Jag har aldrig...
PUBLICERAT: 2014-12-08 TID: 20:35:13
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Snart har ett helt år passerat.
Ett år som tagit tag i mig, kastat runt mig och våldtagit mig.
Många dagar har passerat som i en tjock dimma.
Andra har lyst med full prakt!
Levde jag hela året som om jag inte skulle överleva?
Eller stannade jag helt och glömde bort livet?
Jag har rest, kräkts, våndats, opererats, roats, gråtit och dansat.
Jag har gjort så mycket som jag är så oerhört glad för.
Ändå ångrar jag så mycket.
Jag har vaknat ledsen fler gånger än jag vaknat bekymmerslös.
Jag har somnat förtvivlad fler gånger än jag somnat med ro.
Jag har varit ensam trots sällskap
Jag har skakat trots att jag varit omhållen.
Jag har saknat trots närvaro och längtat bortom all reson.
Jag har sett saker jag aldrig trodde att jag skulle få se.
Jag har besökt platser jag drömt om hela mitt liv.
Jag har känt känslor jag inte visste fanns och jag har slagit mig hårdare än någon gång tidigare.
Jag har ständigt jagat lugnet men stannat i kaos.
Jag har vaggat mig själv till sömns, vaknat med blåa fötter, frusit medan svetten har runnit och orsakat regnbågar trots oväder.
Jag har vandrat i mörker utan att se men ändå hittat fram.
Jag har letat efter döden men hela tiden funnit livet.
Jag har älskat för allt jag är värd men ändå förlorat.
Jag har slutat slagits men ändå vunnit.
Men mest av allt har jag lärt mig om saker jag inte vill kunna.
Jag har intalas att det inte alltid är lätt men ändå värt det.
Jag har sökt månad in och månad ut utan att finna och konstant andats utan syre.
Jag har ljugit genom leenden och skrattat genom sorg.
Gråtit av glädje och sjungit utan text.
Jag har gått på tomgång i vansinnigt hög hastighet och hoppat av i farten utan skråmor.
Eller låtit världen passera utanför i ultrarapid.
Men mest av allt har jag känt.
Känt allt och ingenting.
Tömt varenda förråd på känslor och tagit på dom alla.
Hela registret.
Som en stor jävla förstärkare med gigantiska rattar för diskant och bas.
Högt och lågt.
Friskt och sjukt.
Kanske måste det göra lite ont för att man ska känna att man lever?
Kanske blir man bekväm i sitt eget kaos?
Kanske stannar hela världen till emellanåt?
Att man blir klokare med åldern är då ett som är säkert.
Men att det sedan var tvungen att göra så jävla ont för att ta sig dit kunde jag aldrig ana.
Kommentarer
- Niklas
Du skriver så otroligt bra o öppet så man blir så rörd... Fast jag inte känner dig så känns det nästan så efter ha följt din blogg bra länge, Du är en krigare av rang ! You go girl !
Trackback
