Ibland känns det som att jag är fast i bubbla.
En bubbla som består av att orka hålla mig vaken och få gjort det som måste göras.
Vakna, skjutsa barn, åka till sjukan, kräkas, hem å sova, kräkas, vakna å hämta barn, ge dom mat å lägga dom. Sova igen.
Och så blev det plötsligt en ny dag.
Nånstans däremellan måste jag hitta ork att städa, tvätta, äta osv.
Men det glöms bort.
Jag somnar ifrån allt.
Helt jävla överkörd.
Gör jag något som inte innefattar att sova så är sömn det enda jag kan tänka på.
Inte heller går det att powernapa, jag snoozar mig fram till minst en timme.
Ibland fem.
Men ibland finner jag lite tillfällen.
Ibland orkar jag hålla mig vaken brevid barnen i soffan.
Ibland orkar jag ringa det där samtalet som jag har lovat.
Ibland så orkar jag laga det där lilla extra.
Ibland orkar jag plocka undan.
På impuls.
Har jag större planer än så då backar jag ur för att få sova.
Sova sig frisk heter det visst.
Jag som egentligen inte alls behöver så mycket sömn.
Jag som egentligen är morgonpigg.
Jag som alltid har energi över.
Den delen finns inte alls just nu.
Den här behandlingen tar kål på mig.
Fullständigt.
Så fan ta den om jag inte blir bättre!
Nä nu ska jag lägga barnen sen ska jag sova.
Igen.
Så snälla sömn ta mig till en värld där jag kan få vara mig själv för en stund.
Och väck mig sedan ur den här jävla mardrömmen som jag befinner mig i.