Jessica Hedlund -

Min himmel

PUBLICERAT: 2013-10-31 TID:< 19:24:52 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Vandrade precis längs minnenas väg igen.

Läste igenom gamla chattar, kollade på bilder och log.

Hela jävla hjärtat log.

Vilka människor som kommit i min väg.

Som landat i mitt hjärta och ruskat om hela min tillvaro.

Jag har sagt det förr men kan inte säga det nog många gånger.

Den här sommaren har på så många sätt varit den bästa i hela mitt liv.

Människor som tidigare bara varit mina vänner och numera är mina närmsta vapendragare.

Människor som tidigare inte fanns i mitt liv.

Som nu är några av dom viktigaste spelarna på min arena.

Ni som funnits där sen barnsben och sen ungdomens sköna dagar.

Alla har ni lämnat fotspår i mitt sinne. Värmt mitt hjärta.

Fått mig att le.

Ni som inte vet hänger kanske inte med.

Flera av mina kapitel handlar om olika händelser och olika personer.

Som var, inte blev och är.

De flesta stannade.

Några hoppade av.

Ingen blev kvar utan att jag själv valt att ha det så.

En del av mig. Den delen i mitt liv som jag har slagits för.

Puttat bort, puttat in, gjort om, gjort rätt och gjort fel.

Idag blev en uppenbarelse.

Vad mycket glädje det gav och vad mycket det lyste.

Att jag älskar idag är hur logiskt som helst.

Vi är i en comfort zone nu. Igen.

Jag är.

Jag hoppas faktiskt med hela mitt hjärta att det fortsätter vara så.

Ingen av oss trodde att vår resa skulle bli en bergochdalbana av rang.

Inte heller innehålla historier om vaser i världsklass.

Två kaos blev en frontalkrock.

Efter ett möte i mitt kök den där kvällen för snart ett halvår sen.

Men nu vet jag för en av de vackraste stunderna i livet var den när du kom.

Min hjärna har allt som oftast logiska lösningar.

Jag må va sjuk i den men korkad är jag inte och har aldrig varit.

Men det betyder inte att jag alltid har rätt.

Eller gör rätt.

Hjärtat däremot ser ingen skillnad på logik och reson.

Det känner och bultar i alla dess riktningar.

Jag känner alltså inte rätt heller alla gånger.

Men vad gör det.

I slutändan är huvudsaken att man älskade.

Idag känns livet så där skört.

Kort och knappt.

Imorgon ska vi besöka gravar.

Minnas de som inte längre finns med oss.

Vi ska göra fint och lämna lite minnen. Framförallt hos en mamma och hennes vackra dotter.

Lite Slip Knot, det om nåt fick dig att le ❤️

Jag vill så mycket.

Jag vill göra så mycket skillnad.

Men kan så lite.

Men en dag ska jag lägga ner min själ på att dom som har det sämre kanske ska kunna få det lite bättre.

För ingenting kan någonsin ge mig den tillfredsställelsen.

Att hjälpa. Vara behövd. Göra skillnad. Få andra att le.

Med hjärtat.

Vilket delvis får mig att återigen tänka på kärleken.

Den finns, den vi ser på film.

Jag tänker aldrig sluta tro.

Aldrig sluta hoppas.

En dag borde den ju även finna mig.

Jag som är en totalt obotlig romantiker.

Som ger allt och älskar att pyssla om. Känna och vara.

Ge av mig själv och all den tid jag har över.

Det lär ju hända mig någon gång.

Jag ska göra allt jag kan för att karman ska se det.

Hinna uppfattat och inte missa mig.

För alla hjärtan är värda att älskas.

Även mitt ❤️

❤️Till alla er som ger mitt liv mening❤️

Kärlek i ugnen

PUBLICERAT: 2013-10-31 TID:< 09:28:38 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

It's a good day to be alive ✌️

Barnen är lediga idag så vi fick alla lite sovmorgon.

Nu ska jag fylla kroppen med koffein och nikotin sen kör vi.

Vi ska baka scones, bada alla barn och tvätta.

Idag är en normal dag.

Idag är en jag-dag.

Mitt abstinensförråd är påfyllt.

Barnen är lyckliga och mamman ler lite.

Vi springer mot helg.

Maskerad och grand opening.

All hallows eve.

Jag ska spendera den hos Goffan i mina rötters lilla håla.

