Jag satt precis och berättade vår historia från allra första början.
Jag gjorde mitt bästa för att klämma ihop det mest relevanta med det som är fascinerande med oss.
Och vilken jävla story.
Det är en kärlekshistoria i världsklass.

Den där torsdagen i mitten på juni 2013.
Badoo ledde till en fika.
Han parkerade bilen på min uppfart och förändrade hela min tillvaro.
Fikandet ledde till att vi fortsatte att ses.
Men när han åkte till New York så kom första vägbulan.
Vi blev osams.
Det blev tyst i andra änden.
Mobilen pep inte tillbaka.
Efter London sågs vi en gång.
Känslan var inte riktigt densamma.

Varför släppte jag inte taget?

På Getaway pep det till i telefonen.
Mitt i natten.
Väl framme vid Red Stage klev han ut ur publikhavet och fick mig återigen att tappa allt förstånd.
Vi sov tillsammans resten av festivalen och vasen i fönstret noterade han varenda gång vi gick ut på trappen för att röka.

En vecka senare så återvände jag och Jaanis till samma trapp.
Där börjar kapitlet om vasen som ni kanske minns.
Det resulterade i att vi sågs två veckor efter Getaway.
Vasen var hans och jag blev ett minne för livet.
En vecka efter det så bestämde vi återigen för att sluta ses.
Var och varannat skrivet ord orsakade kaos och hårda ord vann.
Smög ned våran vashistoria i pappersformat i självaste vasen när han inte såg.
Redan nu kände han mig så väl så han fann den direkt efter att vi återigen skulle gå skilda vägar.
Det blev tyst igen.

Varför släppte jag inte taget nu då?

Jag minns inte när vi sågs igen.
Strax innan Halloween tror jag.
Det gick lång tid mellan gångerna.
Han fann kärleken och försvann från radarn ett tag.
Han fanns med i tankarna mer eller mindre hela tiden.
Han fascinerande mig mer än någon annan någonsin gjort förut.
Så jag överraskade honom med fyndat porslin när han fyllde år.
Han pratade om London och UFC.
Han var singel igen så vi flög till London.

London ledde till New York och vi var i luften igen.
Konserterna avlöste varandra och barnen lekte tillsammans.
Osämjan, bristen på förståelse och respekt ledde dock till att konflikterna vann över det bra.
Vi började förstöra varandra med missnöje, svartsjuka och hård kritik.
Jag var sjuk under större delen av tiden.
Ångest, saknad och rädsla för döden gjorde att skutan gick på grund igen.
Och igen.
Och igen.

Varför släppte han inte taget?

Ändå slutar vi inte att ses.
Trots att sjukt föder sjukt så stimulerades intellektet till max.
Vi har nu hunnit med att såra varandra djupt i omgångar.
Misstrott, ljugit och haft dödsångest.
Men banden går inte att kapa.
Vi har försökt med alla vägar ut.
Kanske är det det som kallas själsfrände?
Dock är det mer komplicerat än man tror när det är en kvinna och en man.
Som inte valt varandra som livspartner.
Bara funnit sin bästa vän.

Varför är vi inte kära?
Kanske för att alla slag mot hjärtat längs den långa vägen vi ändå gick gjorde för stor skada?
Destruktiva relationer framkallar beteende man knappt vågar tro att man har i sig.
Frustration och förtvivlan släcker varenda försök till gnistor.
Han blev en man jag inte ville leva med men heller inte kan vara utan, trots alla tårar.
Min bäste vän.

Han har lärt mig så mycket om mig själv.
Han har sårat mig och bettet sig som en idiot fler gånger än jag orkar räkna till.
Jag har manipulerat den där stackarn mer än jag nånsin skulle våga stå till svars för.
Vi har duckat svartsjuka brudar, slingrat oss ur jobbiga frågor och tallat på sanningen.
Vi har rest genom kontinenter och screenshottat våra respektive relationers chattar mer än vad som borde vara lagligt.

Som två småtjejer som träffas under sommarlovet men som måste skiljas åt när vardagen kommer ifatt i början på augusti.
Hur gärna man än vill så kan en sån liten sak som avstånd göra det omöjligt.
Hur håller man koll på vilka känslor som är vad och hur står man emot omgivningens fördomar?
Kan en man som en gång vände upp och ner på hela min tillvaro enbart vara min vän i framtiden?

Vi kan inte leva med varandra.
Inte heller vill man leva ensam.
Vi har haft munskyddet i så pass länge att vi glömt hur en fungerade framtid ska se ut.

Våran vardag blev rutiner.
Jag trasig som få och han hamnade mitt upp i sin egen livskris.
Vi har lärt varandra så mycket.
Och sett så mycket att de sällsamma kapitlen tillslut blev en tjock bok.

