Älskade kaos
PUBLICERAT: 2013-10-29 TID: 09:52:50
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv idag.
Jag blir liksom aldrig klar.
Jag hinner inte prata klart.
Berätta färdigt.
Sätta punkt och få frågetecken besvarade.
Det är så mycket jag har missat.
Att säga. Att fråga.
Tiden är alltid så knapp.
Impulsiv. Lånad kanske stulen.
Jag tappar orden.
Tråden och sammanhanget.
Missar poängen, svamlar.
Jag vill så mycket. Så väl.
Men ibland blir det så fel.
Jag har ansträngt mig så hårt.
Lagt ner så mycket tid och omsorg.
Egentligen fått alldeles för lite tillbaka.
Ingenting snarare. Det var iaf längesen.
Men jag tror att jag har blivit förlåten.
För den röra jag har orsakat.
Men ännu är det inte glömt.
Kanske kan jag själv inte släppa det förrän ett förlåt lagts över de sår det gav mig.
Det trasade ju faktiskt sönder även mig.
Mitt hjärta fick längs vägen ta en del stryk.
I grund och botten är såren mitt eget fel.
Men kaoset krävde inte bara min delaktighet alla gånger.
Hade jag inte varit så trasig från början.
Så öppen och med hjärtat på vid gavel.
Så upp och ner och bakochfram.
Så hade det inte sett ut som det gör idag.
Det hade nog inte följt med mig ända hit.
Kanske hade jag älskat mer eller inte alls.
Det måste finnas någon mening med allt. Ödet måste någonstans ha en poäng.
En orsak till varför man är med om händelser. Upplever människor.
Känner lycka eller mister all kontroll.
Jag tror på att ödet har ett syfte.
Att vi ska lära oss av varandra.
Av händelser och sinnesstämningar.
Att vi utsätts för prövningar och testas till max för att i slutänden bli rikare.
Starkare.
Att det är meningen att ryggsäcken ska vara så full i erfarenheter.
I känslor, minnen och lärdomar.
För att vi ska kunna dela med oss av dom.
Lära våra barn.
Hjälpa dom människor som behöver.
Kanske rädda dom vi kan.
Jag önskar mig mer tid.
Mer plats till att få vara jag.
Utrymme till att få chansen att visa hur min värld egentligen ser ut.
Känner mig rastlös och halvfärdig.
Det tar på mina krafter.
De få jag har.
Kanske jag låter det förflutna hägra för mycket igen.
Tar på känslor som en gång var.
Jag känns så tom.
Rätt osammanhängande.
Flackar och far och hela huvudet är en enda röra.
Någonting gör mig ledsen.
Men jag vet inte vad.
Jag sliter mitt hår och parerar Ågren hej vilt.
Hur kommer det sig?
Jag som för första gången på långe gick och la mig igår kväll,
Med ro som enda sällskap.
Kanske är det saknaden...
Kommentarer
Trackback
