Vilket innebär att jag inte är på fötterna förrän möjligtvis på eftermiddagen.
Allting går ut på att längta till nästa gång jag får sova.
Den lilla killen är här idag igen.
Han sitter brevid mig i detta nu.
Fan, om jag ändå kunde ta över lite av hans smärta.
Hans lidande.
Han är ju bara ett barn.
Jag har så mycket skit redan att lite till hade vare sig gjort från eller till.
Jag önskar att jag kunde blåsa in ännu mer luft under vingarna.
Ge honom en spegling som gör den här resan värd sitt syfte.
Men jag har slut på ord.
Slut på pepp.
Slut på glöd.
Slut på energi.
Jag vill bara sova.
Bli frisk.
Och sova!
Klockorna har stannat
PUBLICERAT: 2014-06-26 TID:< 00:58:25 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Nästan alla dagar fylls med lycka numera.
Tänk om det alltid var så.
Även när man är frisk.
Tänk om man alltid försökte leva mer för stunden.
Uppskatta, värna och ta tillvara.
Det gör man inte.
Inte som nu.
Livet lär ställas på sin spets på ett eller annat sätt för att det känsloregistret ska kicka in.
Tror jag i alla fall.
För nog vore det lite bättre om man alltid kramade, höll om.
Som om man inte visste när man skulle få chansen nästa gång.
Om man aldrig skildes som ovänner.
Inte somnade irriterade på varann.
För om vardagens alla små irritationsmoment inte fick ta så stor plats så vore livet lite enklare.
Eller hur?
För inte kan man visa någon för mycket.
Berätta och hålla av.
Hur viktig den personen är.
Visa hur älskad den är och att inte så mycket annat spelar så stor roll.
Visst vore det bättre om vi vore lite mer här och nu?
Om vi majoriteten av gångerna gjorde val som gör ens eget hjärta lite gladare.
Val som värmer själen lite extra.
Varje kväll går jag runt i min fina lilla lägenhet.
Smyger in till barnen.
Bäddar om och pussar på pannan.
Trots att dom sover så berättar jag att mammas kärlek räcker högre än himlen.
Till stjärnorna och tillbaka igen.
Har dagen varit jobbig så kanske jag även ber om ett tyst förlåt.
Elvis gosar alltid tillbaka i sömnen.
Vilda mumlar ofta något obegripligt.
Lova viskar ofta -Jag älskar dig oxå mamma.
Trots att hon är långt in i drömmarnas värld.
Era liv.
Era vardagar rusar förbi precis som vanligt.
Mitt liv står still.
Klockorna har stannat.
Jag står stilla och ser allt åka förbi i ultrarapid.
Men bara för att jag är sjuk så är jag inte mindre jag.
Jag vill höra om ditt liv.
Jag vill veta vad som har hänt.
Jag vill höra om problemen.
Glädjen och sorgen.
För tro mig när jag säger att jag fortfarande vill vara behövd.
Vara din axel.
Torka dina tårar och skratta åt lyckan.
För tänk vad skönt för mig att få tala om någonting annat.
Få engagera mig i någon annans tillvaro.
Mitt liv har stannat.
Det betyder inte att någon annans har det.
Låt oss fortsätta tala om livet.
Även det som inte är mitt.
Tillochmed hellre.
Låt mig få vara just jag.
Den jag är för dig.
Lite mer här och nu.
Det kanske inte finns någon morgondag ❤️
Provsvaren man inte vill ha
PUBLICERAT: 2014-06-25 TID:< 08:48:23 UNDER: Änglar finns dom?
» 3 Kommentarer
Fanns jag där när du behövde det som mest?
Mina provsvar var inget vidare.
Ingen minskning men heller ingen spridning.
Så nu skall dom vända å vrida för att se hur dom ska få giftet att verka på bästa sätt.
Prästen, fick lov att gå ut ur rummet.
Ursäktade sig sedan massor och sa att det är få gånger han blir så berörd av en person.
