Jessica Hedlund -

Alltid starkare tillsammans!

PUBLICERAT: 2014-10-27 TID:< 22:34:22 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Utan att ens ha haft det i åtanke eller reflekterat över anledningen så trillade polletten ner först när jag ifrågasatte det.

Det har regnat in det ena fina meddelandet efter det andra.

Det är cancergala ikväll.

En gala för mig och alla andra där ute som kämpar varenda vakna sekund mot det som inte borde drabba någon.

Men för mig är det inte lika stort som man skulle kunna tro.

Det är min vardag.

Något jag lever i och med varenda dag.

Jag stänger av. Ned.

Jag kan nog inte påstå att man blir immun men reaktionerna numera är tama.

Vare sig tråkiga eller positiva besked bekommer mig så mycket längre.

Jag har byggt min mur ännu högre.

Tjockare och mer ogenomtränglig.

När det gäller alla känslor.

Jag kan inte förmå mig att titta på den där galan.

Jag absorberar så jävligt att andras öden påverkar mig mer än någonsin.

Jag är känsligare än någonsin.

Livet är så förbannat skört.

Allt vi tror på och allt vi är kan vända på ett ögonblick.

Hela tillvaron kan ställas på ända och våra drömmar kan tas ifrån oss.

Utan att vi ens hann märka vad som hände eller få någon form av förvarning.

I ett även mailen jag fick ikväll så skrev hon att jag med mina ord har fått henne att vara mer närvarande.

Vilken komplimang!

Kan jag nå ut till någon.

Vem som helst.

Kan jag lindra någons smärta om så bara för en stund.

Jag kan få någon att tänka om.

Se på livet ur en mer ödmjuk synvinkel.

Kan jag få någon att förstå sin ångest.

Kan jag lyckas med minsta lilla.

Så finns det ju en mening.

För tillsammans är vi starka.

Tillsammans kan vi hantera ångest.

Tillsammans kan vi flytta berg.

Tillsammans kan vi besegra cancer!

En mors kamp

PUBLICERAT: 2014-10-19 TID:< 20:38:09 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Den kommande veckan kommer jag att få veta huruvida jag ska opereras eller inte.

Det blir nog lyckligtvis inte.

Vilket i sin tur betyder mer cellgift.

Jag fasar inför det så pass att hela kroppen skriker rätt ut.

Hjärnan förstår att det är det som gör mig sjuk som ska göra mig frisk.

Men inte hjärtat.

Inte själen.

Jag brukar f.ö inte läsa om andras öden.

Bloggar eller vad det nu må vara.

Men idag hamnade jag på en sida.

En gammal, ja vän skulle man nog kunna kalla det.

Nu ligger jag här helt mållös.

Jag absorberar mer än en uttorkad tvättsvamp och våndas upp till tänderna.

Och lider.

Jag har inte hjärta att skriva mer detaljerat än så.

Men hon ska skriva en bok om sitt öde.

En bok alla borde läsa.

En bok om en mors desperata försök att få tillbaka sina barn.

Som är många många mil hemifrån.

Jag vare sig kan eller vill försöka känna efter ens hur fruktansvärt ont det måste göra.

Om det fanns någonting i hela världen som jag kunde göra, så gjorde jag det i nästa andetag.

Jag må vara sjuk.

Jag må vara mitt i en kris.

Men jag är inte ensam.

Jag har mina vänner.

Min familj.

Och framförallt mina barn.

Poängen, jag är inte ensam.

Jag är omgiven av värme, omtanke och massor med kärlek.

Allting annat spelar mindre roll.

Och jag har mina barn...

Herregud vad jag har mina barn.

Så med det vill jag säga...

Skärp till er nu!

Vakna upp och se er omkring.

Värdera det som ska värderas och skit fulla fan i resten.

Smyg in och ge era barn en extra godnatt-puss ikväll.

Och var tacksam!

För att ni får vakna med dom.

För att ni är friska nog att ha möjligheten att dessutom vara lyckliga över det faktumet.