Det ska bli riktigt kul.

Hjärtat sitter på sin plats.

Själen värker inte.

Hjärnan har varvat ner.

Efter regn kommer solsken.

Alltid.

Det lönar sig alltid att vara snäll.

Hjälper det inte.

Var ännu snällare.

Tro på dig själv.

Tro på att allt det du gör fyller sitt syfte.

Ge allt du har. När du tror att det inte går så går det ändå.

Ingenting är omöjligt.

Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Älska!

Glöm för fan inte att älska.

Älska mest när någon förtjänar det som minst.

Karma is only a bitch if you are ❤️

Hjärta tungt som ett bowlingklot

PUBLICERAT: 2013-10-30 TID:< 17:51:50 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag och Herr Ågren låg och kramades hela natten.

Var med andra ord helt slut när jag vaknade.

Ja eller hela dagen snarare.

Men plattan i mattan.

Ner på stan och letade halloween-prylar tills varenda affär fått sig en genomgång.

Det blir spännande att se resultatet på lördag.

Sen iväg med stora tjejerna och Mia och hennes bönor till Pizza Hut för att sedan få spö i bowling.

Hade dock inte förväntat mig något annat.

Tack för en mysig dag ❤️

Så kaffekoppen på verandan i lugn å ro satt rätt fint när vi kom hem.

Vanliga vardagliga saker kräver så mycket energi.

Att koordinera och organisera helt vanliga saker kräver både min fulla uppmärksamhet och maximal prestation.

Saker som man tidigare gjort i förbifarten. Utan att ens anstränga sig. Eller behöva fundera på hur.

Ju mindre saker jag gör under en dag ju mer energi har jag och ju mer kan jag fokusera på att må ok.

Kör jag på utan att ha fokus och parera så går lixom musten ur mig helt.

För mig är det en prestation att ha alla barnen hemma från skola och dagis. Det kräver all min uppmärksamhet såklart. Jag kan heller inte vila när jag behöver.

För att ladda och fyllas på med ny energi.

Då blir summan oftast att jag körs i botten nånstans runt sen eftermiddag.

Totalt urladdad.

Fastän jag är runt dom människorna jag älskar mest i hela världen.

Fastän jag är med dom enda som räknas.

Fastän jag gör det enda jag faktiskt är bra på.

Något som är andras fullt normala vardag.

Att vara mamma.

På fredag ska jag åka till Alexandras och hennes lilla dotters grav.

Tänk att det redan gått 5 år.

Om jag hinner så ska jag även åka förbi min morfars grav i Avesta.

Ni finns alltid hos mig.

Ni har en plats mer speciell än någon annan.

I mitt stora jävla hjärta.

❤️

Ge mig ett stup så hoppar jag!

PUBLICERAT: 2013-10-29 TID:< 17:13:35 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Inuti har det varit en riktig skitdag.

Hjärtat har jag inte ens koll på.

Kan inte känna det eller på något logiskt vis lyckas kommunicera med det.

Jag har någonstans petat in alldeles för mycket i systemet.

För många personer att försöka visa hänsyn till samtidigt som jag för tillfället inte har något att erbjuda.

Det är mycket som händer.

Allt från tidningsrepotage, möten, Itrim, Safari-projektet till event och födelsedagar.

Jag glömmer bort tider. Blandar ihop dagar.

Skickar med ungarna matsäck på fel dag.

Jag skulle behöva ha en hel vägg uppstrukturerad med dagar, tider och checklistor.

För jag har ingen koll.

Allt flyter ihop till en enda smet och så blir det inte ett enda rätt.

Jag glömmer mina mediciner och blandar ihop morgon och natt-tabletterna med varandra.

Jag håller mig rätt ångestfri men är hela tiden tyngd.

Det hänger över mig.

Dagisköer, soffhämtning, papper som måste till jobbet, husförsäljning m.m.

Men orken är slut nu.

Så fort jag avviker från rutin så pajar hela maskineriet.

Får jag framförallt ingen tantvila på dagen så går jag på tom tank hela eftermiddagen.

En vän till mig har fått tillvaron ställt på ända tack vare en diagnos i vuxen ålder.

Jag som suger i mig all kunskap som går för att kunna hjälpa kanske trillade själv däri.