Av någons öde.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller helt enkelt acceptera hur tragisk min situation är.
Jag satt brevid den lilla killen igen i måndags.
Han såg på mig och sa att jag gjort honom gott.
Gett honom mod. Att han såg livet ur en annan vinkel.
Att jag gav mer klarhet.
Konstigt med tanke på att jag själv bara ställer mig fler frågor.
Lämnade jag dig i sticket?
Trodde jag på dig?
Trodde du på mig?
Kunde du luta dig utan någon rädsla för att falla?
Lös jag upp din väg när din sol inte längre lyste?
Talade vi om livet?
Litade du på mig?
La du dina innersta hemligheter i mitt hjärta?
Lät jag dig titta ut över branten i hopp om att jag höll din hand?
Hårt, hårt utan att släppa.
Gjorde jag skillnad?
Älskade jag tillräckligt?
Dödsångest
PUBLICERAT: 2014-06-22 TID:< 20:41:58 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag har under de senaste dagarna tittat in i ögonen på den man som första gången jag såg honom, var allt jag någonsin drömt om.
Med sinnen som förtrollade hela mig och vände uppochner på hela min tillvaro.
Som har gett mig så mycket.
Som orsakat så mycket ångest.
Lärt mig massor om livet och om förtvivlad rädsla.
Vi talade om livet.
Om oss.
Om alla hinder. Om all kaos.
Jag kunde inte hantera det då men visste att det var en människa jag aldrig ville vara utan.
Så jag gav det jag kunde och tog det jag förmådde.
Och vann.
Vann utan någon som helst risk för förlust.
En ängel utan gloria.
Det bästa av det värsta är dock den trygghet han ger för det blir så tomt utan.
Jag var nyss ute på kvällspromenad med familjens minsta hjärta, Ester.
Men i sinnet var jag någon helt annanstans.
Jag var tillbaka i Portals Nous.
Nere på stranden den där kvällen.
Bara jag och Lova.
Jag kunde nästan känna sanden mellan tårna.
Känna saltlukten.
Mycket av det som var jag.
Sprang ifatt mig.
Livet sprang ifatt oss.
Där borta.
Långt borta från allt ont.
Jag springer maraton inuti.
Försöker att känna på alla känslor.
Placera dom.
Reda ut.
Vad är ånger.
Vad är rädsla.
Vad är kärlek.
Vad är glädje.
Vad är saknad.
Vad är sjukt och vad är friskt.
Hur ska det kännas?
Cancer eller inte.
Jag kämpar fortfarande mot psykisk ohälsa.
Kanske har vissa delar blivit bättre.
Andra sämre.
Jag är i grund och botten fortfarande rätt utspridd.
Jag är fortfarande ologisk.
Osammanhängande.
Sjuk. Sjuk även i huvudet.
Men mest av allt är jag livrädd.
Som nu, när barnen somnat och jag sitter här ensam.
Alla känslor, alla tankar.
Jag vill inte tappa mig själv.
Jag vill inte dö.
Men jag vägrar tro att någonting sker utan anledning.
Utan syfte.
Utan mening.
Det måste finnas en plan.
Ett öde.
Skrivit för var och en av oss.
Hur orättvist livet än är så kan det inte bara vara så utan orsak.
Kanske måste en ängel lämna sin post för att någon annan ska kunna ta vid?
Älska som om det inte finns någon morgondag ❤️
Om tacksamhet ❤️
PUBLICERAT: 2014-06-22 TID:< 18:36:09 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag har precis kommit hem från Stevie.
Efter en jätterolig kväll i Oxelösund hos världens bästa Johan, följt av en jättemysig midsommar hemma hos Mia.
Resten av helgen har avverkats i vågrätt läge. UFC-galor, serier och skräckfilmer.
Några dagars paus ifrån barnen.
Det gör mig gott.
Jag kommer hem med lite ny energi och en stor dos längtan.
Jag blir ofta ifrågasatt varför jag är ifrån barnen.
