Jessica Hedlund -

Tror du på tomten?

PUBLICERAT: 2014-11-29 TID:< 22:20:48 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Snurrar runt i dimman efter en veckas kraftig ångest.

Ju djupare jag spinner ner i ångestspiralen desto längre blir återhämtningen.

Det har regnat i evigheter nu.

Varenda droppe har känts som ett vattenfall.

Om jag ens hade försökt att titta upp så hade jag drunknat.

Men tänk så mycket makt man egentligen har över sin egen hjärna om man ger sig fan på att regera.

Åtminstone för en stund.

Behandlingar tickar på.

Strålningen lika så.

Några nya provsvar har jag inte.

Mitt liv har varit så fullt att jag vare sig tänkt eller orkat fundera över vad den där jävla cancern har för sig.

Men som det verkat så torde jag vara klar till jul.

Jag har under det senaste året haft mina små barn boende hos mig på heltid.

Eller ja egentligen ända sen dom föddes.

Men nu äntligen efter månader av oro, ångest och yttre åverkan så säljs huset.

Från nyår kommer mina små barn alltså att bo hos sin pappa varannan vecka.

Det gör ont i mig.

Men samtidigt så känns det bra.

Det är ju så mitt liv ska se ut.

Det är lättare att hanka sig fram när tillvaron börjar se ut som den ska.

Jag får ju aldrig chansen att sakna dom. Om jag vill få lite paus så måste jag ju åka hemifrån.

Det blir annorlunda sen.

När barnen åkt, kvällen smyger sig på och det är tyst.

Jag behöver få känna tomheten, titta in i deras tomma rum, fyllas med saknad och bli så där innerligt lycklig när dom väl kommer hem igen.

Jag ska så småningom börja arbetsträna igen.

Komma tillbaka lite smått till arbetslivet.

Få igång en vardag.

En fungerande vardag.

Jag fick min första julklapp redan idag.

Den första julklappen på flera år. Som jag åtminstone inte visste vad det var i.

En fantastiskt överraskning som bidrar till att jag kan köpa lite klappar till mina barn,

För hur den än är så är det det bästa för mig.

Att ge.

Och kanske med lite tur så kanske tomten kommer med paket även till mig.

Paket fyllda med liv ❤️

Jul och magi

PUBLICERAT: 2014-11-22 TID:< 17:54:22 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag har lovat mig själv att fira jul i år.

Inte bara det lilla jag hittills lyckats presterat för barnen.

Utan även för mig själv.

Försöka finna lite jul inuti.

Jag har alltid älskat julen.

Jag har levt och andats genom varenda liten förväntansfull nerv genom barnen.

Känt varenda känsla och försökt göra julen så där magisk som jag tyckte att den var när jag var liten.

För två åren sedan vändes min värld uppochner.

Allt jag trodde på försvann och marken jag stod på raserades.

Hela den julen passerade i en tjock dimma.

Jag minns inte ens vad jag gav mina barn i julklapp.

Julen därefter, förra året.

Var precis i början av min sjukdomsperiod.

Jag hade ingenting att ge.

Jag var helt slut.

Tom.

Jag levde inte. Jag bara existerade.

Jag lät mina barn vara med sina pappor.

Jag var ensam.

I år är det pappornas jul

Men jag tycker mig känna lite glädje.

Ibland ser jag viljan att orka baka med dom.

Ta fram granen för första gången på flera år.

Försöka att komma ihåg att se julkalendern.

Jag lovar inget.

Jag vet inte hur det kommer att se ur med sjukhus etc.

Men jag ska göra mitt yttersta.

För magin finns ju där.

Barnens förväntningar.

Julfirande på dagis.

Lucia.

Väntan på jultomten.

Även om tomten kommer kvällen innan jul till Skallberget, så kommer han.

Jag ska bara göra det bästa jag kan.

Å förhoppningsvis lite till.

För är det något dom är värda mina barn. Mina hjältar!

Så är det en riktig jul ❤️

Viljan att dö

PUBLICERAT: 2014-11-20 TID:< 18:55:10 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Imorse kom herr Ågren och hälsade på.

