Jag saknar bara när jag andas
PUBLICERAT: 2015-08-31 TID: 22:20:05
UNDER:
UNDER:
Igår grät jag floder.
Idag stod han här i min hall.
Först är jag kort och otrevlig.
Ingenting i mitt system vet hur det ska reagera.
Sen måste jag sprudla ur mig all glädje som den här dagen gett mig.
Han stannar bara en kort stund.
Den famn som en gång var min trygghet ger ändå massor med värme.
Idag var den mer betydelsefull än på mycket länge.
Gå inte. Stanna.
Han kom med datorn som ska bli början till det som borde bli någon form av bok i slutändan.
Han triggar allt.
Framförallt det som får mig att spruta ur mig blogginlägg på en halv kvart.
Ångesten är det som ger mina kapitel det innehåll ni berörs av.
Min glädje äger sällan ord.
Men min sorg har fler hundra egna alfabet.
Hjärtesorg.
Javisst fan är det hjärtesorg.
Även om det inte är vad det ser ut för att vara.
Jag ser inte längre min framtid i ögonen på det bästa jag vet.
Det bästa jag visste.
Jag ser förlorade drömmar och planer som aldrig kommer att bli av.
Tryggheten har bytts ut mot rädsla och det som förr gav ro ger nu bara kaos.
Jag letar febrilt efter alla dom känslorna som tidigare stillat.
Jag önskar med hela mitt väsen att det skulle kännas som förr.
Om jag kunde så skulle jag klippa och klistra.
Limma ihop och laga.
Men jag kan inte bära mer på bara mitt eget.
Jag har så många vänner som behöver mer av mig.
Jag behöver mer av dom.
Jag har inte strålat för någon av dom på så länge nu.
Så länge jag fortsätter att lägga energi på det som inte fungerar.
Så förlorar jag tid där det kanske behövs.
Innan han gick så kom jag ihåg.
Jag snosade på sidan av näsan.
Det tar mig hem varje gång.
Hur kan någon som är hela min värld inte längre få mig att fungera?
Hur säger man farväl till sin bästa vän?
Hur gör man slut med någon man aldrig har haft?
Som Lova sa till mig senast när vi sågs.
-Mamma, man gör inte slut med sina vänner. Om jag blir osams med någon av mina bästa vänner så ger man väl inte bara upp!! Han stannar hos oss mamma, så är det bara.
Gumman min, om det vore så enkelt.
Om jag bara kunde limma.
Om jag bara kunde ta mitt suddgummi och radera allt som förstört chanserna till att nå dit vi ville.
Vi kommer inte att kunna mötas.
Jag vet det.
Jag vet det med hela mitt jävla katastrofläge och jag önskar så att jag klarade av att ändra på det.
Idag stod han här i min hall.
Först är jag kort och otrevlig.
Ingenting i mitt system vet hur det ska reagera.
Sen måste jag sprudla ur mig all glädje som den här dagen gett mig.
Han stannar bara en kort stund.
Den famn som en gång var min trygghet ger ändå massor med värme.
Idag var den mer betydelsefull än på mycket länge.
Gå inte. Stanna.
Han kom med datorn som ska bli början till det som borde bli någon form av bok i slutändan.
Han triggar allt.
Framförallt det som får mig att spruta ur mig blogginlägg på en halv kvart.
Ångesten är det som ger mina kapitel det innehåll ni berörs av.
Min glädje äger sällan ord.
Men min sorg har fler hundra egna alfabet.
Hjärtesorg.
Javisst fan är det hjärtesorg.
Även om det inte är vad det ser ut för att vara.
Jag ser inte längre min framtid i ögonen på det bästa jag vet.
Det bästa jag visste.
Jag ser förlorade drömmar och planer som aldrig kommer att bli av.
Tryggheten har bytts ut mot rädsla och det som förr gav ro ger nu bara kaos.
Jag letar febrilt efter alla dom känslorna som tidigare stillat.
Jag önskar med hela mitt väsen att det skulle kännas som förr.
Om jag kunde så skulle jag klippa och klistra.
Limma ihop och laga.
Men jag kan inte bära mer på bara mitt eget.
Jag har så många vänner som behöver mer av mig.
Jag behöver mer av dom.
Jag har inte strålat för någon av dom på så länge nu.
Så länge jag fortsätter att lägga energi på det som inte fungerar.
Så förlorar jag tid där det kanske behövs.
Innan han gick så kom jag ihåg.
Jag snosade på sidan av näsan.
Det tar mig hem varje gång.
Hur kan någon som är hela min värld inte längre få mig att fungera?
Hur säger man farväl till sin bästa vän?
Hur gör man slut med någon man aldrig har haft?
Som Lova sa till mig senast när vi sågs.
-Mamma, man gör inte slut med sina vänner. Om jag blir osams med någon av mina bästa vänner så ger man väl inte bara upp!! Han stannar hos oss mamma, så är det bara.
Gumman min, om det vore så enkelt.
Om jag bara kunde limma.
Om jag bara kunde ta mitt suddgummi och radera allt som förstört chanserna till att nå dit vi ville.
Vi kommer inte att kunna mötas.
Jag vet det.
Jag vet det med hela mitt jävla katastrofläge och jag önskar så att jag klarade av att ändra på det.
Tomheten ekar i mitt huvud.
Jag saknar bara när jag andas.
Ändå förstörde jag det.
Men älska det kan jag.
Men älska det kan jag.
Med hela jävla stora hjärtat.
På mitt egna lilla vis.
Och det tänker jag göra med allt jag har till den dagen det inte finns något att älska mer.
För hur jävla illa det än må vara så är han bland det bästa jag vet.
Outbytbar och älskad långt mer än ni någonsin kan förstå ❤
Och det tänker jag göra med allt jag har till den dagen det inte finns något att älska mer.
För hur jävla illa det än må vara så är han bland det bästa jag vet.
Outbytbar och älskad långt mer än ni någonsin kan förstå ❤
Kommentarer
Trackback