Varför jag inte väljer att spendera varje sekund med dom.
Men ni vet, att trots sjukdomar så fortsätter livet runtomkring.
Mina barn har fortfarande sin vardag rätt förskonad.
Dom går på dagis som vanligt.
Och har fortfarande samma behov att få vara med sin pappa.
Ska jag ha en chans att orka styra det här skeppet.
Orka fortsätta vara hemma så mycket möjligt.
Så måste jag ladda batterierna.
Om jag inte har barnen på dagis till exempel så kan jag inte vila å sova så mycket som min kropp behöver.
Vilket skulle resultera i sämre mående.
Sämre värden.
Och en mamma helt utan ork.
Skulle jag inte fly emellanåt.
Åka iväg över helgen då barnen är med sin pappa.
Åka bort från min vardag fylld med slangar, kräkor och sjukhusbesök.
Hur skulle jag då kunna stänga av?
Hur skulle jag då kunna släppa allt sjukt och blunda för en stund?
Jag menar inte att jag sköter allt klanderfritt.
Jag vill bara nånstans försöka få er att få en liten liten inblick i min verklighet.
Å nånstans få er att förstå att jag gör så gott jag kan.
Kämpar jag?
Klart som fan att jag kämpar!
Varje dag. Varje minut. Varje sekund.
Jag lever och har levt i det här helvetet i över ett halvår nu.
Men jag finner styrka lite här och var.
I mina barns ögon.
I mina vänners famnar och under mina föräldrars vingar.
Ibland även inom mig.
När huvudet är upp och fötterna ner så kan jag emellanåt hitta lite jävlar anamma långt därinne.
Finna lite styrka, lite vilja och lite ro.
Ibland lyckas jag vända.
Tala om för mig själv att allting kommer att ordna sig.
Men ibland när jag gräver min grop ännu djupare så hägrar bara död.
Dödsångest.
Rädslan för att mina barn inte ska minnas mig.
Minnas mig för den jag en gång var.
När livet log mot mig och lät mig vara lycklig.
Vara jag.
Jag vill inte bli sedd för den trasiga lilla människan jag har blivit.
Jag vill inte bli ihågkommen som hon som gav upp.
Lyckas jag?
Lyckas jag sprida fina minnen omkring mig?
Kommer jag ihåg att även de små handlingarna kan betyda så mycket?
Kommer jag ihåg att älska så där villkorslöst som mitt hjärta alltid har gjort?
Imorgon väntas nya provsvar.
Jag lovar att hålla er uppdaterade.
Kanske inte på direkten.
Kanske måste jag smälta, ta in och förstå först i min egna lilla värld.
Efter förra veckan släpp här i bloggen så står det klart att bloggen är det enklaste sättet för mig att kommunicera med er allihop.
Mitt öde lockade över 20000 läsare.
Hundratals mail.
Massor med sms och hundratals kommentarer på Facebook.
Hur gärna jag än vill tacka er personligen så har jag inte en sportslig chans att lyckas med det.
Men jag värmdes, berördes och blev helt förstummad. Mållös.
Av all den kärlek ni spred omkring er.
Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat förstå vilket intryck jag har gjort och hur många hjärtan jag vidrört.
Jag grät i timmar. Läste om er tankar timme ut och timme in.
Vem vore jag utan er?
Tack för att ni gav min värld nya perspektiv.
Tack för att ni bevisat i världsklass för mig hur fin världen egentligen är.
Tack för att ni lyser.
Finns, delar med er, tar er tid och är.
Ni är älskade här, från djupet av mitt hjärta ❤️
Inte bara sjuk i huvudet
PUBLICERAT: 2014-06-18 TID:< 10:26:53 UNDER: Änglar finns dom?
» 17 Kommentarer
Jag har bestämt mig.
Jag måste berätta min historia.
Jag måste publicera fortsättningen, resterande redan skrivna kapitel.
Min psykiska ohälsa känner ni redan till. Sida upp å sida ner.
Men nya hinder har ställts i min väg.
