Jag står inne på toaletten och kammar håret.
Medan jag flätar håret så kommer jag på mig själv vagga fram och tillbaka.
Till den låt mitt huvud spelar högt på repeat.
Den låten har ingen betydelse för mig.
Jag har inga minnen till den.
Jag tror inte ens att jag någonsin ens gillat den.

Ansiktet är dyngsurt och det droppar tillochmed ner på tröjan.
När man själv är orsaken till sin egen ångest.
När man alltså själv försatts sig i en situation.
Bettet sig illa eller gjort något man ångrar.
Då är ångesten som värst.

Åtta rätt av tio är fortfarande två fel.
När allting man gör blir fel.
Fast man kanske inte kan rå för det.
Även om man inte menar så och det inte alls blir som man har tänkt sig.
Då är det inte längre lätt att hålla reda på hur man kan göra annorlunda.

Man kan ändå se ångest som någonting bra.
Man lär sig oftast av den.
Om man låter det göra riktigt jävla ont emellanåt.
Så kan det förebygga att man inte gör om det igen.
Kanske blir man lite klokare på sig själv och försöker lära sig något av det.

En människa med adhd som jag.
Eller andra funktionsnedsättningar som innebär breda känsloregister.
Så är det extra jobbigt.
När jag blir arg så syns det på richterskalan.
När jag är glad får jag ett helt sällskap att skratta.
Och när jag blir ledsen så går hela min värld sönder för en stund.
Därav är det lätt att just ångest blir resultatet när man inte riktigt kan hantera sina känslor.

Jag kan faktiskt bli ledsen.
Vara nedstämd och nere.
Utan ångest.
Men inte idag.
Alla blöta fläckar på min tröja är ren och skär ångest när den är som värst.
Men jag behöver lätta på trycket.
Hjärnan är överhettad och hjärtat håller på att sprängas.
Jag behöver rannsaka mig själv och försöka tänka om.

Jag sätter på mig nattlinnet.
Tänder lampan borta vid sängen.
Slå av tvn och släcker ner i lägenheten.
Barnen sover sedan länge och grannarnas småprat på uteplatsen har tystnat.
'Imorgon är en annan dag' spelas inte lika högt längre utan känns bara som
bakgrundsmusik.
Jag bäddar upp sängen och ställer ett glas vatten på bordet.
Jag tänkte faktiskt sova i sängen.
Med dunkudden som kudde som jag inte ens gillar.
Den luktar gott och används bara ibland.

Det är tomt.
Natten kommer att bli lång och plågsam.
Dom närmaste dagarna kommer att bli orkeslösa när alla energidepåer är tömda.
Men sen brukar man komma igen.
Lite starkare och kanske ännu mer klok på sig själv.

Jag saknar också såklart.
Jag vill inte vara utan.
Men jag har inget annat val.
Jag har nånstans kommit till en punkt jag inte kan påverka.
Jag kan inte styra mitt känsloregister.
Jag kan heller inte styra någon annan.

Många hårda ord gör att jag står på skakiga ben.
Trots att det är sant.
Jag har gjort fel.
Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte titta in i ögonen.
I ögonen på den som tittar tillbaka på mig i spegeln inne på toaletten.
Jag är inte nedsparkad i skorna.
Jag har klistrat fast mig själv under mina egna skosulor.
Lär dig någon gång, Hedlund!

Jag tänker släcka lampan nu.
Och låta sången i mitt huvud vagga mig till sömns.

-Imorgon är en annan dag.