Efter att ha varit på möte med

en professor i psykosomatiska besvär och fått frågan ännu en gång så börjar ju systemet ånga på.

Inte jag också?

Kan det vara så?

Sitter här och analyserar hela min uppväxt. Hela mitt beteendemönster.

Hela känsloregistret slår bakut.

Det är så mycket lättare att finnas till. Stötta andra och ge goda råd.

Kunna skjuta sin egen skit åt sidan.

För när det kommer till att leva som man lär så går det helt åt helvete.

Jag vill bara landa nu.

Få bort röran i huvudet och må bra.

Vara lycklig.

För jag orkar inte ha det så här.

Det äter upp mig inifrån och ut.

Jag står inte ut.

Min tillvaro är det inga fel på.

Det är huvudet som är kaos.

Men jag finner ingen glädje.

I nånting annat än i barnen.

Men i mig själv då?

Jag blir aldrig tillfreds.

Stannar aldrig upp.

Varvar aldrig ner.

Slutar aldrig söka.

Jag vill bara försvinna just nu.

Bara sluta vara mig och börja bli jag.

Hur många tårar finns det i världen?

Tar dom någonsin slut?

Älskade kaos

PUBLICERAT: 2013-10-29 TID:< 09:52:50 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv idag.

Jag blir liksom aldrig klar.

Jag hinner inte prata klart.

Berätta färdigt.

Sätta punkt och få frågetecken besvarade.

Det är så mycket jag har missat.

Att säga. Att fråga.

Tiden är alltid så knapp.

Impulsiv. Lånad kanske stulen.

Jag tappar orden.

Tråden och sammanhanget.

Missar poängen, svamlar.

Jag vill så mycket. Så väl.

Men ibland blir det så fel.

Jag har ansträngt mig så hårt.

Lagt ner så mycket tid och omsorg.

Egentligen fått alldeles för lite tillbaka.

Ingenting snarare. Det var iaf längesen.

Men jag tror att jag har blivit förlåten.

För den röra jag har orsakat.

Men ännu är det inte glömt.

Kanske kan jag själv inte släppa det förrän ett förlåt lagts över de sår det gav mig.

Det trasade ju faktiskt sönder även mig.

Mitt hjärta fick längs vägen ta en del stryk.

I grund och botten är såren mitt eget fel.

Men kaoset krävde inte bara min delaktighet alla gånger.

Hade jag inte varit så trasig från början.

Så öppen och med hjärtat på vid gavel.

Så upp och ner och bakochfram.

Så hade det inte sett ut som det gör idag.

Det hade nog inte följt med mig ända hit.

Kanske hade jag älskat mer eller inte alls.

Det måste finnas någon mening med allt. Ödet måste någonstans ha en poäng.

En orsak till varför man är med om händelser. Upplever människor.

Känner lycka eller mister all kontroll.

Jag tror på att ödet har ett syfte.

Att vi ska lära oss av varandra.

Av händelser och sinnesstämningar.

Att vi utsätts för prövningar och testas till max för att i slutänden bli rikare.

Starkare.

Att det är meningen att ryggsäcken ska vara så full i erfarenheter.

I känslor, minnen och lärdomar.

För att vi ska kunna dela med oss av dom.

Lära våra barn.

Hjälpa dom människor som behöver.

Kanske rädda dom vi kan.

Jag önskar mig mer tid.

Mer plats till att få vara jag.

Utrymme till att få chansen att visa hur min värld egentligen ser ut.

Känner mig rastlös och halvfärdig.

Det tar på mina krafter.

De få jag har.

Kanske jag låter det förflutna hägra för mycket igen.

Tar på känslor som en gång var.

Jag känns så tom.

Rätt osammanhängande.

Flackar och far och hela huvudet är en enda röra.

Någonting gör mig ledsen.

Men jag vet inte vad.

Jag sliter mitt hår och parerar Ågren hej vilt.

Hur kommer det sig?

Jag som för första gången på långe gick och la mig igår kväll,

Med ro som enda sällskap.

Kanske är det saknaden...

Änglar finns fortfarande

PUBLICERAT: 2013-10-29 TID:< 00:11:37 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag tog med mig fina son och visade honom var vasen håller hus numera.

Han är ju så duktig min lilla prins.

Han gör sin mamma stolt allt som oftast.

Så trygg att han tillochmed somnade själv nerbäddad i soffan på en plats han aldrig varit på förut.

