Om att vara sjuk i huvudet
PUBLICERAT: 2013-09-24 TID: 08:41:38
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Nu har det gått ca en månad sen jag fick min diagnos.
På gränsen till svår depression.
Madrs-S 34 poäng.
Rätt högt dessvärre.
Jag fick min första panikångestattack på bussen på väg till flygplatsen i Alanya. 12 juni om jag inte minns fel.
Då visste jag det inte.
Hjärtat rusade. Skyhög puls. Svettades. Flimrade. Det kändes som om halsen svullnade igen.
Jag trodde då att det kanske var en allergisk reaktion.
Jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
Förberedde mig på att ringa hem och säga till mamma att jag var tvungen att stanna kvar. Bli inlagd och kanske inte överleva.
Men hur skulle jag kunna veta?
Jag visste ju inte ens då vilket skick jag egentligen var i.
Nästa gång var på Power Meet.
På lördagen. I juli.
Här nånstans började jag haja att man inte ska må så här.
La i en högre växel. Ångade på i full fart.
Ständigt letande. Sökande efter något som kunde få mig att glömma.
För en stund.
Som kunde få mig att inte känna.
Känna efter.
Fotboll, festivaler, män, alkohol etc.
Ingenting hjälpte, det blev bara värre.
Och värre.
Istället tillkom nya saker som i sin tur eldade på ångesten.
Som gjorde att herr Ågren och Panikjäveln hann ifatt mig.
Oftare. Flera gånger i veckan.
På mitt arbete anade man såklart att allt inte stod rätt till.
Jag fungerade inte.
Systemet stängde ner. La av.
Försökte gömma mig i musiken.
Bakom solglasögon.
Syns det? Ser man att det är fel på mig?
Fet, ful och jävlig dessutom.
Självbilden blev helt skev.
Trots 25 kg minus på vågen.
Mer uppmärksamhet och bekräftelse fick jag än någonsin tidigare.
Ändå försämrades min egen bild av mig själv.
Jag slutade älska mig själv.
Kanske världen vore en bättre plats utan mig?
Kanske mina barn skulle ha det bättre utan mig?
Min chef såg till att jag fick komma till en psykolog. En läkare.
Bli sjukskriven.
Jag tilläts crasha.
Men full punch. Med pannan rätt ner i marken.
Min brist på självrespekt.
Självkänsla och livslust ledde dessutom till att jag knappt kunde hantera barnen.
Ständigt arg och irriterad.
Klarade inte av närhet. Tjat. Gap och skrik. Panik.
Det blev ohållbart.
Men jag fångades upp.
Av vänner. Av kollegor. Av vården.
Av folk som inte blundade.
Som vågade se mig för den trasiga människa jag var. Emellertid är.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min vardag.
Hur svårt det är att leva med en depression.
Allt kretsar runt ens eget ego.
Allt handlar bara om en själv.
Inget annat att går att ta in.
Allt handlar om ens egen överlevnad.
För det gör så ont.
Det värker så fruktansvärt.
I själ och hjärta.
Det fanns period då jag inte ens kunde åka och handla. Det finns.
Om dagen var bra kunde jag kanske få till det. Köpa några få saker.
Bara det som var planerat sen långt tidigare. Inget annat.
Jag lagar inte mat. Äter knappt själv.
Byter inte lampor. Tömmer inte brevlådan.
Glömmer konstant bort saker.
Glömmer att äta. Att sova.
Det är så numera oxå.
Men inte alls i samma utsträckning.
Men bassysslorna har jag hela tiden koordinerat.
Barnens mat, hälsa osv.
Utseendemässigt har jag blivit helt maniskt.
Hår, smink, naglar, smycken och kläder.
Jag blev dessutom en relationsmissbrukare.
Som min psykolog så fint kallar det.
Ständigt sökande. Leta och finna.
Avsluta. Påbörja nytt.
Vilket i sin tur lett till att jag heller inte kunnat hantera de relationer jag varit rädd om.
Är rädd om.
Totalhaveri. Mani. Besatthet.
Få mig att må bra, för jag står inte ut med mig själv!!!!
Det hjälper inte.
Jag kan bara hjälpa mig själv.
Omge mig av min familj.
Mina nära. Mina vänner.
Dom som älskar mig utan förbehåll.
Bearbeta. Läka. Pussla ihop.
Sköta medicinering. Ventilera.
Tänka och känna.
Känna efter.
Acceptera att faktum är som det är.
Jag är sjuk.
Sjuk i huvudet.
Dum i huvudet. Det syns inte utanpå.
Det bara känns inuti.
Skadad.
För tillfället.
Värre än vanligt i alla fall.
Men jag kommer igen. Nu.
Lite mer för varje dag.
Var dag är bättre än innan numera.
För jag är fan stark.
Och jag kommer att bli starkare än någonsin.
En bättre människa. Än någonsin.
Agnes vackra ord i min blogg igår fick mig att se på mig själv ur ett litet annat perspektiv.
Ur hennes.
Det var enbart hennes ord.
Hennes version. Hennes historia.
Om mig. Om vänskap.
När den är som bäst.
När alla lampor lyser och famnen alltid är öppen och fylld med värme och omtanke.
Men en uns av bitterhet över dom som blundar.
Över dom som inte bryr sig.
Längre.
Över dom som övergav.
Jag förstår henne. Hon ser min smärta.
Hon vet hur jävla ont det gör.
Men jag vore ingenting. Inte här.
Utan henne. Utan er.
Ni som lyser. Tar plats. Älskar.
Utan er förbannade underbara kärlek.
Mina nära. Mina familj. Mina vänner.
Jag är så tacksam.
Ända in i själ och hjärta.
Ni är totalt jävla outbytbara <3
Kommentarer
- Linda
<3
Kramar i massor till dig!
Trackback
