Lär mig så lär jag dig!
PUBLICERAT: 2014-12-02 TID: 16:13:43
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag har väntat hela mitt liv på att träffa någon som kan dyka lika djupt som jag själv.
Som kan höra utan att jag talar.
Som kan se utan att jag tittar.
Som kan lyssna utan att något sägs.
Jag har väntat hela mitt liv på att beröras av sinnen som bara existerar när två personer förstår varann.
Jag har väntat hela mitt liv på någon som kan prata med intellektet på ett sätt som känns.
Ändå sitter vi vid köksbordet och talar olika språk.
Så lika, så färgade, så känsliga.
Men två helt olika konstruktioner.
Vi talar med varandra utan att lyssna.
Vi ser på varandra utan att titta.
Vi känner bara oss själva och inte varandra.
När jag lyssnar på känslan så kan jag inte längre leva utan dig.
Jag har väntat så jävla länge.
Men låter jag intellektet tala så måste jag gå.
Jag vill inte göra dig illa.
Ändå bränner jag dig om och igen.
Jag ser sorgen i dina ögon och jag hör alla hårda ord.
Jag dömer dig inte.
Jag tycker inte illa om dig fast det gör djupa sår i mig.
Jag förstår dig.
Jag skulle göra likadant själv.
Men jag vågar inte ta ett nytt andetag.
Vi talar om vänskap, om en relation som jag inte visste att jag behövde.
Förrän jag träffade dig.
Jag lät dig se min själ och känna på mitt hjärta.
De delar jag har kvar.
Bit för bit.
Den ena mer sargad än den andra.
Jag ser inte det bra jag har gjort eller försökt att känna.
Jag ser bara hur jag febrilt försökt att lappa med alla medel jag lyckats finna.
Du är så stor för mig för att jag ser mina egna sår på din kropp.
Jag känner varenda ärr och slås av hur det kändes.
Jag kan inte tala till dig så att du förstår.
För jag saknar förmågan att tala med mig själv.
Jag är inte någonstans där intellektet vinner över känslan.
Jag låter varenda känsla flyga fritt och glömmer bort vilken skada den kan göra när den landar.
För första gången på så länge lät du mig komma innanför.
Världen stannade återigen upp och vi lät det vara så där fantastiskt som det kan vara när vi väl lyckas.
Det är så skört.
Så lånat och alldeles för sällan.
Och det gör så jävla ont.
Så ont att jag inte vet hur jag ska kunna låta bli.
För vem ska lyssna när jag inte orkar tala mer?
Vem kan höra mig när skriken bara hörs inuti?
Jag är sjuk.
Jag är sjuk i huvudet.
Jag önskar att världen kunde se och förstå.
Att psykisk ohälsa vore ett ämne vi vågade ta på.
Att vi kunde sträva efter att kunskap är det enda vi kan rå på det med.
Att man inte behövde ringa till sitt arbete och ljuga om att man är sjuk.
När man i själva verket håller på att drunkna i sin egen skit.
Kan vi inte försöka se till vad det är?
Att det är något vi inte förstår oss på men vi måste ta tag i det?
Kan vi förlåta oss själva när barn som inte ens sett livet ännu väljer att lämna för att det värker så jävligt att dom inte står ut?
Vi måste lära oss!
Att vara på botten och vältra sig i saker andra inte vet något om måste ändå få vara accepterat.
Vi måste förse oss själva med kunskapen om livet.
Om hur livet ser ut och verkar när det gör så där innerligt jävla ont.
För det är precis så det är.
Jag sitter här nu.
Slår på mig själv och plaskar hejvilt.
Över en vänskapsrelation som har fattats mig i hela mitt liv.
Men eftersom att vi inte kan stå på kanten och hjälpa den andre upp så hoppar vi havet och simmar med.
Det hjälper inte men det lugnar vågorna.
Andetagen blir lättare för en stund.
Kan jag förklara så att någon förstår?
Varför det inte går att släppa?
Varför det inte går att se förbi?
Hur en vänskap kan sätta såna spår utan att det är förälskelse som står för utfallet?
Eller är jag helt enkelt för långt bort?
Det går inte att hjälpa någon annan innan man har hjälpt sig själv.
Det går heller inte att älska någon annan så länge man inte älskar sig själv.
Ändå älskar jag mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv.
Kommentarer
- Annika
Så klokt skrivet! Ibland känner jag mig mest levande när det gör som ondast. Låter det dumt? Skickar massor av kramar till dig!
Trackback