Jag står inför faktum jag inte kan rå på.
Allt började med en oönskad graviditet.
Jag får som vanligt cystor åt höger och vänster.
Samma sak varje graviditet.
Dom kunde däremot inte se dom ordentligt så jag fick genomgå en riktig röntgen.
Då finner man en knuta på yttre livmoderväggen.
Men det var ingen fara. Upptäckten gjordes i god tid.
Godartat och allt det där.
Resurser sattes in omedelbart.
December.
Var det så enkelt?
Nej kroppen reagerade tvärtemot.
Det spred sig lavinartat.
Jag fick specialbehandling.
Alla möjliga resurser ställdes på sin spets.
Trebarnsmor och relativt ung.
Låg natt efter natt med dropp.
Spydde värre än fan själv.
Vissa dagar tog jag mig inte ens upp ur sängen.
Boendestöd sattes in.
Allt för att jag skulle kunna vara hemma.
Sköterskor invaderade hemmet och skötte mina cellgifter och hjälpte mig med barnen.
Ett av barnen blir förkyld.
Ambulans.
Mängden antibiotika måste ändras.
Immunförsvaret klarar inte ens av en nysning.
Januari.
Jag fortsatte min resa.
I tystnad.
Inte ens mina föräldrar visste.
Jag kunde inte förmå mig.
Om jag blundar, tar ett till andetag så hinner det försvinna utan att jag behöver berätta.
Min läkare sätter sig brevid mig.
Prästen är med. Sjukhusprästen.
Hon stryker min arm och berättar försiktigt att dom står maktlösa.
Men vi fortsätter behandlingen.
Det har spridit sig till bla tjocktarmen.
Blodfylld avföring hade redan skvallrat om det.
Det kom inte som en chock.
Följderna blev en inställd operation.
Hela systemet skulle egentligen ut.
Livmoder, äggstockar osv.
Men kroppen var i för dåligt skick.
Näringsbrist, blodbrist, arytmi.
Man väljer ändå att gå in och ta bort själva tumören.
Stor som en grapefrukt.
Det gjorde ingen skillnad.
Men smärtan försvann.
Jag kunde sluta äta morfin som världens junkie.
Njurarna fick återigen plats.
Kroppen kändes lättare.
Vips så sitter jag med en jurist.
Testamente.
Sånt som man ska ha utfört.
Sånt man kanske inte gör förrän den dagen livet ställa på ända.
Just ja, vita brevet.
Jag sitter alltså där och får på print vilka kläder jag vill att barnen ska bära. Förklarar att jag vill ha en lycklig begravning.
Spelar in en låt tillsammans med en vän.
Spela upp den i kyrkan.
Låt alla få veta hur jag kände.
Hur hårt mitt hjärta slog.
Hur mycket jag älskade!
Steve, sjung och spela min sång.
Kom änglar.
Jag ska fortsätta mitt kapitel även där. Jag vet att ni undrar hur det gick med vas-snubben.
Han är en av männen i mitt liv.
Viktigare än någonsin.
Vackrare än någonsin tidigare.
Kärleken behöver inte längre ifrågasättas.
Han är en av de största stjärnor som någonsin lyst på min himmel.
Jag somnar tryggt brevid honom.
Gråter mot hans axel.
Skäller och tjatar när det inte blåser min väg.
Många, ingen förstår.
Var vi är och vad vi är.
Men vi vet.
Jag vet. Han vet.
En annan form av kärlek.
Innerlig vänskap.
En bästa vän mot alla odds.
Varför talar vi om honom?
Han. Igen.
Och Agnes.
Var dom ända som kände till min hemlighet.
Jag vore ingenting om det inte vore för deras villkorslösa kärlek och enorma stöd.
Framförallt Agnes.
Som varit den energin jag inte har.
Varit de armar jag inte orkat lyfta.
Som varit, är. Den mamman till mina barn som tynat bort på soffan.
Jag orkar för det mesta inte annat än att sova.
Började strålas.
