Så det är det här som är olycklig kärlek?
Att det är det jag är?
Omedvetet olyckligt kär i min helt ovetandes bästa vän?

Var har ni lärt er om livet, egentligen?
Att det endast finns ett fåtal olika former av kärlek?
Den man har till sina barn.
Till sin man eller hustru.
Till sina familj.
Och till sina vänner. Typ.

That's it eller?
Är inte det lite väl trångsynt?
Så här och så här och så här ska man vara.
Endast så här kan man känna och så här ska man se ut?
Är det så det är?
Att könstillhörighet, etnicitet och skillnader inte spelar någon roll är ju bara rent jävla skitsnack!
Allting behandlas och döms ut uppe i ditt eget huvud baserat på den medvetandegraden du själv besitter.
Har du inte upplevt det, känt det eller sett det själv så kan du inte förstå.
Allting du är är inbankade normer.

Jag har brutit ner mig själv i molekyler.
Synat varenda del.
Analyserat och tittat efter.
Noga.
Och det är klart att det är läskigt.
Det kan göra ont som fan om man tittar för nära.
Jag är så vansinnigt medveten om mig själv.
Jag har självinsikter som får mig att vilja ta livet av mig emellanåt.
Men jag har oxå insikter hos mig själv som jag beundrar.

Ingenting av det som en gång var jag existerar längre.
Jag har förintat de molekyler som jag längre inte vill bestå av.
Jag har berikats med erfarenheter och lärdomar få människor kanske ens någonsin kommer att få uppleva.
Jag har överlevt. Dessutom.

Så vore det inte rent av löjligt att försöka smyga runt och vara hemligt kär i någon. Å tro att man kommer undan med det.
Leva under total förnekelse och sedan dessutom lyckas lura skjortan av den personen som känner mig mer än jag känner mig själv.
Jag är manipulativ jag vet.
Fruktansvärt jävla manipulativ.
Men det går inte att lura känslor.
Energifält, kroppsspråk, tonläge, ögon och intellekt talar på så många fler sätt än med ord.
Men han är min kärlek.
En kärlek.
På mitt vis.

Man ser det man vill se när man vill se det.
Man gör sin egen tolkning och drar slutsatser efter sin egen förmåga.
Går det inte att vara vän med någon oavsett kön eller hårfärg?
Inte om det skiljer sig från normen?
Världen är inte där än.
Bögar sticker fortfarande i ögonen på folk.
Klänning passar inte män och det går inte att sluta säga negerboll.
Så jävla mycket drama, dumma jövla karlar, svartsjuka kvinnor och förutfattade meningar.

Antingen så fascineras man eller så skräms man iväg.

Hursomhelst så klarade vi inte av det.
Missförstånd, brist på respekt och brist på förmågan till förändring blev tillslut dödsstöten.
Det tog tillslut upp all min vakna tid.
Att försöka hitta någon form av lösning.
Vi slutade förstå varandra och talade tillslut olika språk.
Jag förlorade en del av mig.

Men för all del skyll på olycklig kärlek.
I ren Romeo och Julia anda.
När det egentligen är en olycklig relation.
En olycklig vänskap.
Eller bara olyckligt.
-Han, hon, hen tror att vi är ihop när dom läser din blogg!

Jaha tänker jag.
-Är den helt jävla dum i huvudet?
Kan den inte läsa?
Eller nähä den kände inte mig nej.
Idiot!
Moget Jessica. Jävligt.
Att bryta mönster och lära sig att se saker annorlunda är allt annat än enkelt.
Människan är rädd för förändring.
-Åh en man med klänning och högklackat!
Livsfarligt.
Akta dig för helvete han kanske kommer att äta upp dig med lite ketchup på.

Jag har förlorat en vän.
Och det gör tamigfan ont.
Just nu så är att sakna honom allt jag är.
Jag tas för en svartsjuk psykopatisk flickvän när det enda jag egentligen är är rädd.
Rädd för all den tid någon annan får och inte jag.
För att jag är egoistisk.
Man står sig själv närmast.
Jag älskar att spendera tid med honom.
Hans hjärna stimulerar mitt kugghjul till hjärna konstant.
Jag blir aldrig uttråkad.
Eller rastlös.
Jag drömmer inte mardrömmar och jag kan tillochmed sitta still.
Jag slutar vara rädd och jag kommer till ro.
Hur kan jag vilja att det ska sluta kännas så?

Jag skulle kunna sitta här och rabbla faktorer natten lång.
Skylla på mig själv, han eller er.
Men det kommer knappast att spela någon skillnad.
Jag är ledsen.
Jag är ledsen för att jag är ledsen.

Jag är ledsen över att jag inte kan plocka upp telefonen och ringa å höra hans röst i andra änden.
Jag är ledsen över att han mår som en påse skridskor och över att jag inte kan hjälpa honom.
Jag är ledsen över att inte kunna visa dom länkarna jag har sparat som jag vill ha reflektioner på.
Jag är ledsen för att jag inte kan fråga vad han tyckte om den senaste forskningen eller fråga vad han fick i julklapp.
Jag är ledsen över att inte veta hur han har det.
Jag är ledsen över att det känns som om jag glömmer bort alla andra.
Jag är ledsen över att jag glömmer bort mig själv och annat som är viktigt.
Jag är ledsen över att jag inte ens orkar gå ut genom dörren.

Jag är ledsen över att jag inte mår så bra. Just nu.
Jag är ledsen över att världen fortfarande är blind.
Jag är ledsen över att majoriteten väljer att vara ett får.
Jag är ledsen över att folk fortfarande tror på gud.

Men jag är ju precis lika rädd som alla andra.
För förändring.

Men mest ledsen är jag över att jag har förlorat det bästa jag vet.
Och det bara är så.
Punkt.