Men det är klart.

Platsen är ju en av hans mammas safezones. Varm och trygg.

Jag har delvis blivit ifrågasatt varför jag valde att åka dit.

Jag gjorde det av vilja den här gången. Inte av behov.

Det gjorde mig gott.

Det lugnade och läkte en aning.

Det är inte längre ett öppet sår.

Ärren kommer vi aldrig ifrån.

Men ju fler nya friska minnen det blir.

Ju mer bleknar det som inte vill minnas.

Numera har jag lite koll.

Jag vill ha den här människan i mitt liv. Tillsammans med er andra.

Ni som ligger så där nära hjärtat och fyller alla funktioner.

Skillnaden är nu att jag vet att jag vill det för att jag vill det.

Inte för att jag behöver.

Jag längtar efter en vardag.

Jag längtar efter att arbeta som vanligt.

Fungera som vanligt.

Agera som vanligt.

Känna som vanligt.

Eller på ett nytt sätt kanske.

På ett sunt och bra sätt.

Där det inte längre gör ont.

Och där mina följeslagare har bytts ut till lycka, tillfreds och ro.

Nothing worth having comes easy.

Lycka på burk 💗

PUBLICERAT: 2013-10-28 TID:< 08:30:22 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

God morgon!

Idag är en fin dag.

Det är något särskilt med just måndagar.

Ska man starta något.

Tänka om.

Ändra på något.

Så är det ju just på måndagar.

Okey, nu är det måndag!

Nu kör vi \m/,

Det är höstlov och mitt hem är fullt med barnafötter och skratt.

Lova har två vänner här vilket innebär fem ungar totalt.

Mitt mammahjärta är i himlen.

I veckan väntas shopping, övernattningar och bowling.

Jag älskar att vara mamma ❤️

Idag ska jag och flickorna sätta tänderna i ett projekt.

Nu ska vi lägga lite energi på att glädja en människa som förtjänar det.

Sen ska jag och ett av mina barn åka och besöka en vän.

En vän som förtjänar lite extra möda.

Så vi ska åka dit och kasta in en massa glädje och blåsa in lite luft under vingarna.

Jag hoppas att tiden frånochmed nu kan visa den respekt jag faktiskt känner.

Vissa människor har jag släppt taget om.

Vissa vänner gick självmant.

Vissa har jag slagits för.

När det gäller just dig.

Ger jag aldrig upp 💜

Ostkrokar och kärlek

PUBLICERAT: 2013-10-27 TID:< 19:25:37 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Jag fick ett meddelande från finaste Goffan idag.

Hon gav mig en tankeställare.

Hon skrev att jag inte alls förlorat och hamnat i strid med Ågren och Panikjäveln.

Jag har ju helt enkelt vunnit ännu en match.

Vad rätt hon har!

Tänk vad några få ord kan göra i ett kaos.

För man styr ju faktiskt allting själv.

Hela baletten sitter ju i huvudet.

Jag kan receptet på hur jag ska må bra. Utantill.

Jag kan receptet på hur jag ska må dåligt oxå dessvärre.

Idag var dock en sån dag där jag behövde kasta in handduken.

Jag behövde crasha.

Systemet behövs liksom tokventileras lite då och då.

Jag kan liksom hantera det numera.

Ångestdyningarna efteråt är oxå mycket snällare nuförtiden.

Jag kanske helt enkelt är lite snällare mot mig själv.

Jag vältrar en stund sen bestämmer jag mig för att göra någonting annat.

Nu ska jag ta min äldsta dotter och stoppa in henne i famnen och slå på en film.

Godiset är uppdukat och ljusen är tända.

Så nu kan Ågren dra, jag har vare sig tid eller lust att hänga med honom något mer idag.

Nu ska jag återgå till det jag är bäst på. Den enda komponenten som fungerar som den ska.

Mammahjärtat ❤️

Förlorade igen

PUBLICERAT: 2013-10-27 TID:< 14:25:44 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Hej och god morgon herr Ågren och Panikjäveln.

Ni har saknat mig va era assholes?

Det var två veckor exakt sen någon av dom hälsade på sist.

Helt utan vare sig förvarning eller anledning.

Ju roligare och trevligare jag har ju hårdare smäller det.

Men det var det värt.

Jag kan hantera er.