3 dagar i veckan i 8 veckors tid.
Utan resultat.
Stiger in i rummet på onkologen.
Min läkare sitter där.
Hon reser dig tårögt upp.
Prästen är där oxå.
-Jessica. Vi måste avsluta din behandling. Din kropp orkar inte mer.
Gifterna hjälper inte.
Jag somnar ovaggat den kvällen.
Fruktansvärda nyheter.
Men ovisshetens strypgrepp släppte.
Luften gick ur mig.
Bokar resor. NY, Mallorca.
Festivaler.
Jag måste hinna leva!
Jag börjar må bättre.
Sjukdomen gör mig inte sjuk längre.
Jag orkar mer.
Lev!! Jag vill leva!
Men jag måste berätta.
Åkte land och rike runt.
Slog mig ner vid köksbord efter köksbord.
Vände uppochner på folks tillvaro.
Krossade hjärtan.
Hos de människor som betyder absolut mest för mig.
Cancer. Jag har cancer.
Passerar min läkare i korridoren.
Hon kastar in mig på sitt kontor.
-Jessica!!
Jag kanske har en lösning.
Vi hade läkarkongress i igårkväll.
Vi ska prova ett nytt cellgift på dig.
Det finns inte så mycket studier.
Är inte så beprövat men vi tror att det kanske vara din chans.
Två veckor in på behandlingen så visar resultatet -43% i kvinnoregionen.
-12% i tarmen.
Sämre resultat än väntat.
Men för första gången så visar det positivt.
Nu kör vi!
-Jessica, vi kommer att köra över din kropp med ett tåg och backa över dig igen.
Men vi tror på det här!
Tarmen måste kanske tas bort dock. Åtminstone en del.
Stomin blir bara tillfällig om du har tur.
Cancer eller inte, jag vill inte ha min analöppning på magen.
Men jag har inga alternativ.
Där är vi nu.
Började med intravenöst igår.
Sitter på sjukan i detta nu.
Det sitter en pojke brevid mig.
17 år (eller var det 19).
Hursom, livet är fan inte rättvist.
Jag vet att ryktet spridit sig.
Det regnar in mail, sms och telefonsamtal.
Det värmer, det berör.
Jag blir lika glad varje gång.
Men har jag en dag då sjukdomen inte hägrar så kan jag inte svara.
Jag kan inte göra plats för att tala om det.
Jag måste ha min försvarsmur uppe.
Jag orkar inte annars.
Men det betyder inte att jag inte läser.
Att jag inte värms.
Jag gråter. Läser om och om igen om er kärlek.
Jag älskar er oxå.
Tro inget annat.
Fortsätt, lys, finns och fortsätt älska.
Alla era ord blåser luft under mina vingar.
Jag har valt att inte gå ut med det här förrän nu.
Jag har in i det sista försökt att skona min familj och mina nära.
En sådan här sjukdom drabbar inte bara den sjuke.
Utan alla runtomkring.
Den lämnar ingen oberörd.
Men nu klär jag av mig mer än någonsin.
Ni förtjänar min sanning.
Att få veta min historia.
Kanske minskar det frågorna.
Kanske ger det lite svar.
Kanske att ni förstår. Nu.
Låt oss alltid tala om livet.
Men låt oss även tala om döden.
Om den himmel vi alla kommer att komma till tids nog.
Blunda inte för det faktum att han finns.
Liemannen, allt för ofta hämtar han människor alldeles för tidigt.
Visst jag är kanske inte färdig ännu.
Jag har massor kvar att ge.
Men jag har hunnit leva.
Jag har berikat världen med 3 fantastiska barn.
Jag har upplevt kärlek, villkorslös vänskap, sett Metallica.
Jag har tagit studenten.
Jag har gjort miljoner misstag.
Och jag har älskat varenda sekund.
Men han då, lilla killen brevid mig?
Mitt liv har berikats med nya perspektiv. Nya vänner.
Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv.
Om andra. Om livet.
Om hjärtat.
