Jag sitter och raderar onödiga bilder i telefonen för glatta livet.Mitt senaste år spelas upp i ultrarapid.
Människor jag träffat.
Människor jag har förlorat.
Strider jag vunnit.
Ord som aldrig blev sagda.
Handlingar som aldrig blev utförda.
Känslor som uppstått.
Känslor som har förändrats.
Jag är totalt mindfuckad.
Är jag så skev?
Kan jag inte känna?
Vet jag hur det ska kännas?
Gjorde jag rätt val?
Gjorde jag några val?
Sorterade jag inte alls?
Vet jag ens hur man sorterar?
Vad är det då?
Berätta?
Vad är kärlek?
Är det skillnad från person till person eller finns det ett facit?
Hur det ska vara.
Hur det ska kännas.
Har jag någonsin upplevt det?
Vet jag vad kärlek är!
Eller missade hela mitt liv den lilla detaljen?
Jag har ingen aning om hur jag mår,
Jag har inte bestämt mig ännu.
Jag vet inte ens om jag orkar må överhuvudtaget.
Jag vet dock att kärleken till livet någonstans håller näsan ovanför ytan.
Och om rädslan att förlora någon alltid övervinner förnuftet.
Om man måste välja med eller utan.
Om det inte finns ett gränsland.
Om allt är svart eller vitt.
Om man vet att man älskar så där jävla innerligt men utan fjärilar.
Att förlusten skulle bedöva hela systemet.
När det är så där jävla tryggt och lugnt så kanske man har funnit det som man eventuellt letar efter.
När man vet att man inte vill vara utan.
Bara med men inte hur.
Ja då kanske det är kärlek trots allt.