För lite mer än två år sedan så satt jag med en redan sprucken själ och berättade för min närmsta kollega och nära vän om mitt läkarbesök.
Jag berättade om cellförändringarna.
Om hur fort det hade gått till nu från ingenting.
Vi blev överhörda.
Det skickades ut massmail på min arbetsplats.
Jag kallades in på möten.
Folk var oroliga.
Det började ställas krav.

Jag förstod ingenting.
Inget av det läkarna sa gick in.
Med tanke på att dom på mitt arbete, som jag trodde var mina vänner reagerade så där.
Hur skullle då min familj reagera?
Mina barn?
Mina högt älskade vänner.
Skrämd till livet vågade jag inte ens tänka på det. Således inte lyssna heller.
Så jag sa ingenting.
Inte till någon.
Mamma och pappa var dessutom bortresta i Afrika.
Jag skulle alltså kunna hålla masken ett tag till.
Jag började ljuga för mig själv.
Och för alla andra.

Jag kunde inte arbeta kvar på min arbetsplats.
Jag tilläts inte förstå det själv förrän någon bestämde sig för att lägga sig i.
Istället för att låta mig få luta mig lite.
Låta mig få komma ifatt det faktum att jag hade cancer.

Jag berättade det för Agnes.
Och för Stevie.
Kanske nån till.
Sen berättade jag det för mamma och pappa.
Jag krossade mina föräldrars hjärta den dagen.
Mina barn. Jag berättade för mina barn.

Jag har gjort alla dom jag älskade illa.
Men trots det så lös ni.
Allihop.
Starkare än någonsin.
Ni gjorde att jag kom ihåg att överleva var det enda alternativet.

Jag har fått tillbaka vänner som ramlat av genom åren.
Jag har knytit starkare band till alla i min närvaro.

Jag har förlorat några också.
Inte en dag passerar utan att jag saknar.
Om jag bara kunde få radera det kapitlet.
Backa bandet och agerat utefter vad som förväntades av mig.
Så hade det kanske varit lättare.

Agnes. Jag kommer aldrig att glömma dina filtar. Så mån om att hålla mig varm.
Du flyttade hem till mig för att kunna hjälpa mig och mina barn när jag var som sjukast.
Förstår du vad det har inneburit för mig?
Förstår du att jag är medveten om att du släppte ditt liv för att hjälpa mig att överleva?

Stevie.
Jag kommer aldrig att glömma den där dagen då du plinkade 'Kom änglar' på gitarren.
Du lovade motvilligt att sjunga den på min begraving.
Låten som får sommaren 2013 att frenetiskt påminna mig bland det bästa som någonsin har hänt mig.

Min resa har bara börjat.
Jag har en stabil tillvaro.
Inte friktionsfri.
Men trygg.
Jag har idag ett fantastiskt arbete och kollegor som inte dömer ut min historia.
Jag har friska barn.
Två fina fosterbarn.
Friska föräldrar.
Och lyckliga vänner.
Även om rutinerna börjar sitta igen.
Även om kylen alltid är full i mat, städat hus och rena ungar.
Så betyder inte det att min resa är över.

Varje gång jag är ensam.
Varje gång någon annans hjärta inte gör så att mitt kommer ihåg att slå.
Varje gång ingen svarar när jag ropar för att jag precis nuddade ett minne jag inte är redo att ta på ännu.
Varje gång spelas det upp filmer så fort jag stänger ögonen.
Jag ser mig själv och Lova i rulltrappan på JFK.
-Mamma lova att du inte dör!

Jag drömmer vakna mardrömmar om hur jag och de små barnen hittar på allt effektivare lösningar på vardagen för att få den att få ihop.
Jag ser mig själv ligga på toalettrumsgolvet, sjungandes vaggvisa för Vilda i rummet intill.
Hon blev alltid ängslig när jag spenderade timmar med att spy ner toaletten.
Jag började planera vad jag skulle äta för att det skulle vara så lätt som möjligt att få upp det igen.

Men från den dagen under min sjukdomshistoria då jag började förstå att jag kanske inte skulle fixa det här.
Från den dagen var jag inte olycklig.
Jag erbjuds ju den enkla vägen ut.
Om jag dog så skulle smärtan försvinna.
Men för alla andra då.
För dom jag tar upp nästan hela hjärtat hos.
Vad kunde jag ge dom när jag inte längre kunde erbjuda mig själv?
Minnen!

Jag, barnen och mina föräldrar.
Agnes.
Vi åkte till Mallorca och fyllde själen med havsvatten och skratt.
Jag tog med mig min äldsta flicka till New York.