Han trängde sig in och slog mig i huvudet stenhårt med sin stora jävla hammare.

Jag vaknade av ett telefonsamtal.

Dagis.

Vilda.

Jag var i Enköping.

Pappa hämtar henne.

Det är lugnt, det löser sig.

Det hjälpte inte.

Det var redan försent.

Minsta lilla motgång och katastrofen är ett faktum.

Ibland kan jag stå emot.

Jag kan sparka ut herr Ågren och släppa det för en stund.

Inte idag.

Kanske berodde det på gårdagens tömning av huvudet.

Kanske var det bara dags.

Hur möter man någon med i ångest?

I en ångestattack.

När peaken är som högst och paniken är ett faktum?

Mitt råd är att inte försöka förminska.

Inte släta över eller låtsas som att ångesten inte finns där.

Låt det blöda!

Tyck inte att den är barnslig.

För den håller på att bryta ner den som drabbas av det, totalt.

Oavsett vad det beror på.

Mantra. Tala lugnt.

Berätta att det är ok.

Låt personen ta all sin ångest och lägga den på bordet som ett stort öppet sår.

Tala om varför det gör ont.

Säg att det kommer att gå över.

Andas. Håll ut. Det går över.

Lyssna, älta och bara var.

Jag vet att det kommer att gå över.

Jag vet att det kommer att bli bra.

Men jag behöver höra det.

Om och om igen.

För jag är inte kababel att tänka det själv.

När ångest väl lyckats fånga en så pekar det ingen roll hur stark man är.

Man är sin egna mentala slav.

När attacken är som värst så hör man ingenting utom sitt eget huvud.

När det blåser förödande orkaner i skallen så tystnar världen runt omkring.

I attacken hör man ingenting.

Men man känner.

Värmen, närheten och beröringen.

Stryk på kinden, krama om, håll i handen.

Öppna famnen och håll om.

Krama.

Det är nästan det enda som kan lugna.

Finns där, bara finns till.

-Se mig för jag håller på att gå sönder!

Nu sitter jag här i efterdyningarna.

Jag har haft kraftig dödsångest hela dagen.

Tårarna har runnit varenda vaken sekund.

Jag har inte kunnat tänka på någonting annat än viljan att dö.

Så jag slipper kämpa.

Så jag får ge upp. Få ro.

Men jag vet att det går över.

Jag analyserar min ångest redan från första känningen.

Jag är i den samtidigt som att jag är brevid.

Jag vill inte dö.

Det är min ångest som vill ta död på mig.

Inte jag!

Och sluta skäms för i helvete!

Det är ok!

Det är ok att låta det göra så där fruktansvärt jävla ont.

Låt själen gå i bitar.

Det går att laga. Så småningom.

Bit för bit.

Nu ska jag ta mina barn, läsa saga om somna tätt intill.

För imorgon är en ny dag och då är inte herr Ågren välkommen.

God natt världen ❤️

Att få svar

PUBLICERAT: 2014-11-20 TID:< 05:09:29 UNDER: Världens Bästa Jessica » 0 Kommentarer

Gårdagen var helt fantastiskt kaotisk.

Jag har rest genom hela mig själv.

Tillbaka till småbarnsåldern.

Genom min skolgång.

Även om jag vetat om ADHD en tid. Så har jag inte varit färdigutredd.

Inte haft det svart på vitt.

Vi satt i timmar.

Mamma var med.

Min älskade mamma, så många skratt vi delade åt mitt psykiska öde.

Så mycket information vi tömdes på.

La upp hela mitt liv på bordet framför en främmande man.

Å vi spelade honom rätt i händerna.

Fort och oavbrutet.

Vi är ett bra team, morsan!

Du har alltid sett mig.

Men idag lät jag dig se in.

Jag har alltid stått ut.

Alltid synits.

Alltid hörts.

Aldrig gått förbi obemärkt.

På både gott och ont förstås.

Egentligen inte tyckt att jag har varit konstig.

Bara inte som alla andra.