Var tacksam... Alltid!

Ändå in i själ och hjärta ❤️

Efter ångest kommer ilska

PUBLICERAT: 2014-10-17 TID:< 00:41:49 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Att vara så offentlig som jag har valt att vara är allt annat än lätt.

Att jag dessutom kan skriva i såna versformer att det knappt går att tyda gör inte alltid saken bättre det heller.

Jag skriver för min egen del.

Inte för eran.

I ren egoism.

Jag och endast jag äger rätten till mitt innehåll.

Jag äger rätten till vad jag skriver.

Till vad jag känner.

Tolka hur du vill.

Men jag och endast jag äger sanningen.

Jag vill inte alltid att ni ska förstå vad eller vem jag skriver om.

Jag har ändå nånstans ett privatliv jag värnar om.

Om inte annat så värnar jag om andra som är en del av mitt privatliv.

Tro er inte veta om ni inte vet.

Ytterst få sitter på mina sanningar.

Ytterst få förstår.

Ytterst få vet vem.

Eller vad.

Eller vilka.

Mitt liv handlar om.

Låt det vara så.

Dra inga egna amatörpsykologiska slutsatser.

Jag vet exakt vad jag skriver om.

Jag vet exakt vad jag känner.

Och innefattar mina sidor emellanåt även andra människor så vet dom oxå exakt vad innehållet står för.

Vad jag står för.

Vem jag är och hur jag mår.

Vad jag gör och vad jag känner.

Jag kan inte be er att lägga ner era egna värderingar.

Jag kan inte be er sluta döma.

Sluta prata eller sluta tro och tycka.

Men sluta för guds skull att tro att ni vet.

Att jag ifrågasätts det förstår jag.

Men glöm för guds skull inte att jag är provokationernas okrönta drottning.

Jag mumsar gärna konflikter dagligen som ni helst skyr in i det sista.

Jag är konfrontationernas jävla Lucifer.

Så yppa inte ord om mig eller de mina som du inte kan stå för.

Det kommer att kosta långt mer än vad du har råd med.

Jag kommer inte alltid att vara sjuk, klen och miserabel.

Jag kommer att komma igen starkare än nånsin.

Tänk på det.

Cancer drabbar även håret!

PUBLICERAT: 2014-10-15 TID:< 20:54:37 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Att drabbas av cancer innebär inte bara sjukhus, mediciner och dödsångest.

Något som hos andra kan tyckas vara små saker är för mig kanske superviktiga.

Som håret.

Herregud vad jag har våndas över håret.

Jag har under en längre tid haft extansions. Som lätt har kunnat se mycket tack vare att mitt egna hår är så tunt och glest.

Men tack vare löshår så syns det inte på mig att jag är sjuk.

Löshår och lösfransar.

Jag har gråtit mig igenom var och varannan kamning, hulkat åt hårtussarna i duschen.

Och flera gånger funderat på om jag inte bara ska ge upp å raka av skiten.

Men jag fick en fantastisk möjlighet.

Att pröva Hairtalk.

100% Remy och etiskt handlat Fairtrademärkt tempelhår av högsta kvalité.

Dessutom världens mest skonsammaste extansions metod så det påverkar inte alls mitt egna trasiga cancer-hår.

Det tar knappt en timme att sätta i och man kan behöver inte låta håret vila mellan gångerna.

Utan efter ungefär 8 veckor så går man till frissan och sätter om samma hår igen.

Det kostar alltså inte så mycket att underhålla.

Alla produkter man behöver ingår dessutom när man gör isättningen.

Det kanske låter som ett klyschigt reklamjippo.

Men ni känner mig.

Jag uttrycker inte en enda åsikt som jag inte står för.

Att jag dessutom anser att salongen jag går på håller världsklass tillhör oxå mina alldeles egna åsikter.

Salong Unik på Stora Gatan i Västerås är alltså The shit.

Så cancer eller inte.

Jag är överlycklig.