Jag överlever. Varje gång.

Ågren kommer jag att då dras med hela dagen dessvärre.

I flera dagar kanske tillochmed.

Paniken däremot har redan fyllt sitt syfte och dragit härifrån.

Hata!

Han tar all min energi, paketerar ihop den och skickar iväg den långt utav helvete.

Kvar sitter jag som en gammal trasdocka.

Letar förbrilt efter både själ och hjärta så jag kan sätta tillbaka det lilla jag har kvar på rätt plats.

Och Ågren sen då, han får det ju att göra så där jävla ont.

Att jag skulle vilja ta det där hjärtat och skicka iväg det som en freesbee så jag slapp känna.

Ta min själ och stoppa in den i en heliumballong och klippa av snöret.

All tomhet, saknad, längtan och skuld blandas ihop i en enda stor härlig kompott.

Ågren står och rör runt i den med sin stora träslev och hånler åt mig.

Han får alla känslorna jag har och löpa fullständig amok.

Mitt hjärta och min hjärna kan inte alls sammarbeta. Här pareras inte ett skit.

Mitt hjärta har noll jävla koll på rätt och fel.

Det känner bara hejvilt åt höger och vänster.

Hjärnan springer efter och och försöker finta för fullt.

Hjärtat vinner alltid.

Men jag blir ju starkare och starkare.

Tillfällena inträffar mer och mer sällan.

Jag kan inte kväva det.

Men jag kan skjuta upp.

Boka in en tid med mina följeslagare och sen gå ett par ronder och få det överstökat.

Och en sak till har jag ju lärt mig.

Efter de dåliga dagarna kommer det alltid bra.

Jag går och lägger mig igen.

Kanske jag kan drömma mig tillbaka.

Plocka fram alla mina fina minnen och ta på dom en stund.

Visst får det mig att sakna mer.

Men det får mig ändå att le en stund.

Mitt kaos är så härjigt att detaljerna alltid är svåra att få till.

Röster blir svårare att placera.

Ansikten blir nästan bara konturer.

Men känslorna dom minns jag.

Varenda tillfälle minns jag.

Plats. Dagar. Händelser.

Dig.

En trappuppgång nånstans i Sverige

PUBLICERAT: 2013-10-26 TID:< 18:17:13 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Sitter på min uteplats.

På samma stol sen den första dagen det här blev mitt hem.

Sippar på mitt kaffe.

Det är redan mörkt ute.

Vi var förbi huset häromdagen jag och mina små.

Det kändes inte alls som mitt.

Hem är där hjärtat är och det var inte där.

Mitt hjärta är här.

I våran fina lägenhet.

Imorgon kommer min stora dotter hem.

I en hel vecka ska hon stanna.

Underbart!

Det vankas bowling, shopping och övernattningar.

Så imorgon kväll blir det mys a la hel familj här hemma.

Jag är rätt samlad.

Det känns ganska bra.

Jag har kommit en bra bit på vägen.

Varje dag läggs det till ännu en del.

En del av det som en dag ska bli en lycklig version av mig.

Frånvaron av en av dom som fattas mig mest har gjort min tillvaro lättare.

Jag kan fokusera och landa utan triggers.

Hur konstigt det än låter.

Så småningom så kommer det inte längre vara en trigger.

Då ska jag närma mig igen för att jag vill inte för att jag behöver.

Även om abstinensen emellanåt får träden att vissna när jag går förbi.

Gårdagen var helt galen.

Vilken kväll.

Ännu ett underbart minne jag kan plocka fram och ta på emellanåt.

Nu ska jag packa ihop mig själv.

Iväg på ännu ett äventyr.

Kanske även det oxå blir ett minne för livet.

Kom ihåg!

Var snäll, alltid ❤️

Jag

PUBLICERAT: 2013-10-24 TID:< 20:00:16 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Känner mig rätt lugn och varm inombords.

Jag sågs nånstans för den jag egentligen är.

Mitt kaos döljer inte hela mig.

Det glädjer mig.

Mitt förlåt togs emot med varm hand.

Min älskade lilla vän ❤️.

Jag började dagen med att sova med att sova bort majoriteten av den.

Energin var slut och vilan satt som ett smäck.

Kom in i duschen först runt tresnåret.

Jag börjar trivas igen med att vara jag.

I mitt eget sällskap.

