Tankar från varsin sida av bilen.
En stor dos passion ligger packad i skuffen.
Utan vare sig strategier eller någon lösning rullar bilen mil för mil.
Jag tror inte att någonting annat än själva närvaron spelar någon skillnad just nu.
Känslor ingen någonsin kan förstå kastas runt i kupén och blandas med oset från den delade passionen i skuffen.

Vi talar om vad vi en gång var.
Jag vet inte vem som är mest ledsen över att det inte blev som vi hade tänkt.
Förut drömde vi år fram i tiden.
Nu andas vi bara för stunden.
Vi pratar inte med varnadra som vi en gång gjorde.
Den delen som förr smittade ner andra med avund ligger begraven under misstro och destruktivt agerande.

Vi pratar konstant i munnen på varandra och avbryter varandras meningar som vi alltid har gjort.
Samtalsämnena tar aldrig slut och tiden är som vanligt vår fiende.
Djupdykningar och målande beskrivningar.
Han behöver aldrig förklara när han berättar.
Mitt kugghjul hakar med ens fast i hans och historierna flyter i varandra som rinnande vatten.

Vi kan lägga ett samtal åt sidan.
Hoppa på något helt annat för att sedan återgå till samma känsla som vi lämnade av vid en stund innan.
Jag behöver inte fråga om tiden vi inte har haft någon kontakt.
Han berättar det han väntat på att få berätta om.
Han visar det han sparat i mobilen och signalerar ut den värmen som behövs.

Det som markant skiljer oss åt är hur vi uttrycker känslor.
Kroppsspråket är precis lika.
Men orden och förmågan att dela med sig är helt olika den andres.
Jag gapar, skriker, gråter, jublar och kan sätta ord på det mesta.
Han funderar, sorterar, vänder och vrider. Mumlar och resonerar.
Han behöver tid, utrymme och tystnad.
Medans jag multitaskar, kan kliva ur känslan och målande kan beskriva där och då.

Istället för svar lämnade vi varandra med ännu fler frågor utan svar.
Flera samtal ligger öppna och svaren ekar med sin frånvaro.
Vi blir aldrig färdiga.
Det är vad vi vet.
För igår var det bara där och då som spelade någon roll.
Vi är närmare en lösning nu mer än någonsin.
Däremot blir det nog inte alls som någon hade tänkt sig.

Men det kvittar.
Allting ont bleknar för en stund.
Han har på gott och mer ont lärt mig mer än någon annan.
Mer än vad jag kanske borde.
Så vad spelar det förflutna för roll egentligen?
Hur kan vad som var få styra hur det ska bli?
Och först när vi bryter mönster så kan vi ändra det.
Jag bara hoppas av hela mitt hjärta att jag är stark nog.
Stark nog att kunna stanna kvar ❤