Idag är första gången det känns.
Jag måste vänja mig.
Det gör inte ont som när man skiljs från någon man delat livet med.
Det gör ont så som det gör när man delat vardagen med någon under så lång tid.
Att skiljas ifrån en livspartner är trots allt något som alla någon gång får uppleva.
Kanske tillochmed helt ofrivilligt.
Få saker i livet gör så ont.

Men att skiljas från en vän.
Den allra närmsta.
Det gör ont det med.
Jag har tre sådana upplevelser med mig i bagaget sedan tidigare.
Dom känns än idag fast den första av gångerna är mer än 10 år sedan.

Det har bara gått några dagar nu.
Några dagar av total tystnad.
Men jag drömmer om nätterna.
Fastnar i minnen om dagarna och det sköljer över mig titt som tätt.
Inte lika frekvent som de andra gångerna.
Bara mer intensivt.
Känslor av misslyckande slåss med saknaden som hela tiden påminner mig.

Han är säkert kvar i känslan av lättnad och lugn.
Den känslan har jag oxå mött, sprungit igenom och förbi.
Det är som att kugghjulet i hjärnan saknar det andra kugghjulet för att det ska snurra.
Stimulansen fattas mig.
Jag tycker mig ha så mycket att berätta som varit farligt nära grön lur.
Den ena galna grejen efter den andra.
Fast egentligen är det vanliga vardagliga saker som bara han förstår.

Ett par gånger har jag dessutom fått tagit några djupa andetag.
Som idag under brandövningen på parkeringen.
Här visade jag stolt upp min nya arbetsplats för bara några dagar sedan.
Han var så stolt över mig.
Varma peppade komplimanger i en parkeringsruta.
Backar vi en månad så har lilla jag trots allt kommit en bit på vägen tillbaka.
Till livet.

Men förutom mina barn, mina föräldrar och mina vänner så hade jag stått här idag.
Och han, han var en del av min familj.
Stor och trygg som en storebror.
Ibland önskar jag att vi var av samma kön.
Eller drogs åt hela olika håll.
Vi hade varit lättare då.

Så idag känns det.
Det gör vansinnigt jävla skitont.
Jag kan aldrig få någon att förstå och det rör mig inte i ryggen.
Jag förstår inte ens själv emellanåt.
Men jag saknar inte mindre för det.

Inte älskar jag mindre heller.