Mer nedbruten än på länge.
Mer sårbar än någonsin.
För första gången i hela mitt liv befinner jag mig själv på utsidan av murarna jag så omsorgsfullt har byggt.
Varenda hårt ord skär som rakblad i det stora trasiga hjärtat.
Varenda missförstånd leder till tårar.
Varje andetag gör ont i bröstet.

Jag är helt vilsen.
Det är kolsvart och jag har ingen aning vilket håll jag ska gå åt.
Vägen tillbaka kan jag utantill.
Men jag står här och vet att jag måste hitta ut i en annan riktning.
Alla drömmar blåser förbi som små moln ovanför mitt huvud.
Så nära att jag nästan kan ta på dom.

Alla minnen rusar runt mig och jag försöker förbrilt fånga några av dom bästa.
Dom finaste och mest kära minnena jag har.
Ibland lyckas jag.
Kramar om minnet extra hårt och känner känslan nästan precis som den var då.
Minns lukten och gräset under mina tår.
Håller hårt, så hårt att minnet tillslut löses upp och bleknar framför mig.

Jag vet att jag måste hitta ut på egen hand nu.
Jag vet att vi inte ska åt samma håll.
Allt är så mycket lättare när man är två.
Jag vet, förstår och inser att jag har gått alla ronder jag mäktar med.
Jag har aldrig slagits så hårt i hela mitt liv.
Ändå är jag tacksam att jag gjorde det.
Att jag stod kvar och fick lära mig allt jag behövde veta om mig själv.

Jag vet hur det ska kännas nu.
Hur det ska se ut och hur jag vill att det ska vara.
Livet som sprungit ifrån mig fler gånger än vad jag kan räkna till.
Och tittar jag upp mellan tårarna och ler.
För allt vad det innebar.

Aldrig någonsin har något gjort så ont.
Att jag misslyckats så brutalt med något jag aldrig varit mer rädd om.
Även om såren hinner med att läka.
Även om vägarna korsas emellanåt så kommer det aldrig att bli som förut.
Trots det vet jag inte ens om jag vill att det ska bli som förut.
Jag hade dock hoppats att vägen härifrån var stor nog för oss båda.

Jag måste gömma mig under sten en stund.
Tills jag lyckats räkna ut vilken väg som kommer att ta mig dit jag borde.
För om jag går på känslan så känner jag mig själv så bra att jag vet att jag kommer att springa längs samma väg jag kom ifrån.
Och göra mig själv illa. Igen. Och igen.

Men helt ensam är jag inte.
Alla mina vänner lyser som starka stjärnor på min annars så mörka himmel.
Jag ser er även om ni inte ser mig.
Och ryggsäcken är full i fantastiska kunskaper och erfarenheter jag aldrig någonsin vill vara utan.
Vänta lite bara, snälla.
Jag är på väg.
Jag måste bara plocka ihop bitarna av den jag en gång var och lägga ihop det men den jag vill vara. Bli.

Så Jessica,  var modig nu ❤