Jag har aldrig haft så fint hår, inte ens på den tiden då jag bara hade mitt eget hår.

Tack Hairtalk med Louise i spetsen.

Tack Amanda för att du återigen här mig så vacker du bara kan.

Tack Chefen-Anki och din fantastiska salong för att jag fick den här möjligheten.

Ni kan aldrig föreställa er vad eran till synes lilla handling gör för mig.

Det påverkar hela min tillvaro.

Mitt sätt att se på mig själv.

Det förhindrar att jag inte bara ser sjukdom och elände i spegeln.

Jag kan le och vara stolt över att jag är jag.

En vinnare ända ut i hårspetsarna ❤️

Före: Bilden till vänster är med billigare hår. Ni missar inte att det syns va?

Bilden till höger är alltså mitt egna hår efter färgning. Platinablont är numera ett minne blott. Bilden till vänster är under isättning.

Efter: Så här vackert blev alltså resultatet. Fortfarande blont men betydligt varmare och mörkare.

Heja mig! Vilket snyggt hår jag har!

Och så här nöjd och glad ser jag ut just nu medans jag bloggar!

Så har du någonsin gått å funderar på att göra något åt håret eller är du som jag, sjuk så varför inte göra något åt det! Säg till mig om inte annat så hjälper jag mer än gärna till! ❤️

Ett liv utan

PUBLICERAT: 2014-10-12 TID:< 23:27:06 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Jag är numera mästare på att ta långa promenader.

I mitt eget huvud.

Ibland väljer jag att gå längs vägen med massor av fina minnen.

Jag brukar trivas där.

Det finns så mycket att se tillbaka på och vara tacksam över.

Men allt för ofta går jag där alla mörka minnen gömmer sig.

Börjar sakta inse att det ofta är den vägen jag väljer att gå längs.

Alldeles för ofta besöker jag de platser som gör mest ont.

Jag har mer och mer börjat inse att de flesta framsteg som jag gjort inte längre finns kvar.

Jag sover inte längre i sängen.

Jag har jättesvårt för att sova borta igen.

Jag skyr mörker mer än någonsin.

Jag sover så fort jag får minsta lilla tid över.

Jag ser inte fram emot något.

Ingenting lyckas göra mig glad.

Jag får ingenting gjort.

Jag medicinerar bort mina känslor så hårt att jag Ibland blir helt likgiltig.

Panikångestattackerna har börjat öka,

Ibland flera gånger om dagen.

Ibland vaknar jag av det.

Hjärtat rusar, svetten sprutar och hela kroppen känns alldeles uppgiven.

Jag är rädd för att vara ensam.

Att sova ensam.

Hemska jävla mardrömmar jagar mig varje natt.

Det är inte bara någon 'fas'.

Det har varit så en tid nu.

Jag har bara valt att blunda för det.

Att själv konstatera det gör det ännu mer påtagligt.

Jag gråter flera gånger om dagen utan någon direkt orsak.

Inte heller vet jag just nu hur jag ska ta mig ur den här spiralen.

För varje gång jag försöker ta mig upp så trillar jag ännu längre ner.

Jag har lite svårt att placera vad som är jag.

Vem jag är och vad jag känner.

Vad är sjukt och vad är friskt?

Hut skulle det kännas utan tabletter?

Jag vågar inte ta reda på det.

Jag längtar dyrt ett liv utan mörker.

Ett liv utan sjukdom.

Ett liv utan panikångest.

Ett liv utan cancer.

Ett liv utan ensamhet.

Jag vill börja leva.

Inte bara överleva.

En småstad

PUBLICERAT: 2014-10-11 TID:< 11:29:11 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Skrev majoriteten av det inlägget när jag satt på ett pizzahak i min sorgsna hemstad igår.

Jag längtar hit emellanåt.

Nu vill jag bara hem.

Jag har gjort mitt här.

Jag valde att lämna staden som aldrig glömmer.

Alla känner alla.

Jag känner nästan ingen längre trots att allt är sig likt.