Om viljan.
Att överleva ❤️
Fylla dagarna med liv ❤️
PUBLICERAT: 2014-06-10 TID:< 22:37:00 UNDER: Änglar finns dom?
» 1 Kommentarer
Jag är inte uppochner.
Inte ut och in.
Just nu sitter jag x antal meter över havet utanför en by som heter Genova på Mallorca.
Härifrån kan man se i princip hela Palma och ända till Magaluf.
Den här ön är fantastisk.
Dyrt, men alldeles underbart.
Ro.
Hela mitt sinne är fullt i ro.
Här talas det inte om gifter, sjukdomar, behandlingar och vad nästa procedur innebär.
Här talar vi om livet.
Fyller dagarna med liv.
Det var längesen jag såg sådan iver och ren å skär lycka.
I alla mina barns ögon.
Om, när jag blir frisk så ska jag ta med mina barn hit ännu en gång.
Till ön som knöt banden ännu hårdare.
Som suddade ut de sår det senaste året har orsakat.
Om så bara för en stund.
Hur kan jag någonsin tacka dom som gjorde den här resan möjlig.
Mina föräldrar.
Läkarna som så omtänksamt planerat så att behandlingarna skulle göra resan så dräglig som möjligt.
Till Agnes som ser mina hinder och är de armar och bär den energin jag emellanåt saknar.
Till barnen som övergår all förväntan.
Som leker och är glada från morgon till kväll.
Min lilla son är dock mer mammig än någonsin.
Det har kanske sina orsaker.
Kanske behöver han tanka.
Sno tillbaka all den närhet han kanske har saknat.
Vad vet jag?
Men jag tankar tillbaka.
Närhet är en av de byggstenar som krävs för att min tillvaro ska fungera.
Helst skulle jag vilja att tiden stod stilla ett tag.
Att jag fick behålla barnen så här små.
Att vi fick stanna kvar här.
På ständig flykt från den sjuka verkligheten jag avskyr mer än något annat.
Men huvudsaken är att vi fortsättningsvis oxå får möjligheten att uppleva exakt såna här stunder massor med fler gånger.
För resten av våra liv ❤️
Livet på en pinne
PUBLICERAT: 2014-06-02 TID:< 19:13:57 UNDER: Änglar finns dom?
» 0 Kommentarer
Jag vaggas sakta med säkert in i en trygghet jag inte visste fanns.
Min.
Min alldeles egen.
Varmt, tryggt och fullt i liv.
Mitt.
Barnens.
Jag börjar kunna varva ner.
Finna ro.
Inte ofta.
Men ibland.
Jag kan, det är huvudsaken.
Jag börjar mer å mer kunna lägga tillbaka de bitar som fattats så länge.
De borttappade bitarna passar alldeles ypperligt ihop med alla de nya som tillkommit.
Jag har haft hela huset fullt i barn.
Många frågar hur jag orkar.
Vadå?
Det är väl det som är livet?
Att ha hela huset fullt i liv.
Bus, rörelse och galna påhitt.
Utan dom, mina barn så satt jag inte här idag!
I helgen tog jag till en ännu en flykt.
Hela världens stannade upp för en stund. Jag bad tyst om att klockan skulle sluta slå.
Bara stå stilla för en stund.
Just då existerade bara Metallica, jag å den famn jag stod i.
Om himlen finns så har jag sett den.
Magi är det enda ordet kan jag komma på som skulle passa in.
Bland 51 tusen människor, duggregn och öl i plastflaska.
På fredag natt så är det dags igen.
Då åker jag, mina barn, mina föräldrar och Agnes till Mallorca.
Jag längtar efter värmen, barnens iver, sand mellan tårna och solnedgångar.
Väl hemma är det dags att lägga sig under tåget igen.
Låta dom förgifta kroppen ända till vinst!
Det finns inga andra alternativ.
Sitter just nu på min uteplats och tittar på när mina små springer runt barfota och leker kiosk.
Livet ❤️
