Mod
PUBLICERAT: 2013-09-28 TID: 01:00:14
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Hela dagen har jag tänkt. Saknat och våndats.
Jag har inte bloggat.
Det grämer mig.
Jag har inte ventilerat.
Inte sprutat ur mig en massa känslor, tankar och funderingar.
Det blir liksom fel då på något vis.
Lite upp och ner.
Jag har diskuterat bloggen med någon idag.
Någon som inte alls tycker om mig,
Som tycker att hela bloggen är en enda stor skrattfest.
Fylld med lögner och samma sak precis hela tiden.
Hans åsikter bekommer mig inte.
Vad han anser är inte av värde i min värld. Inte alls.
Men samtidigt så fyller det ändå på vad jag själv känner ibland.
Jag tycker ju själv att det är rätt tramsigt.
Att jag ältar sönder mig själv.
Ömkar och vältrar värre än fan själv.
Men några lögner finns det då inte här. Överhuvudtaget.
Jag skriver kryptiskt.
Ja men jag skriver ju för min skull.
Inte för någon annan.
Jag skriver ju för att jag behöver ett ventilationshål.
Och förstår man inte så är det heller inte meningen.
Dom eller den jag vill ska förstå.
Som jag vill ska veta.
Dom gör det.
Det räcker så.
Inte heller vill jag hänga ut folk.
Jag kanske inte vill att alla ska förstå alltid. Inte veta vad jag menar.
Baksidan med att skriva kryptiskt är dock att det lämnar utrymme för tolkningar.
När det inte är svart eller vitt.
Det lämnar utrymme för folk att tro.
Döma.
Dra egna slutsatser.
Jag äger innehållet i min blogg.
Jag äger rätten att berätta hur, vad eller varför.
Har jag skrivit en sak.
På ett visst sätt.
Så är det jag och endast jag som vet hur det egentligen är.
Hur det känns. Hur jag mår.
Vad saker och ting handlar om.
Jag äger sanningen.
Inte du, inte heller någon annan.
Hade jag bloggat tidigare idag så hade det vart ett glatt inlägg.
Jag kände mig helt ok.
Tillochmed nästan lite fin.
I nya toppen och med mina fina lockar.
Men bara nästan.
Men jag börjar tappa modet.
Det känns som att något drar mig tillbaka.
Att jag inte ska framåt.
Jag misslyckas.
Om och om igen.
Hur jag än försöker.
Hur jag än gör.
Det är ju så nära.
Men ändå så långt bort.
Kommentarer
Trackback
