Om tacksamhet ❤️
PUBLICERAT: 2014-06-22 TID: 18:36:09
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag har precis kommit hem från Stevie.
Efter en jätterolig kväll i Oxelösund hos världens bästa Johan, följt av en jättemysig midsommar hemma hos Mia.
Resten av helgen har avverkats i vågrätt läge. UFC-galor, serier och skräckfilmer.
Några dagars paus ifrån barnen.
Det gör mig gott.
Jag kommer hem med lite ny energi och en stor dos längtan.
Jag blir ofta ifrågasatt varför jag är ifrån barnen.
Varför jag inte väljer att spendera varje sekund med dom.
Men ni vet, att trots sjukdomar så fortsätter livet runtomkring.
Mina barn har fortfarande sin vardag rätt förskonad.
Dom går på dagis som vanligt.
Och har fortfarande samma behov att få vara med sin pappa.
Ska jag ha en chans att orka styra det här skeppet.
Orka fortsätta vara hemma så mycket möjligt.
Så måste jag ladda batterierna.
Om jag inte har barnen på dagis till exempel så kan jag inte vila å sova så mycket som min kropp behöver.
Vilket skulle resultera i sämre mående.
Sämre värden.
Och en mamma helt utan ork.
Skulle jag inte fly emellanåt.
Åka iväg över helgen då barnen är med sin pappa.
Åka bort från min vardag fylld med slangar, kräkor och sjukhusbesök.
Hur skulle jag då kunna stänga av?
Hur skulle jag då kunna släppa allt sjukt och blunda för en stund?
Jag menar inte att jag sköter allt klanderfritt.
Jag vill bara nånstans försöka få er att få en liten liten inblick i min verklighet.
Å nånstans få er att förstå att jag gör så gott jag kan.
Kämpar jag?
Klart som fan att jag kämpar!
Varje dag. Varje minut. Varje sekund.
Jag lever och har levt i det här helvetet i över ett halvår nu.
Men jag finner styrka lite här och var.
I mina barns ögon.
I mina vänners famnar och under mina föräldrars vingar.
Ibland även inom mig.
När huvudet är upp och fötterna ner så kan jag emellanåt hitta lite jävlar anamma långt därinne.
Finna lite styrka, lite vilja och lite ro.
Ibland lyckas jag vända.
Tala om för mig själv att allting kommer att ordna sig.
Men ibland när jag gräver min grop ännu djupare så hägrar bara död.
Dödsångest.
Rädslan för att mina barn inte ska minnas mig.
Minnas mig för den jag en gång var.
När livet log mot mig och lät mig vara lycklig.
Vara jag.
Jag vill inte bli sedd för den trasiga lilla människan jag har blivit.
Jag vill inte bli ihågkommen som hon som gav upp.
Lyckas jag?
Lyckas jag sprida fina minnen omkring mig?
Kommer jag ihåg att även de små handlingarna kan betyda så mycket?
Kommer jag ihåg att älska så där villkorslöst som mitt hjärta alltid har gjort?
Imorgon väntas nya provsvar.
Jag lovar att hålla er uppdaterade.
Kanske inte på direkten.
Kanske måste jag smälta, ta in och förstå först i min egna lilla värld.
Efter förra veckan släpp här i bloggen så står det klart att bloggen är det enklaste sättet för mig att kommunicera med er allihop.
Mitt öde lockade över 20000 läsare.
Hundratals mail.
Massor med sms och hundratals kommentarer på Facebook.
Hur gärna jag än vill tacka er personligen så har jag inte en sportslig chans att lyckas med det.
Men jag värmdes, berördes och blev helt förstummad. Mållös.
Av all den kärlek ni spred omkring er.
Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat förstå vilket intryck jag har gjort och hur många hjärtan jag vidrört.
Jag grät i timmar. Läste om er tankar timme ut och timme in.
Vem vore jag utan er?
Tack för att ni gav min värld nya perspektiv.
Tack för att ni bevisat i världsklass för mig hur fin världen egentligen är.
Tack för att ni lyser.
Finns, delar med er, tar er tid och är.
Ni är älskade här, från djupet av mitt hjärta ❤️
Kommentarer
Trackback
