Bilden jag lägger in här idag är från när gifterna slog ut systemet som värst.Jag kunde inte hålla värmen. Fick åka å få nytt blod om vartannat. Kräktes konstant på förmiddagarna.
Även adrenalin mot arytmin.
Med en puls på runt 35 och dålig syresättning av blodet.
Kläder å mössa på oavsett tid på dygnet. Gärna raggsockor.
Ambulansfärder och övernattning tillsammans med barnen.
Blodtrycksfall med total knock och så skakig att jag inte kunde hålla i lin egen kaffekopp.
Jag är snart där igen.
Jag är så vansinnigt trött hela tiden.
Fick jag så skulle jag sova jämt.
Hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg.
Mina dagar är rätt tråkiga.
Jag vaknar. Går upp med barnen, skjutsar dem till dagis, åker till sjukan.
Åker hem å sover.
Ställer klockan och snoozar i timmar fram till det är dags att hämta barnen igen.
Fixar, badar barn, lägger barn.
Sover igen.
Och så börjar det om igen.
Idag, just nu är jag helt slut.
Det är en dags för en dos gift igen.
Vilket innebär att jag inte är på fötterna förrän möjligtvis på eftermiddagen.
Allting går ut på att längta till nästa gång jag får sova.
Den lilla killen är här idag igen.
Han sitter brevid mig i detta nu.
Fan, om jag ändå kunde ta över lite av hans smärta.
Hans lidande.
Han är ju bara ett barn.
Jag har så mycket skit redan att lite till hade vare sig gjort från eller till.
Jag önskar att jag kunde blåsa in ännu mer luft under vingarna.
Ge honom en spegling som gör den här resan värd sitt syfte.
Men jag har slut på ord.
Slut på pepp.
Slut på glöd.
Slut på energi.
Jag vill bara sova.
Bli frisk.
Och sova!