Allt är likadant och småstadssyndromet gör sig påmint i varenda kvarter.

I varenda hörn.

Stämningen är rätt god till småtimmarna kryper sig på.

Trycket ökar och staden är med ens allt den en gång var.

Att se så unga människor gå hand i hand med herr Ågren.

Och jag vet att det är ett sällskap dom aldrig kommer att kunna skaka av sig. Utan hjälp.

Om jag fick en önskan så vore det att mina barn aldrig någonsin skulle få växa upp här.

Men jag vilar ändå tryggt i att min äldsta flicka som faktiskt bor här, har ett helt fantastiskt kontaktnät.

Småstadsmentaliteten kan jag få ur henne på senare år.

Det gör ont ända in i själen.

Att se.

Att höra.

Att känna.

Jag möts av kramar från alla håll och kanter.

Förståelse och värme.

Och konstanta rop på hjälp.

Hur kan mina ord i en allmän jävla blogg hjälpa någon annan?

Är behovet av hjälp så desperat att några ord på internet kan göra skillnad?

Borde vi inte se det tidigare?

Läsa av våra små långt innan herr Ågren kan lyckas besegra allt det där man har inom sig.

Det som låter en vara en fin och vacker individ precis för den man är.

Innan något eller någon tar över makten och raserar allt som betyder något.

Just nu vill jag inte annat än att fly.

Men inte från min egen verklighet.

Utan ifrån allt som är någon annans vardag.

Jag vill inte se.

Jag vill blunda, vända om och gå härifrån.

Jag kan inte göra någon skillnad.

Men en dag, ska jag kasta mina ord stenhårt rätt in i någons sinne så hårt att det förändrar allt de någonsin trott på.

Jag kan inte förändra världen än mindre banka ur den här skitmentaliteten ur folk.

Men kan mina ord åtminstone få en enda själ att tänka efter.

Så är det värt det.

Drop it!

PUBLICERAT: 2014-10-09 TID:< 00:35:59 UNDER: Änglar finns dom? » 1 Kommentarer

Tänk att vi hatar över gränserna.

Över streck någon ritat på en karta.

Vi bråkar för att någon bestämde sig för att bryta ner en värld i små små delar.

Någon bestämde sig från början att vi skulle se på varandra som olika.

Så här sitter vi.

Öga mot öga över samma köksbord och talar helt olika språk.

I över ett års tid har jag kämpat för något jag trodde på.

Jag har gjort allt i min makt och lite till.

Jag har testat alla vägar in.

Alla utom dom som skulle ha lett mig rätt.

Varför syns inte det jag gör?

Varför hörs inte det jag säger?

Varför känns inte det jag visar?

Varför kan vi inte förstå varann?

Att någon fick komma så nära men ändå inte hela vägen in?

Varsamt vid min sida.

Genom varje behandling.

Delat varenda bakslag.

Jag trodde att jag kunde bekämpa Goliat trots att vi inte spelade boll på samma planhalva som barn.

Jag trodde att sjukdomen och dess konsekvenser kunde gömmas emellanåt och att mitt rätta jag fick chansen att skina igenom molnen.

Jag förmådde inte att ge mer av mig själv.

Jag lät aldrig mina innersta tankar höras.

Jag lät inte hjärtat slå tillräckligt hårt.

Nu står jag här helt lamslagen och inser att slagen tagit alldeles för hårt.

Jag ser inte mig själv i dom där ögonen längre.

Jag ser ingen värme.

Jag ser inget hopp.

Jag ser inte längre mig själv.

Tryggheten slogs ut av herr Ågren och mr Mani.

Mina demoner är allt annat än oskyldiga.

Kanske förstörde dom det vackraste jag någonsin sett.

Kanske lät jag dom rycka undan den smala balken jag tilläts balansera på.

När livet tar tag i en som hårdast så håller man febrilt fast i det som verkar stadigast.

Som man tror sig lita mest på.

I allt som kommer i ens väg.