Inte passat in någon färdigstöpt form.

Alltid har jag varit högt och lågt.

Rusat iväg genom och livet och sällan vänt mig om.

Och känt!

Alltid ha jag känt så hårt, våldsamt och innerligt.

Oavsett vilka känslor jag har känt.

Det har alltid varit så stark.

Så mycket och överallt.

Men idag fick nästan alla frågor ett svar.

Och svar fick nya frågor.

Jag känner mig lättad.

Förstådd och förklarad.

Jag känner mig nästan lite hel ❤️

Route 66

PUBLICERAT: 2014-11-17 TID:< 11:33:09 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Det är ingen idé att vi talar om livet mer.

Vi har talat nog.

Vänt och vridit på varenda ord.

Lyft på varje sten.

Tafflandes tagit oss över varenda fartbula.

Tiden förde oss samman men ändå så långt ifrån.

Vi slog hål på alla förutfattade meningar och körde vårt race.

Raderade varenda norm och tog vår vänskap till en plats som ingen kunde se.

Hitta eller förstå.

Vi lät det vara så.

Vi lät sjukt föda sjukt.

Är det någon i hela världen som ska vara glad när stormen ebbat ut och solen lyser din väg så är det jag.

Ändå står jag inför mig vägskäl man inte ens ska behöva ta på.

Men när jag vänder mig om så ser ett fantastiskt kaos fyllt med värme och en resa i världsklass.

Vi la locket på över de hål som livet orsakat.

Jag lät dig döva det värsta och såg livet i dina ögon.

Jag önskar att det fanns någon bra förklaring.

Något sunt att kunna ta på.

Jag ser inte längre fasaden du bär.

Jag ser rätt in i ditt hjärta och rakt igenom din själ.

För att du låter mig.

Ärren du bär är vackrare för mig nu mer än någonsin.

Jag kan inte rannsaka hjärtat mer än så här.

Jag kan inte sätta ord eller förklaringar på vare sig tankar eller känslor.

Jag bara vet att solen inte alltid går upp i din frånvaro.

Du är alldeles för lik mig emellanåt.

Du går ibland i mina fotspår och dunkar i huvudet i samma väggar.

Du slår bara på dig själv med andra tillhyggen än dom jag själv använder.

Det gör för ont att stå och se på.

Lägger jag handen emellan ditt huvud och väggen så slår du den blodig.

Istället för att stanna upp och andas en stund.

Jag vet att du har försökt.

Att du har ansträngt dig.

Jag vet att du vet att jag har gjort detsamma.

Vi har inte alltid lyckats ihop.

Kanske inte heller lyckats på varsitt håll.

Kanske kommer det en dag då du har läkt.

Då jag har läkt.

Kanske kommer även en dag då du kommer att kunna se förbi mig.

Och inte längre se mig som en människa som är sjuk i huvudet.

Utan kan se mitt stora hjärta för vad det är.

Om inte annat så ska jag försöka hålla mig vid liv tills den dagen inträffar.

Kanske kommer det även en dag då du kan älska dig själv så som jag kan älska dig.

Jag tror att vi kommer att kunna se på varandra med klarare ögon om vi låter de mörka molnen skingras.

Om vi tittar åt varsitt för att vi är rädda om varandra.

Måna om det som är stort och fint hos den andre, så kommer kanske vägen tillbaka är vara självklar när och om vi väl finner den igen.

För det måste finnas en väg där vi kan gå bredvid varandra.

Utan att leda.

Utan att följa.

För i slutändan handlar det inte om att se varandra.

Utan att man tittar åt samma håll ❤️

Lova 💜

PUBLICERAT: 2014-11-16 TID:< 17:19:59 UNDER: Änglar finns dom? » 2 Kommentarer

Lova älskar att höra om när hon föddes och om saker hon gjorde när hon var liten.

Idag var vi iväg bara hon och jag.

Jag berättade om när hon föddes.

Jag berättade hur jag smög fram inne i salen för att titta ner i dom små sängarna och se vilken som var vår.

