Det blåste upp till storm igen.
Både här och där.
När man står någon väldigt nära så påverkas man fruktansvärt mycket att den andras tillvaro.
Min vardag är hektisk.
Men det blåser inte.
Han står mitt i tornadon.

Trots att vi försökte med att hålla distans och inte vara överallt.
Så satte ett sms mig i bilen nästan per omgående.
Så självklart att det i mitt system är automatiserat.
Jag bestämde mig för att orka hålla i.
Så mitt i orkanen så höll vi återigen fast i varandra.
Jag tror att jag lyckades lugna lite för en gång skull.
Vi har klarat allt hittills så det torde vara en baggis.
Men det är en lång väg att gå innan det det kan bli molnfritt.

Jag vet inte vilket förnuft det är som talar eller helt enkelt uteblivit helt.
Å det är väl klart att jag inte kan förklara.
För ni har aldrig sett honom som jag.
Inte för en sekund.
Där han faller står jag.
Och vice versa.
Därför är det lätt att lyssna till den andre och faktiskt ta till sig av vad som sägs.

Det har varit jobbigt länge nu.
Det är en av dom värsta hjärtesorgerna jag någonsin har varit med om.
Det har slitet mig i stycken fler gånger än man faktiskt klarar av.
Men vad gjorde det uppe i toppen på Empire State Building?
Eller brydde jag mig om det längs trapporna i St Paul's Cathedral?

När vi satte oss ner så stillades orkanen en aning.
Goda råd, vägledning och ett och annat pekande med hela armen var på sin plats.
För nu när jag tittade upp så såg jag utsikten igen,
Central park.
Jag påmindes om hur livet skulle kännas utan.
Det är inte värt att försöka gå därifrån.
Jag måste alltså hitta ett sätt att stanna på.
Utan att bli stoppad.

Jag hade saknat honom så det värkte i varenda nerv.
Mest saknade jag honom när vi sågs.
Men han var där nu.
Oavsett orsak.
Jag kunde återigen se honom för den han en gång var.
Outbytbar.