När jag kom till jobbet imorse så bara sköljde känslan över mig.
Känslan som berättar mig hur fantastiskt glad jag är över det jobb jag har.
Jag går där leende för mig själv när någon pickar mig på axeln.
-Good morning Ms Hedlund!
Sedan får han en high five som alltid när vi passerar varandra i skolan.

Varenda dag får jag svara på hundratals frågor.
Om mitt förra jobb, om mina barn, om kläderna jag har på mig, om tatueringarna, om hur jag kan vara som jag är och helt otippat dessutom ha egna barn.
Dom frågar om allt.
Och jag får massor med kramar varje dag.
Kramar av saknad.
Kramar av beundran.
Kramar av förståelse.
Kramar av glädje.
Kramar bara för sakens skull.

Dom frågar dessutom om livet.
Om könsroller, klasskillnader och hudfärg.
Dom frågar hurdan min man är och vad jag kör för bil.
Nyfikna, intresserade och förbluffade.

Jag försöker se dom.
Varenda en.
Jag söker snabbt igenom mitt eget system för att så snabbt som möjligt förstå på samma nivå som den som talar till mig.
Oavsett ålder.
Allt baseras ju nånstans på känsla.
Allting styrs på ren känsla.
Om just den enskilda eleven känner sig sedd och förstådd.
Så blir responsen en helt annan.

Varje gång jag kliver in i ett klassrum så är det första jag lägger märke till de själar som inte är så hela som dom borde vara.
Kan jag hjälpa någon idag?
Kan jag lära någon något som betyder något?
Något som gör skillnad?
Nu menar jag inte subtraktion eller om judendomen.
Kan jag berätta för hon som ser så ledsen ut varenda dag att det kommer att ordna sig tillslut?
Kan jag förklara för han som inte kan gångertabellen att ju mer han övar ju förr kommer han att klara det?

Hur säger jag till han från Europa att han inte får använda skällsord om hudfärg till någon från tex Afrika?
Hur förklarar jag för dom att dom inte får slåss för att det är emot lagen?
För att det gör ont?
Hur får jag dom att förstå att våld inte är lösningen?
Att man inte får gå runt och såra andra människor genom att säga eller göra elaka saker.

Hur får jag dom att lyssna på vad jag säger?
Ungarna blir ju matade med våld och rasism dagarna i ända.
Krig, flyktingar, skolskjutningar och vi röstar in rashatande partier i riksdagen.
Det är på nyheterna, löpsedlarna varje dag. Konstant online.
Det pågår runt ikring oss hela tiden.

Vi försöker lära dom vad som är rätt och vad som är fel.
Vi förser dom med kunskap och lär dom att läsa och skriva.
Men om vi ska få dom att sluta göra som vi gör.
Så måste vi göra det genom att få dom att känna.
Känna att det är fel.
Lättaste sättet att få någon att känna är att göra det med handling istället för ord.
Vi måste göda dom med det som är rätt.
Vi måste sluta statuera helt vansinniga exempel.
Vi måste börja leva som vi lär.
Vi kan inte försöka utrota varandra med automatvapen och samtidigt stå och säga åt barnen i skolan att man inte får slåss!
Åtminstone inte i tron om att dom ska förväntas förstå varför.

För mobbing, vad är det egentligen?
Ett enda enda stort samlingsnamn för en bunt olika brott som man kan begå mot en en annan människa.
Idag sitter inte bara mobbningen i skolbänken och slåss med linjaler eller kastar sudd.
Nu tar vi med oss den hem på ett helt annat sätt.
Instagram, Facebook, Ask, twitter, KiK, Snapchat, Skype etc.

Och brister det i vår kunskap.
Hos oss vuxna.
Missar vi det, inte ser det i tid.
Så hinner vi kanske heller inte hjälpa.

Vi måste börja förmedla känslor.
Bygga broar och förtroenden.
Vi kan inte stå här och verbalt uttrycka  vad som är rätt och fel.
Vi lär visa dom.

Vi måste stanna upp.
Vi måste sluta stressa igenom livet i dyra skor och värdera det som är viktigt.
Vi måste visa dom att vi är the good guys.
Vi måste kasta in hopp i deras system och få dom att se det som ser i spegeln på morgonen som någonting vackert.
Bygger vi starka barn så slipper vi laga trasiga vuxna.

Jag vet att dom kommer att glömma bort vad jag har sagt.
Dom kommer kanske glömma bort vad jag har gjort och lärt dom.
Men dom kommer aldrig att glömma hur jag fick dom att känna.
Viktiga!