Vare sig Herr Ågren eller Panikjävleln här ens varit i närheten av att knacka på min dörr.

Heja mig!

Saker och ting börjar falla på plats och jag ser ljust på framtiden.

Känslorna hålls i schack och fler och fler lösningar är inom räckhåll.

Jag känner mig faktiskt lite glad mellan varven.

Idag har jag hunnit med att vara rätt jävla förbannad också.

Adrenalinstinn som få.

När det kommer till rätt och fel ger jag mig aldrig.

Och det mina vänner, är också ett fint friskhetstecken ✌️.

Mamma och pappa.

Utan er skulle jag aldrig ta mig framåt i den takt jag gör.

Tack för att ni är mina stöttepelare och mitt nät.

Världen skulle vara en mycket bättre plats om alla hade föräldrar som er.

Ingen älskar er som jag och jag är tacksam från djupet av mitt hjärta.

För att ni finns.

För att ni är just min mamma och min pappa ❤️.

Jag sitter här och vill nästan inte iväg på allt skoj jag är bjuden på i helgen.

Jag njuter återigen till fullo av närheten till mina barn.

Snart kommer dessutom Loppan hem och stannar i en hel vecka.

Mammahjärtat får slå för full punch flera dagar i rad.

Jag kan inte ens beskriva hur lycklig det gör mig.

Att jag ändå så pass snabbt fann den borttappade biten av mig själv.

För det är ju den största delen av mig.

Att vara mamma ❤️

Jag njuter, herregud!

Den känslan kan jag inte ens minnas sist jag kunde ta på.

Jag är rätt bra ibland.

Ja, fan vad jag är bra på att vara mig❤️

Aldrig!

PUBLICERAT: 2013-10-24 TID:< 09:58:33 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 0 Kommentarer

Ligger här i min safezone.

Gläds åt att det numera är en plats och att det inte kräver vissa personers närvaro.

Jag är trygg och känslan av ro infinner sig lite då och då.

Jag har tagit en del av mitt hjärta och lagt det i famnen på två av dom jag med omsorg valt ut.

Med ett stort budskap och bedjande inlindat i förlåtelse.

Jag vet inte hur det kommer att kännas om jag inte blir förlåten.

Men jag har i alla fall gjort vad jag har kunnat.

Även om jag med säkerhet kommer att anstränga mig lite till om det behövs.

Det känns åtminstone rätt.

Det ger mig någon form av upprättelse.

I mig själv.

Läker lite.

Winnerbäck skrålar högt i min boombox.

Sätter ord och musik på hela min sinnesstämning.

Jag scrollar upp och ner bland tusentals bilder i min kamerarulle.

Vad tiden har gått fort!

Jag fick frågan häromdagen vad jag skulle ha gjort om jag fick möjligheten att skruva tillbaka tiden och göra något ogjort.

Spontant svarade jag att jag skulle spola tillbaka året och försöka parera mig själv.

För att inte hamna där jag är nu.

Vid närmare eftertanke.

Aldrig!

Tänk vad många upplevelser jag skulle ha missat.

Va många människor jag inte skulle ha träffat.

Hur många vänskapsband som inte skulle ha knutits.

Vad mycket mindre jag skulle ha älskat.

Hur jobbigt det än har varit.

Hur många slag jag kämpat mig igenom.

Så många tårar det har kostat mig.

Så var det värt det.

Är värt det.

Jag skulle tillochmed välja samma väg att gå igen.

Om det skulle innebära samma vinst.

Nya lärdomar.

Ännu större hjärta.

Er.

Ni som jag har fått äran att lära känna.

Ni vars vänskapsband knutits åt ännu hårdare.

Ni som funnits där i alla år.

Stått troget vid min sida trots mitt kaos

Ni är värda varenda strid!

Älskade ni ❤️

Proffs på mig själv

PUBLICERAT: 2013-10-23 TID:< 19:42:34 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag stod på stan idag.

Lutad mot väggen med Melissa Horn i lurarna.

Såg mig omkring.

Två uteliggare sittandes på varsin sida av vägen.

En stressad mamma kom småspringandes med två gapiga barn i hasorna.

Det regnade och massor med människor på väg nånstans.

Tänk vad många problem det finns därute.

Tänk vad mycket som inte syns.

Vad mycket alla de själar som passerade mig rymmer.

