När jag och barnens pappa gick skilda vägar så gjorde det ont.
Allt annat vore en lögn.
När tårarna tog slut och hjärtesorgen inte var ett faktum längre så tog jag tag i det jag kunde fixa.
Förpackningen min själ befann sig.
Nytt liv med en nästan ny kropp.

När nästan ett halvår passerat och jag trodde mig vara på topp så rämnade marken under mig.
Jag var inte längre två.
Jag var bara jag.
Och vem fan är jag då?
Vad vill jag med mitt liv?
Vad tycker jag om?
Vilka är mina vänner?
Var det meningen att jag skulle klara av livet ensam frånochmed nu?

Att sluta tro på sig själv är att ge upp.
Jag blev en trasdocka som slet huvudet av mig själv.
Allt omkring mig började skaka och själv så exploderade jag.
Jag hamnade utspridd med en liten bit kvar i allt jag någonsin älskat.

Jag har en sån terapeut som vet allt om dig. Inte om mig.
I efterhand så är jag mer fascinerad än någonsin över vilken impact människor har på varandra.
Min psykolog.
Inte nog med att jag tydligen var deprimerad så hade jag andra diagnoser också.
ADHD -min styrka.
OCD -min svaghet.

Han var som en medicin med kassa biverkningar.
Och så undrar man över hur fan man kan bli beroende av en annan människa?
-The strongest drug that exist for a human is another human being.
Min svaghet, OCD-tvång, var hans styrka.
Jag behövde aldrig sitta där jag kände mig obekväm.
Jag blev alltid bortplockad ur jobbiga situationer innan det ens hann börja krypa.
Jag behövde aldrig förklara mig.
Svara på varför eller låtsas att det inte bekom mig.
Han parerade alla mina svagheter olikt någon jag någonsin träffat förut.
Han dömde mig aldrig.

Ni har säkert inte en aning om vafan det innebär.
Tvång.
Kroppen ställs omedelbart in i katastrofläge och flyktmekanismen slås på med full kraft.
Så vad är jobbigast just nu?
Jag är inte längre deprimerad.
Min adhd får full stimulans.
Min OCD är alltså det som finns kvar.
Den gör sig konstant påmind och vad som är en helt vanlig dag för alla andra är som ett helt maratonlopp för mig.

Om han gjorde mig en björntjänst?
Nej, han lät en del av mina issues vila så jag kunde fokusera på att utveckla resten.
Och vet ni vad?
Jag har aldrig någonsin varit så stolt över mig själv.
Som nu.

Jag kan inte ens räkna gångerna han puttat tillbaka mig in i mig själv.
-Stå på egna ben nu för i helvete Jessica!
Utan livlinor.
Man ska inte älska någon för att man behöver den.
Man behöver någon för att man älskar den.

Så här står jag med min OCD i högsta hugg.
Mitt i allt så kommer en kvinna fram till tidigare idag.
Hon presenterar sig och ursäktar sig med att fråga om hon får ta på mig.
-People like you are so rare these days.
Your energy is extremly intense.
You are healer!

Jag tror inte på hokus pokus men mitt sätt att tänka ger henne en poäng.
Det var ju där jag var.
Och ni fattar inte var jag var innan jag visste vart jag skulle.
Allt det som är jag måste vara av en andledning.
Och det kära ni tänker jag ta reda på.
Alldeles ensam!