Framförallt i det som inte ser och vet vad man hunnit med att förstöra på vägen dit.

Bara ett andetag till.

Tysta de där jävlarna i huvudet mitt.

Håll min hand så där som förr.

Krama ur mig all jävla sjukdom.

Låt mig få fly och försvinna långt bort ur den där jävla verkligheten som numera kallas mitt liv.

Om så bara för en stund.

Operationen uteblir troligtvis.

Jag får gå utan behandling i 2 veckor till.

Sen skall ytterligare tester göras.

Återigen ska vi sticka sönder fröken Hedlund. Röntga min mage.

Å hoppas på tur.

Tur är det ändå jag kan förlita mig på just nu.

Men att jag skulle stå här helt rådvill.

Där sjukdomen spelar mindre roll.

Där allt annat någonstans förlorar sin mening.

Jag har blundar för verkligheten länge nog nu.

Jag tittar men jag ser inte.

Murarna som skiljer våra världar åt är högre än någonsin.

Min kropp är för svag för att orka sig på några rivningsförsök.

Alla andra vägar har vi redan testat.

Det ljuder krig i skällan.

Att lägga ner stridsyxan, vända om och gå är det enda som förhindrar ett världskrig.

Jag måste tro på fred.

På ljus och på en bättre framtid.

Vi kan inte slåss sida vid sida.

Men låt oss för allt i världen inte slåss emot varandra.

Låt oss istället tro.

På karma. Ödet. På livet.

Och på att hälsa vinner över sjukdom.

För allting kommer att bli bra tillslut.

Å är det inte bra, så är det inte slut.

❤️

Stundade operation

PUBLICERAT: 2014-10-05 TID:< 23:27:31 UNDER: Världens Bästa Jessica » 1 Kommentarer

Ibland ler livet åt en.

Bara så där.

Ro.

Jag älskar lugn och ro.

I huvudet.

Mitt veckoslut har varit helt fantastiskt.

Det kommer att lyfta mig bra mycket längre än det varade.

När ångesten lägger sig och huvudet saktar ner så blir det inte så mycket bloggande.

Men se det positivt.

Bloggar jag inte så mår jag rätt bra.

På tisdag vankas det läkarbesök.

Då kommer det att fastställas om det behövs ännu en operation.

Det blir nog så.

Jag är i förstådd med det.

Men just nu så gör det ingenting.

Jag kommer att bli frisk.

Det är jag säker på.

Säkrare än någonsin!

Smyg in och snosa på era sovande barn en extra gång ikväll.

Glädje åt att livet innebär så mycket mer mirakel än vi någonsin kommer att förstå oss på ❤️

Annika, vem du än är!

Fortsätt läs och kommentera.

Jag blir lika glad varje gång ❤️

Jag fick uppleva ännu en dag ❤️

PUBLICERAT: 2014-10-02 TID:< 23:20:01 UNDER: Änglar finns dom? » 0 Kommentarer

Om jag inte var så snål av mig så skulle jag dela med mig.

För ingen i hela världen har lika vackra vänner som jag.

Min födelsedag har varit helt fantastisk.

Jag är så tagen och berörd att det nästan blev för mycket.

Jag kryper ner i sängen ikväll med hjärtat helt överfullt med kärlek.

Alldeles varm och tacksam.

Lycklig för en stund.

Fina presenter fick jag oxå.

Men det spelar minst skillnad.

All uppvaktning. Alla mess.

Alla telefonsamtal.

Alla ansträngningar.

Alla handlingar.

Alla överraskningar.

Och framförallt all tid.

Ingen i världen har lika vackra vänner som jag.

Ni gör sån skillnad.

Ni blåser in luft när mitt syre är helt slut.

Alltid finns ni där.

Trogna och lojala som få.

Tack för att ni gjorde min dag till något jag aldrig kommer att glömma.

Tack för att ni finns.

Tack för att alla ni vill vara just min vän.

Och tack till de makter som lät mig få uppleva ännu en födelsedag ❤️