Jag vet att ni sitter där ute i kylan och väntar någon form av uppföljning.

Hur länge dröjer det den här gången då?

Tänk att det är så förbannat lustigt hur hjärnan sammankopplar saker med varandra.

Vi åkte till pulkabacken idag.

Innan och under hela vistelsen så visste jag att hade varit där en gång innan.

Det gav mig en konstig känsla. 

Men jag hur jag än vände och vred så kunde jag inte komma på med vem.

Eller vilka.

Tillsut ringde jag dottern och frågade henne.

Svaret färgade resten av min dag.

En del av mig saknas.
Men det gör inte ont.
Första gången som jag kände tomheten var idag.
Jag har vare sig haft ångest eller haft offerkoftan på sedan dagen då vi sågs senast.
Men det kanske ligger en viss sanning i att vissa bara kommer in i ens liv för en stund.
Medan andra stannar för evigt.
Är det inte meningen så hjälper det inte med vilja.
Majoriteten av mina vänner har jag haft sedan barnsben.
Vissa har mer än 20 års minnen innanför ögonlocken.

Den här vänskapen har inte varat fullt så länge.
Men det har varit vansinnigt intensiv.
Däremot så var en sån där vänskap som vet allt om mig.
Även om vi inte växt upp ihop så har vi delat varenda minne med varandra.
Allt jag har upplevt.
Om alla mina vänner och deras fantastiska inverkan i mitt liv.
Allt jag minns och minsta lilla erfarenhet har jag berättat om.
Och han har lyssnat i säkert tusentals  timmar på allt som är jag.
Han har sett mer inuti mitt huvud och känt på mer i mitt hjärta än någon annan.

Och jag har lyssnat på honom ska ni veta.
Jag tröttnade aldrig heller.
Vi kunde sitta och tugga i tiotals timmar och helt glömma av filmen vi kanske egentligen skulle ha tittat på.
Om allt.
Om atomer, sjukdomar, aliens, politik, spöken, svält, första kärleken och om naturkatastrofer.
Det tog aldrig slut.

Det var det som var bäst med oss.

Men det man bör ha i åtanke när man speglar sig i någon är att det inte alls säkert att man alltid gillar det man ser.
Om reflektionen kanske visar sidor hos en själv som man inte tycker om att se.
Som känns för stora att förändra och som man själv saknar insikt i.
Då kan det tillochmed göra ont.

Vi behandlade egentligen inte varandra illa.
Vi fastnade bara i våra egna känslor.
Vi kom för nära.

Varenda försök till distans har tidigare inneburit att saknad är den enda känslan jag har bestått av.
Tomheten har käkat upp mig inifrån och ut.
Men det här har processats så länge i mitt hjärta nu att det helt enkelt fick vara nog.

Det stör mig inte.
Men det finns där.
Jag åkte förbi ett hus utanför Strängnäs häromdagen och stannade nästan som per automatik för att fota det.
Det här måste han se! 
Jag hann känna på känslan.
Igår såg jag ett meme som han hade vrålat av förtjusning åt och bett mig screenshota direkt.
Jag hoppas att han kommer över det oxå någon gång.
Häromdagen träffades jag av en olustkänsla.
Det låter kanske som tomtar och troll.
Men jag kan få såna emellanåt och känslan har alltid talat sanning när något inte stämmer.

Jag lät den passera.
Om han såg mig på andra sidan så skulle han vinka.
Men visst fan känns det orättvist.
Att vi orkade bära min sorg men inte hans smärta.
Springer du på honom någon gång så ge honom en del av mig.
Blås in lite luft under vingarna och påminn honom om att allt ordnar sig tillslut.
Livet kommer ifatt, håll höjd!

Jag glider förbi spegeln och ser henne.
Hon som överlevde cancer och miljoner ångestvåldtäkter.
Hon som trippar in ivrig och förväntansfull på jobbet varje morgon.
Hon som är ensamstående med 5 barn.
Hyfsat välbehållen för att ha passerat 30 för flera år sedan, vill jag tro i alla fall.
Hon kör en duglig bil och har pengar över till krimskrams.
Hon som nästan har fler fantastiska vänner än vännerna har tillsammans.
Och framförallt så har hon friska barn och pigga föräldrar.

Så vad finns det egentligen att klaga på?

Men visst känns det konstigt.
När man glömmer bort att livet tar och inte bara ger.
Så vad tror jag?
Att det är ännu en fas?
Nej, det är en ny fas.
Ny bok och nya kapitel.
Vad hoppas jag på?
På lycka såklart.

Och om jag någon gång speglar mig i honom igen.
Så hoppas jag att det inte gör ont att titta för nära ❤