Tills döden skiljer oss åt
PUBLICERAT: 2015-01-17 TID: 11:54:22
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Vilken ironi att det förra inlägget handlade om kärlek medans jag nu tänker ifrågasätta den.
När man hittar sin andra halva så bara vet man det.
Men vad händer om man förlorar den?
Om den andra halvan bara försvinner.
Kan man hitta sin passande pusselbit, nöta på varandra ett tag och sedan har mönstret förändrats så pass att man framöver helt enkelt passar med en annan bit.
Kan det vara så att vissa människor oavsett orsak bara egentligen ska passera systemet?
För visst kan man som människa utveckla en annan människa.
Lära sig att öppna sinnen man inte visste att man hade.
Ta på känslor man inte visste att man hade.
Och när den förändringsprocessen är över så kanske man inte längre ser åt samma håll.
För huvudsaken är inte att se varandra
Huvudsaken är att man tittar åt samma håll.
Men vad händer den dagen pusselbiten passar perfekt och livet inte alls vill vara med?
Och man tvingas att ta farväl.
Man tvingas att skiljas åt.
Man tvingas att starta om och leva utan den andre.
Ensam.
För hur man än vänder och vrider på det.
Hur många som ändå finns där.
Som älskar med allt dom förmår.
Så spelar det ingen roll.
Man är fortfarande ensam.
För den man mest av allt vill vara med är inte där.
Döden knackar på alltför ofta.
Jag stod öga mot öga med den förrgår.
Så nära. Så intensivt.
Så fruktansvärt jävla tragiskt.
Mitt hjärta kanske inte slog allt för den som fick lämna.
Men det slår allt det har för den lilla människan som blev lämnad kvar.
Att se någon förvridas av smärta över att ha förlorat den man älskar.
Att livet lämnat den man trodde att man skulle bli gammal med.
Den smärtan måste vara den värsta i sitt slag.
Övergivenheten. Ensamheten.
Det finns tusentals olika smärtor.
Jag graderar dom inte.
Jag försöker bara plocka ut bit för bit och syna dom i detalj.
Att oavsett hur andra ser på det.
Oavsett vad andra känner.
Så är det bara den som blir ensam kvar som kan förstå vad det innebär.
Att försöka hålla fast vid tanken att det lever vidare inom oss även om det inte finns fysiskt ikring oss.
Tar ett tag.
Det tar ett tag att finna den.
Att våga öppna boken och läsa alla vackra jävla kapitel om och om igen.
Det tar kanske lång tid innan man vågar.
Låt sorgen få finnas där.
Låt det göra så där jävla ont.
En dag kommer minnena att vara allt vi har kvar.
Och vi vårdar dom ömt.
Väl bevarade långt långt därinne inom oss.
Att jag själv hoppade ur min vardag och släppte allt för att finnas var självklart.
Att ställa om systemet och vara någon annans borg är en fin känsla.
Att få ge tillbaka.
Men den krossas av anledningen.
Jag sov på nålar i natt.
Och nu kan jag inte sova alls.
Hur mitt intellekt än vänder och vrider på hela känslan så finns där ingen rim och reson.
Ingen rättvisa.
Kanske finns det inte alltid en mening.
Kanske har inte allting en poäng.
Men så småningom så förvandlar försvaret intellektet så pass att styrkan finns i att gå vidare.
När man drabbas av en kris så fungerar inte någonting som det ska.
Hjärtat slås i bitar, själen går sönder och hjärnan kan inte göra någonting åt det.
Men vad händer om biten plötsligt bryts av?
Går det då att hitta en ny bit?
Måste den oxå vara trasig för att den ska passa?
Att bitar kan formas om.
Bli stött och nött i kanten.
Det verkar logiskt.
Men att bitar skall sättas helt ut spel och försvinna.
Det borde inte ingå i det pusslet som ska läggas av oss människor.
För varför är vi skapta med så mycket känslor när det är möjligt att något kan göra så jävla ont?
Ingenting jag tänkte fyllde någon funktion.
Jag lät kramarna och närvaro tala för sig själv.
För vad säger man till någon som förlorat en del av sig själv?
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Kommentarer
- mamma
Vad har hänt nu blir jag orolig berätta
Trackback