Kanske både en och flera vilsna hjärtan.

Jag bär dessutom numera på ännu en rätt sorgsen historia.

Flera av de människorna jag har runt mig. Som kommit in och kanske är på väg har också sina bagage.

Vad är mina sk problem i jämförelse?

Jag som egentligen har det rätt bra.

Fina friska barn, fantastiska föräldrar, mat på bordet, vänner i världsklass och ett bra jobb.

Skärp mä!

Idag talade vi om förlåtelse.

Att jag ska be dom jag anser att jag själv behandlat illa om förlåtelse.

Så att jag kan förlåta mig själv.

Jag ska börja föreställa mig en övervakningskamera när jag försätter mig i olika situationer.

Se på mig själv och situationen utifrån. Börja memorera miljöer och minnesträna.

Börja planera mitt handlande och på så vis få positiva konsekvenser.

Jag ska utbilda mig till proffs.

Proffs på mig själv!

Min självbild är galet skev.

Det lär jag ändra på.

Men de senaste åren har satt sina spår och mitt beteende det senaste halvåret har inte förbättrat det precis.

Jag ska även bli proffs på att tycka om mig själv.

För den jag är. För den jag håller på att formas till.

Ni är några få. Få utvalda.

Jag tänker blotta mitt hjärta och be på mina bara knän om er förståelse.

Om förlåt.

Kanske öga mot öga. Via mail eller ett samtal.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni någonstans finner mig värd det.

Jag har valt er med omsorg.

För ni är så viktiga för mig.

Jag kommer att be om förlåtelse från djupet av mitt hjärta.

För att jag älskar er.

Till er som fortfarande tror på mig.

Som ser förbi och igenom.

Hos mig har ni en vän för livet.

Nu ska jag fortsätta att vara tacksam en stund.

För allt jag har.

För att jag är jag.

Bildbomb. Me myself and I.

PUBLICERAT: 2013-10-23 TID:< 18:28:58 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Från sommarens början till nu.

Snart kanske det blir brunt igen...

Friskare

PUBLICERAT: 2013-10-22 TID:< 23:39:05 UNDER: Alla goda ting är tre <3 » 1 Kommentarer

Jag har kommit till en insikt.

Ja det har jag fan.

När jag har mina bra dagar som faktiskt varat i en hel vecka i sträck nu för övrigt.

Så har jag huvudet upp och fötterna ner.

Jag tänker hyfsat logiskt.

Eller vafan, jag lyckas tänka överhuvudtaget snarare.

Jag kan göra saker på impuls igen.

Börjat funnit glädjen i att laga mat och fixa.

Jag uppfostrar och engagerar mig i mina barn.

Inte bara är.

Jag är lite jag.

Jag är inte som en monoton robot som kan crasha vilken sekund som helst.

Jag kan le åt saker jag inte alls funnit roande tidigare.

Jag kan låta mig själv vara ledsen.

Känna och tänka.

Utan att göra det i ångest.

Utan att det leder till ångest.

Mina barn lyckas återigen reta gallfeber på mig.

Men jag detonerar inte som innan medicineringen.

Utan jag hanterar det och ruttnar som vilken förälder som helst.

Jag börjar kunna skilja på vad som är sjukt och vad som är friskt.

Hur mycket av min ångest som min sjuka sida är orsaken till.

Jag börjar först nu förstå hur sjuk jag egentligen har varit.

Inser samtidigt att jag fortfarande inte är frisk.

Men betydligt stadigare nu än då.

Jag börjar kunna förstå att jag inte kan skuldbelägga mig själv för allting.

Även om jag själv orsakat det så skulle det kanske inte blivit så om jag hade varit frisk.

Jag börjar se konsekvenserna av att inte tycka om sig själv.

Hur illa det kan gå om man tappar både hjärna och förstånd.

Jag ska försöka fokusera.

Se framåt och laga det jag kan.

Släppa det som redan gått förlorat.

Be om förståelse och förlåtelse.

Visa värde och vara värd.

Resan tillbaka är lång.

Det är jag medveten om.

Men om jag lyckas släppa det som varit.

Slutar känna så stor skuld.

Finner ett sätt att börja tycka om mig själv igen.

Så kommer resan att vara så mycket lättare.

För tänk om jag kunde älska mig själv lika mycket som jag älskar andra.