Otillräcklig
PUBLICERAT: 2013-09-26 TID: 19:19:23
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
En av de värsta känslorna som finns tycker jag är inte känna sig tillräcklig.
Att det man gör inte räcker till.
Inte är gott nog.
Att dessutom då har flera barn kan ibland få en att gå mitt itu.
Om det ändå fungerande så.
Att man ibland kunde dela på sig.
Finnas till för alla samtidigt, på en gång.
Att känna att man inte duger.
Duger som man är.
Att vara tvungen att göra sig till.
Lägga till med ett pokerfejs och låtsas vara någon annan.
Är det inte hemskt?
Att man ibland gör så.
För att passa in.
Följa normen och vara en stereotyp.
Jag tror mig för det mesta vara en person som står upp för mig själv.
Jag var det i alla fall.
Som alltid vågat stått för mina åsikter och varit mig själv.
I alla väder.
Frågan är ju bara just nu.
Vem är jag då?
En människa utan självförtroende, utan självkänsla, utan värdighet och utan glädje?
Eller kan man vara olika personer?
Hamna i nån slags grop där man är en person och sen när man klättrat upp ur gropen så är man någon annan?
Inte ens samma person som när man hamnade i gropen?
Hur funkar det egentligen?
När man tänker så blir det så bra.
Känns så bra.
Sen blir resultatet ett helt annat.
Jag vill så väl. Vill alla väl.
Men det blir ibland så fel.
Och inget påverkar min ångest mer än de fel jag själv gör.
Kanske skuldbelägger jag mig själv lite väl mycket ibland.
Men oftast är det mitt eget fel.
Gav jag för mycket.
Gav jag för lite.
Var jag inte snäll nog. Hjälpte jag inte till. Lyssnade jag för dåligt.
Fanns jag inte när jag behövdes.
Det är mitt eget fel att jag från början ens hamnade där jag är nu.
Att jag tillät det att ske.
Att jag tillät det att gå så långt.
Att jag inte stod upp för mig själv och det jag anser är rätt.
Att jag inte var mer rädd om mig själv.
Hur många bra dagar jag än har.
Hur bra jag än mår mellan varven.
Hur mycket jag än ler.
Hur många äkta skratt det ändå kommer ur mig.
Hur glad jag än må verka.
Hur ofta jag ändå svarar att jag mår rätt bra.
Så är jag fortfarande ganska liten.
Fortfarande lika sårbar.
Jag är bara stark emellanåt.
Inte hela tiden.
Jag är fortfarande stolt.
Så stolt att jag ibland blir vansinnig på mig själv.
Ledsen på mig själv.
För jag är fortfarande fruktansvärt ledsen.
För allt.
Kommentarer
- Linda
Jag förstår dina känslor, jag var där i början på året. Skickar en styrke kram till dig!! ❤
- Veronica
Du är duktig på att skriva! Du berör, du är så äkta, det är väldigt avskalat och rörande!
Du sätter ord på känslor många inte vågar, du vågar vara svag, ensam är inte stark!
Mig berör du ända in i hjärtat, kram veronica
Trackback