Den korta lilla äppelkindade flickan med massor med svart hår.

Om första gången hon sov brevid mig på avd 33.

Hur hon alltid vill ligga nära, hur hon luktade. Hur hon gjorde små pysande ljud när jag luktade på hennes ansikte.

På hennes kinder. På hennes hår.

Mitt hjärta slutade slå för en stund och hela världen stannade upp.

Tänk att jag faktiskt precis fått det vackraste smeknamnet man kan få.

Mamma!

Medan jag berättar så forsar tårarna.

-varför gråter du mamma?

Jo du förstår min älskade unge,

Att ibland gråter man av ren och skär lycka.

Av alla minnen. Av alla känslor.

Kanske oxå för att jag mindes hur det var och hur det kändes att vara lycklig. Och frisk!

Kanske rann några tårar av saknad.

Av hur det var att vara jag.

Utan sjukdom, utan oro, utan ångest.

För den vackraste stunden i livet var den när du kom ❤️

Modig

PUBLICERAT: 2014-11-11 TID:< 20:05:21 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Var är jag idag och hur mår jag?

Jag har näsan ovan ytan, mod innanför västen och hopp i glaset.

Behandlingen har börjat och jag blir med ens lite nedstampad i skorna.

Men inte på samma sätt som förut.

Kanske mycket beroende på att saker börjar falla på plats runt om mig.

Livet börjar visa sig hur det skulle kunna se ut.

Kanske kommer jag inte att behöva några fler behandlingar.

Kanske räcker det nu.

Jag vågar inte hoppas.

Men jag är modig nu!

Det dröjer innan man kan kallas frisk.

Men för mig räcker det med orden:

-Cancern är borta nu!

Hur jag än vänder och vrider så är jag långt ifrån den stora hjälten i mina cancersjuka kapitel.

Kolla på mina barn!

Min familj!

Mina vänner!

Just nu så vill jag lyfta Agnes och Stevie.

Som hjälpte mig med allt för att min vardag skulle fungera.

Agnes som med alla sina krafttag levde åt mig när jag inte orkade.

Stevie som konstant dövade min ensamhet.

Jag såg det inte då.

Men jag känner det nu.

Jag hade inte orkat en dag utan er!

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla i min närhet.

Men jag hoppas och tror att jag har lyckats förmedla både kärlek och tacksamhet.

Framförallt i det verkliga livet.

Även om den omskrivs på min blogg lite här och där.

För ni vet att månen lyser inte.

Det är solen som gör att vi ser den.

Alla ni som ett eller annat sätt funnits hos mig.

Ni är solen och stjärnorna.

Jag är månen.

Ingenting utan er.

Trott all smärta.

Trots att det skär knivar varje gång jag sväljer.

Trots att jag vet hur varenda maträtt ser ut i toaletten.

Trots att jag inte sovit utan kläder och sockor på snart ett år.

Trots att jag oftare är trött och har helt slut på energi.

Så har hela den här resan gett mig så mycket glädje.

Så många fina överraskningar.

Så många ovärderliga stunder.

Jag har överösts med så mycket kärlek från världens alla hörn.

Jag har fått höra och sett så mycket gott hos mig själv.

Jag har fått berättat, beskrivet och blivit behandlad på ett sätt som har ändrat hela min uppfattning om mig själv.

Jag är en god människa.

Jag har ett gott och fantastiskt stort hjärta.

Jag har funnit kvaliteter hos mig själv som jag inte ens visste att jag hade.

Jag har lärt mig ödmjukhet i den allra finaste formen.

För att ni visade mig era färger.

Tack för att ni visade mig min ❤️

Dansande minnen

PUBLICERAT: 2014-11-10 TID:< 14:01:53 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Vad hände?

Var det någon som förstod det?

Allra minst jag själv.

Kanske borde jag ha ansträngt mig?

Kanske borde jag ha känt efter?

På riktigt liksom.

Jag var så fruktansvärt jävla trasig då.

Sjuk självbild.

Mitt hjärta må vara stort.

Det må rymma allt och alla.

Men det är så naggat.

