Dagen har gått bättre än jag trodde.
Ångestmolnet har vägrat att blåsa förbi. Som allting annat i mitt liv så brukar även ångesten gå fort.
Men den här gången vägrar det ge sig.
Istället för att fångas av den så bestämde jag mig för att rida ut den.

Jag har alltid fått höra att jag inte klarar av att vara ensam.
Det är en sanning med modifikation.
Jag kan visst vara ensam.
När jag själv har valt det.
Även om det inte är så ofta som jag känner så.
Så trivs jag alldeles ypperligt när jag väl vill det.
Jag kan dessutom vara ensam i sällskap av andra.
Jag besitter förmågan att stänga av omvärlden och vara helt i min egen bubbla.
Då kallas jag istället ofokuserad och kanske rent av för ett osocialt as.

Så visst kan jag vara ensam.
Ibland.
Idag var en sån dag.
Mitt hjärta bestämde sig återigen för att låta barnen få fira med tjocka släkten på julafton.
Vi är få i min familj.
Tomten hinner med oss imorgon också.
När jag lämnat barnen så bestämde jag mig för att åka och lämna ett par kramar och en påse med julklappar.

Rent fysiskt var det en påse med julklappar.
Men påsen var fylld i så mycket mer.
Den är fylld med förlåtelse, saknad och ett 'Vi ses igen'.
Jag tänkte svänga förbi den plats som en gång kändes hemma.
Men jag har ingen nyckel som passar längre.
Väl hemma igen möttes jag återigen av ensamheten.
Men inte sån där ensamhet som gör ont.

Jag har hunnit med att vara ensam med mig själv mer än vad man kanske hinner med en helt vanlig dag.
Snart har ännu ett helt år hunnit passera.
Vad har varit bra?
Vad har varit mindre bra?
Hur har jag varit?
Vad vill jag förändra?
Hur vill jag att mitt liv ska se ut nästa år?
Vad vill jag göra?
Platser jag vill besöka, människor jag vill återse.
Vad kan jag göra bättre?
Hur vill jag må?

Jag längtade efter att få komma hem och blogga.
Min terapi.
Jag bloggar massor som jag aldrig publicerar.
Jag visar bara det jag vill att ni ska se.
Ändå har jag börjat ifrågasätta mig själv.
För att jag blir ifrågasatt och tolkad på ett sätt som inte känns helt bra.
Det brukar inte bekomma mig men nu känns det som att jag ibland blir ifråntagen min äganderätt.
Min äganderätt på mina formuleringar.
På mina färger och på mina känslor.

Jag är inte alltid enkel.
Jag har fått höra att jag ibland skriver i gåtor och att man inte förstår.
Hur kan det då komma sig att man ändå kan tro sig veta vad jag menar?
Kanske börjar det bli dags att runda av?
Jag kanske ska vara mer försiktig med att släppa in.
Jag låter ändå tusentals människor läsa om mina många gånger innersta tankar.
Medans jag i de flesta fall inte ens vet vem du är.

Så idag på självaste julafton känns det i varenda nerv.
Ändå trivs jag som bäst med mig själv.
Trots att tomheten pickar på mig axeln konstant så håller jag mig kvar.