Han har ännu en trasig relation i bagaget.
Det ledde till att han som en gång fick en vas av mig.
Gav mig en vas.
En likadan men inte samma.
Med lika mycket historia och känslor även den.
Han som fick mig att få gåshud över hela kroppen när han tog i mig.
Stod nu där med tårfyllda ögon och vill inte förlora mig.
Men vi kan inte mötas.
Vi ser inte varandra i dom färgerna.

När vi efter över två år av fantastisk vänskap och orkanvindar återigen använde intellektet.
Så inser vi att vi inte kan fortsätta leva så här.
Men vi har ingen aning om hur vi ska göra.
Så vi gråter hejdå.
Lämnar tillbaka nyckeln och försöker skiljas när vi är som bäst.

Varför släppte han inte taget nu då?

Igår åkte vi iväg.
Hyrde en stuga i skärgården, badade och såg skräckfilm.
Sen smög vi ut i mörkret och skrämde upp varandra med diverse zombieattacker.
Han som är den bästa manliga tjejkompisen jag någonsin haft.
Han som filar naglarna med rosa nagelfil, samlar på porslin, älskar kyrkor, är tvspels-nörd, klämmer mina finnar och älskar ufc.
Han kan få vilken kvinna som helst att känna sig som världens vackraste genom att bara titta på henne.
Och han kan få mig att kvälja av avsmak när det kommer till hans sätt att älska.

Den dagen jag gifter mig så måste jag ha en bestman och tärnor?
Den dagen han gifter sig så kan ingen annan jag vara toastmadame?
Det borde vara så.

Vi lät varandra sluta fungera utan den andre.
Tog alldeles för mycket för givet och glömde bort oss själva.
Vi lät det gå för långt.
Jag är så van att höra hans röst varje dag.
Han piper med jämna mellanrum.
Trygg och trösten finns alltid där.
Sen blåser ännu en orkan.
Det tystnar.
Jag går vilse helt och vi provar ännu en strategi.

För visst är det en kärlekshistoria få förunnat.
Och kanske är han den största kärleken jag har träffat på hittills.
Även fast våran kärlek inte ser ut som alla andra.
Som den kanske borde för att det ska vara enkelt och självklart.
Vi har tröttnat på att försöka förklara.
Försvara och alltid slåss mot andras tolkningar.
Vi vet vad vi är för varann.
Vi vet bara inte hur.

Och allt började med att Batman utmanade Gud.
Ingen vann.
Det blir konstant oavgjort.
Jag har försummat vänner.
Snöat helt in i min egen värld och inte ens orkar förklara varför tårarna står i fyra hörn.
Jag har hittat min soulmate.
En människa som fattas mig hela mitt liv.
Men vi får det inte att fungera?
Jag lyckas inte fungera.
Vi lyckas inte slå hål på gamla rutiner.
Inte heller lyckas vi att gå åt varsitt håll.

Men varför släpper vi inte taget en gång för alla?

Hur ska jag lyckas med det?
Lämna han som är bland det bästa som någonsin hänt mig?
Trots att han är det värsta jag någonsin varit med om.
För att bara för att jag inte vill ha honom inte kan se honom med någon annan?
Inte för att det ur romantiskt syfte skulle vara svårt.
Utan för att jag inte kommer att kunna leka zombieattacker mitt i natten på en måndag ute i skärgården.
För att alla dom platser vi pratat om att se tillsammans aldrig kommer att bli av.

Jag vet inte när vi kommer att ses igen.
Jag kommer att sakna pipen.
Min nyckelknippa är en nyckel kort.
Det kommer inte att stå en redbull till mig i kylen.
Inte heller kommer någon att skala mina pistagenötter.
Det kommer inte att bli vad det en gång var.

Men visst händer det än idag att han får mig att tappa andan.
Som när han gav mig en vas.
Som alltid kommer att stå där och påminna mig om att vi hände.
Om att jag träffat en själsfrände med samma färg på auran som jag.
Men kanske ligger ett något i att vissa människor bara kan stanna i hjärtat.

Han är inte bara den vackraste människan jag någonsin sett.
Han är det värsta som har hänt mig.
Och kanske borde jag konvertera till Superman istället för Gud.
Först då kanske jag kan vinna över Batman.

Så när min berättelse börjar nå sitt slut så möts jag återigen av skratt, jubel och fascination.
För visst lärde jag mig något.
Vi lärde oss.
Kanske är dags att börja lära andra.
Om inte annat så sitter vi ju på facit hur man absolut inte ska göra men gör det ändå.

Over and out.