Så använt.

Utslitet.

Men jag är tacksam.

För att du såg mig.

För att du väckte mig.

För att du fick mig att känna.

För att du visade att det finns en värld därute.

Kapitlet om dig var aldrig så stormigt.

Det var trevande.

Mycket längtan. Mycket saknad.

Försiktigt och varsamt.

Jag kommer aldrig att glömma.

Det kommer inga fler chanser nu.

Jag stänger igen kapitlet jag med omsorg öppnat och gjort tillägg på så många gånger.

För sista gången.

Fylld med vemod.

Aningens ledsen men ändå glad.

Alla kapitel måste inte ha lyckliga slut, huvudsaken är att det hade ett fantastiskt innehåll.

Jag tänker inte ifrågasätta mig själv.

Jag kommer inte att slå på mig själv.

Jag gjorde långt ifrån rätt alla gånger.

Men livet är inte alltid så enkelt.

Ibland blir det som det blir.

Men jag kommer att blicka tillbaka emellanåt och le.

Åt när det var.

Åt var det var.

Åt bryggan.

Åt oss.

I'm not giving up.

I'm letting go ❤️

Jag hoppas att varenda stjärna lyser inatt

PUBLICERAT: 2014-11-09 TID:< 23:39:41 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Ingen musik.

Inget sällskap.

Ensam.

Jag har varsamt städat mitt hem.

Möblerat om.

Gett min keramik massor med kärlek.

I tystnad.

Någonstans långt borta.

Långt inne.

Jag har tagit på minnen.

Känt massor med känslor.

Låtit tårarna falla och skratten ljuda.

Alldeles för mig själv.

Jag kom på mig själv ligga på golvet inne i Vildas rum.

Tittandes upp i taket och le för mig själv.

Jag saknar. Längtar. Älskar.

Jag har förlorat och vunnit.

Glömt och fördömt.

Om jag bara kunde få mitt hus sålt.

Få ordning på ekonomin och släpande räkningar.

Kunna köpa julklappar till mina barn.

Kunna ge barnen ett hem även hos sin far.

Lite avlastning.

Så skulle min börda inte vara så tung.

Imorgon börjar min adhd-resa om ännu en gång.

Jag ska få gå hos en extern psykolog. Privat dvs.

På landstingets bekostnad.

Lunginflammationen har lagt sig så jag är redo för min kanske sista behandling.

Någonsin, om jag har tur.

Jag ska så småningom börja arbetsträna.

Få chansen att komma tillbaka.

Tillbaka till livet.

Jag har ett par händer jag måste släppa.

Ett par att fatta.

Alla kan inte få följa med mig in i framtiden.

Jag måste hitta min väg själv nu.

Se livet ur andra perspektiv.

Vissa får heller inte stanna kvar i det förflutna.

Om det nu finns någon högre makt.

Snälla lys min väg nu.

Jag är redo och så innerligt värd lite luft under vingarna.

Be om ni tror.

Håll tummarna om ni kan.

Vagga mig till sömns å låt mig vakna med solen i ansiktet.

Låt det vara min tur nu!

Pappornas dag ❤️

PUBLICERAT: 2014-11-09 TID:< 11:40:19 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Jag känner mig oftast tvärtemot normen.

Jag älskar såna här dagar i almanackan.

Fars, mors, hjärtans-dag osv.

Visst ska man komma ihåg att visa sin uppskattning och kärlek oavsett dag på året.

Men i dagens superstressade samhälle så är det fint att dom finns tycker jag.

Att man får en anledning att stanna upp, anstränga sig lite och påminna dom runtomkring hur viktiga dom är.

Att vara mamma och pappa är den största och absolut mest betydelsefulla titeln man kan ha.

Det skadar inte att alla barn får sig en spark i rumpan två gånger om året att påminna sina föräldrar om hur fantastiskt bra dom är.

Förutom att jag å barnen ska slå in lite paket till deras pappa så är jag uppe på benen.

Någorlunda i alla fall.

Mitt mål är att ikväll krypa ner i en nybäddad säng i ett storstädat hem.

