Undra hur många gånger jag har gått runt här.
Tittat på allt jag vill minnas.
Allt porslin, alla saker har en historia.
Minnen från platser vi varit på.
Antikmässor, loppisar och tradera.
Jag springer med ens längs gatorna på Manhattan med barnen i släptåg.
Han knyter slipsen i farten och trafiken dånar i bakgrunden.
I nästa andetag sitter jag längs Themsen och äter sniglar för första gången i mitt liv.

Det här är inte att älta.
Det här är en kamp som har pågått så länge nu.
Så länge att det inte längre finns någon ork kvar.

När jag blundar igen så övertalar jag honom att gå barfota ner till havet den där gången när vi var i skärgården.
På vägen ner så slår jag i tån i en rot.
Vi stannade där i flera timmar trots blod och tandagnisslan.
Jag och mina överraskningar... Jag visste att maten i Kungsörstorp skulle få honom att tappa andan.
Jag blinkar bort en flod med tårar och hamnar plötsligt i famnen ståendes bland 50000 människor som sjunger med till Fade to black.

Det här är inte vilken vänskap som helst.
Den här krossade barriärer och fick mig att börja leva igen.
Den har lärt mig allt jag behövde veta om smärta, utanförskap, svartsjuka, separationsångest, saknad, längtan och förtvivlan.
Men mest så har den lärt mig om livet.
Om mig själv.

När jag försiktigt blundar igen så ser jag honom hoppa från trampolinen vid havsviken en sen sommarkväll i juli.
När jag tillslut tillåter mig själv att titta igen så ser jag honom trilla av hästen och solen går ner bakom Borgholms slottsruin.

Han vaknar snart.
Vad ska jag komma ihåg att säga till honom?
Ska jag be honom vara modig ännu en gång eller kommer han ihåg det tror ni?

Nästa minne är hällristningar och bokskogar.
Glada barn och kossor.
När jag återigen blundar så ser jag honom sitta i loungen på O2 arena med champagne i handen.
Medan vi hänger över räcket och vrålar Alex till seger.
Jag lyfter på askkopparna och vet precis vilka som är från mig.
Nästa minnesbild visar mig honom ståendes på parkeringen med vasen i famnen.

Är det så här det ska kännas?
När alla lösningar är prövade och ingen av oss lyckades vinna?
Igår kväll så hörde jag han sucka.
Han andades ut.
Tungt.
Det är jobbigt säger han.
Jag vet hjärtat.
Jag vet.

Jag somnade till hans hjärtslag och drömde alla drömmarna vi en gång delade.

Jag vaknar till och kryper närmre intill. 

Famen som stillat och som läker alla sår.

När jag vågar andas igen så ser jag mig själv stå på det vita strecket längs vägrenen nånstans i Sverige.
Jag är inte modig.
Jag är livrädd.

Jag bankar hårt på toalettdörren.
Dom ropar ut final call nu, vi måste springa till gaten.
Ystad blir återigen en del av det som var vi.
Jag kommer säkert aldrig att kunna förklara så någon kan förstå.
Men det gör inget.
Han gör det.

Jag sänker blicken och inser att det nog är över nu.
Att det kanske är på riktigt.
Han är så arg och förtvivlad på mig att han inte kan möta mig där jag befinner mig.
Tilliten har tagit slut och tårarna rinner som per automatik.

Ester ligger kvar i sängen brevid honom.
Kanske även hon känner på sig att 'husse' inte kommer att ändra sig den här gången.
Men jag hoppas att jag kan få krypa upp en liten liten stund i famnen igen.
Jag hoppas att han påminner mig om att även jag ska vara modig.
För det är dags nu.
Sista kapitlet.
Även om han en dag är en främling.
Så kommer jag aldrig att glömma ❤