Jag tänkte för mig själv när jag bloggade tidigare att jag fann en annan känsla att blogga ur.
En annan känsla än ångest.
Jag vet att det endast är ångesten eller någon form av sorg som triggar mitt skrivande.
Jag har inte ångest direkt.
Men sorg.

Ena känslan beror på att återigen bli lämna utanför.
Utan att egentligen ha gjort mig förtjänt av det.
Men den största känslan just nu är ren och skär ledsamhet.

Jag, tidigare vi har under många år hyrt ut rum hemma hos oss.
Jag har inte enbart gjort det för pengar.
Utan för att jag tycker om att ha folk omkring mig.
Varje gång har jag dessutom dragit vinstlott.
Jag har kontakt med alla som bott hos mig idag mer eller mindre.

Den 30 augusti i år så nappade jag på ren impuls på ett samtal från en äldre dam.
Jag har av bekvämlighetsskäl alltid valt inneboende på helt andra premisser förut.
Men jag chansade.
Och vann.
Shamila.
En vän för livet.

Samma dag som hon flyttade in började jag arbeta på mitt nya jobb.
Jag hade då varit hemma i två år och ganska vilsen i min nya vardag.
Hon kom med ro och lycka.
Utan att jag på några villkors vis bett om hjälp så blev hon som hela min familjs extramamma.
Hon har hjälpt mig när orken tagit slut.
Hon har varit det tålamod jag inte haft.
Hon har gett mig styrkan jag glömt bort att jag hade.
Visat vägen, stöttat och tröstat.
Med sitt stora jävla hjärta har hon tagit mig och mina med storm och blåst in luft under vingarna.

Imorgon flyttar hon hem tillbaka till sin familj i andra änden av Sverige.
Det är en stor sorg för både mig och barnen.
Just nu kan jag inte ens förstå hur jag ska kunna klara mig utan henne.
Separationsångest har alltid varit svårt för en sån som jag.
Farväl har aldrig varit min grej.

Men nog är jag stark nog att klara mig själv.
Det vet jag.
Men jag vill inte.
Jag vill inte att min tillvaro förändras.
Jag trivs så jävla bra med livet just nu.
Men istället för att fokusera på förlusten så ska jag lyssna till min tacksamhet.
Hur tackar man en människa för att den hjälpte en att börja leva igen?

Hur kramar jag om henne idag utan att bryta ihop fullständigt?
Hur hanterar jag en sådan här separation och gläds åt allt det gav när tårarna skymmer min sikt?
Hur berättar jag för en som för ett halvår sedan var en främling att hon har påverkat hela min tillvaro?
Att hon spridit ljus och glädje över allt det som är jag.

Hennes närvaro har gjort mig till en bättre människa.
Till en bättre mamma.
Och jag kommer alltid att älska henne för det ❤