Men tills dess:

Hatten av till alla pappor därute som älskar villkorslöst, utan förbehåll och som gör det bästa av de medel ni har.

Låt den här dagen spegla era styrkor.

Visa er från er bästa sida, njut av uppvaktningen eller bara av det faktum att ni är just en pappa!

För om ni ens är lite i närheten av den pappan jag har eller de pappor mina barn har så är ni världsklass!

Älska lika mycket idag som alla andra dagar och framförallt, älska er själva ❤️

Stjärnorna finns där nånstans

PUBLICERAT: 2014-11-05 TID:< 17:06:50 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Om jag orkade så skulle jag smyga fram till fönstret och titta ut.

Kolla om himlen är klar så man kan se stjärnorna.

Kan du se dom där du är?

I ett av rummen jag varit i förut kan man sitta i fönstret och titta ut.

Allt blir så mycket vackrare när det skymmer.

Alla ljus och lampor lyser så klart.

Kroppen min börjar ge efter.

Immunförsvaret är så dåligt att jag har fått dubbelsidig lunginflammation och luftrörskatarr.

Jag har öppna sår i nästan varenda hudveck vilket gör det jobbigt att försöka ha kläder på sig.

Idag har jag knappt tagit mig upp ur sängen.

Febern dunkar hårt och det susar i öronen.

Munnen är full i blåsor så det gör ont att äta.

Jag drömde om döden inatt.

Ännu en gång.

Jag spökade och du var den enda som kunde se mig.

Du var så ledsen.

Du bad mig att stanna kvar.

Finnas där även om du var ensam om att se mig.

Jag kunde inte göra det.

Jag fick bara stanna så pass att jag hann se att du hade det bra.

Att allting skulle ordna sig tillslut.

Alla dessa drömmar kanske upplevs konstiga för er.

Men det stärker mig.

Dom gör att jag inte längre är rädd.

Dom visar mig varför jag ska fortsätta kämpa.

Även om vägen tillbaka ännu inte visat sig för mig.

Så vet jag att den finns där nånstans ❤️

Jag tror fortfarande på att änglar finns!

PUBLICERAT: 2014-11-04 TID:< 08:41:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Igår morse när jag vaknade så smög jag ut på balkongen.

Det var fortfarande mörkt ute och alla andra sov.

Arbetsdagen hade dock börjat för det lät och lös nere i hamnen.

Ystads hamn.

Så fort jag kommer ner dit så stannar motorn.

Själen får ro.

Långt bort från all sjukdom.

Långt bort från allt jag försöker att fly ifrån.

Jag kan vara mig själv.

Skratten får hägra och vänskapen knyter sina band ännu hårdare.

Tänk om jag kunde få ha även dessa människor runt mig. Ofta. Mer än ofta.

En del av det jag borde fly ifrån var också med.

Men så där tryggt och lugnt som det brukade vara. Som det borde vara.

Som om det ville påminna mig om att det kanske finns ett lyckligt slut.

Inte bara ett slut.

Famnen som så många gånger vaggat mig till ro och stillat mina smärtor.

Som tillsammans med mig flytt från cancer och ångest.

Kanske var inte flykterna alltid så bra.

Men dom hjälpte mig.

Dom fick mig att orka ännu en dag.

Flykterna fick mig att orka se förbi där och då.

Vi flyr sällan nu.

Nu biter vi i det sura äpplet och fightas med konsekvenserna.

Det man skjuter upp kommer oftast igen med full kraft.

Just nu befinner jag mig i ett virrvarr där verkligheten är plågsam och sanningarna gör ont.

Insikterna kommer som hårda slag på käften och den ena uppvaknandet följs av ett annat.

Men de små om än korta stunderna av glädje, värme och vänskap är värt det alla gånger om.

Det bär mig långt mer än jag någonsin kunde tro och läker mig lite mer för varje gång.

Kanske kommer jag inte att vinna den största fighten jag någonsin gått.

Men tack till alla högre makter att den infann sig.

Så jag fick lära mig.

Om livet.