När tårar blir till regn
PUBLICERAT: 2015-05-03 TID: 12:33:42
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag satte mig i bilen och åkte hem inatt.
Jag stannade längs vägen och klev ur.
Vände ansiktet mot regnet och lät det rinna tills jag inte längre kände skillnad på regn och tårar.
Ändå log jag.
Åt det faktum att jag faktiskt stod där.
Att jag fortfarande lever.
Ibland är jag rätt stark.
Men allt som oftast är jag liten.
Så där liten att man bara vill krypa upp i mammas famn och be henne blåsa på hjärtat.
Blåsa bort allt det onda och få en att känna sig så där oövervinnerlig.
I mammas famn kan ingenting hända.
Allt det onda försvinner och tårarna slutar att rinna.
Innan jag blev sjuk var jag trygg.
Oavsett var jag var och med vem så var jag trygg.
Trygg i mig själv.
Numera får jag hemlängtan så fort jag stiger utanför dörren.
Hur förklarar jag det?
Jag som alltid kuskat runt.
Sovit borta och hälsat på.
Nu får jag panik av bara tanken över att sova någon annanstans än hemma.
Hemma, hemma där dom jag älskar bor.
Jag kan sova borta dom gånger jag har tryggheten med mig.
Den finns för tillfället i några få av dom jag har allra allra närmast.
Till snarkningarna som vaggar mig tryggt till sömns.
Eller till lätta strykningar i pannan.
Till hjärtslagen som så länge påminner mig om varför jag fortfarande orka kämpa.
Min hjärna är fantastisk på många sätt.
Men jag är inte kapten över min egen båt.
Häromdagen fick jag ett meddelande.
Ett meddelande från en av dom största hjältarna jag vet.
Som vunnit en kamp som redan hade ett slut vetenskapen inte rådde på.
Han har läst mitt senaste inlägg mer än 30 gånger och gråtit varje gång.
Han kände igen sig och för första gången fick han ord på massor med känslor som han tidigare inte kunnat sätta ord på.
För det är ju det jag gör.
Jag spränger mina känslor i småbitar.
Formarna dom till bokstäver och pusslar ihop dom till ord.
Sedan skriver jag ner det här.
Utan att korrekturläsa.
Utan att fixa stavfel.
Rått och helt oredigerat.
Sedan låter jag er se in i en värld som helt saknar sammanhang.
I min värld.
Som bara innehåller fragment av den jag en gång var.
De få gånger jag ser mig i spegeln så ser jag bara ett tomt skal.
Jag ser en kropp jag inte trivs med.
Jag ser ögon som helt saknar gnista.
Jag ser en person jag inte längre känner igen.
Men när jag slutar titta.
Flyr i mig själv, så minns jag hur jag en gång var.
I min värld har jag smugit upp innan familjen har vaknat.
Äggen kokar och kokkaffet tjuter på spisen.
Jag sjunger tyst med till musiken som spelas på radion och dukar upp en stor frukost i köket.
Jag smyger in och killar barnen under fötterna, pussar deras pannor och berättar att det är dags att vakna nu.
Sedan smyger jag in med en rykande kopp kaffe i sovrummet och väcker han som valde att dela sitt liv med mig genom att viskande påminna honom om att han är det bästa som har hänt mig.
Sedan vaknar jag till och dras tillbaka till verkligheten.
Där kaffet är slut.
Brödet har gått ur datum och smörasken stått framme sen dagen innan.
Jag kommer kanske aldrig att få uppleva det.
Jag kommer kanske aldrig att våga släppa in någon så nära igen.
Men så länge min värld finns där och låter mig få fly dit emellanåt så är det huvudsaken.
För inte alls så längesedan, några veckor sen.
Så minns jag samtalet till Agnes.
Jag ringde på rasten från praktiken med solen i ansiktet och berättade att jag var så nära lycklig jag bara kunde komma.
Ro. Lugnt och stilla.
Huvudet stod stilla för en stund och hjärtat var varmt.
Samtidigt som det trasar sönder mig att jag inte finner den känslan igen så är jag överlycklig att jag kände.
Jag vågade låta mig le för en stund utan rädsla.
Jag kan fortfarande.
Jag minns hur det ska kännas och jag kommer att finna känslan igen.
Sinom tid.
Tills dess ska jag fortsätta andas.
Försöka glädjas åt det lilla och försöka vara snäll.
Snäll mot livet.
Snäll mot andra.
Snäll mot mig själv.
För en dag röker jag ta över rodret.
Och bli kapten över min egen båt ❤️
Kommentarer
Trackback
