Drömma
PUBLICERAT: 2013-09-29 TID: 18:44:04
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Det här har varit en konstig dag.
Den började bra dock.
Pulsen är lite hög. Jag är rätt skakis.
Svårt att sitta still.
Jag vill inte. Jag har ingen ork.
Kom inte på besök.
Jag har inte förtjänat det.
Jag avskyr dig. Jag mår så bra när du håller dig undan.
Förr eller senare kommer jag att finna en väg. Ett sätt. En dörr. En sköld. Som du inte tar dig förbi.
Ågrensjävlahelvete!
Som alltid. När en dag är tokbra så är han alltid nära. Hack i häl.
Dagen efter.
Det behövs inga orsaker. Inga Jessica-bravader. Inga dumma ord.
Han bara är där ändå. På avstånd oftast. Men ibland kliver han fram och ruskar om hela mig.
Ont gör det. Bara hans blotta närvaro får mig att rysa.
Ofta. Ibland. Emellanåt.
Så förtjänar jag hans närvaro.
Hans usla jävla käftsmällar.
Då är det bara att ta emot.
Inte strida. Han vinner ändå.
Jag har näsan ovanför ytan nästan hela tiden nu.
Det är två veckor sedan Panikfan kom ifatt.
Han knackade mig på axeln för en dryg vecka sen.
Fick hela kroppen att rusa och överlevnadsmekanismen spelade på varenda cell i hela kroppen.
Men jag omvandlade det till ilska.
Jag vände på det.
Tog känslan och bestämde mig för att bli arg. Tyvärr fick sig luren ett par sprickor och en vän lite skäll.
Men det var det värt.
Panikfan skrämdes iväg.
Jag har börjat kunna sätta känslor på känslorna.
Veta om det är ledsamhet. Ilska.
Glädje. Nervositet. Rädsla. Övergivenhet. Empati.
Jag har börjar kunna parera.
Låta en känsla vara just en känsla.
Och bara känna den. Just då.
Jag kan med andra ord vara ledsen och gråta. Över en sak. Just det.
Som gjort mig ledsen just då.
När jag lyckas göra så håller sig Panikfan borta.
Herr Ågren, ja han får vara med emellanåt.
Men jag börjar kunna hantera honom också. Lite oftare i alla fall.
Däremot flyr jag fortfarande ibland.
Sover bort det onda.
Drömmer om en värld jag hoppas kommer att bli min verklighet.
Sängen. Den nya sängen. I den nya lägenheten är så viktig.
Allt måste vara perfekt. Precis som jag har tänkt.
För där, där väntar min ro.
Jag hoppas jag lyckas. Kanske får jag lite hjälp av någon vänlig själ.
Som förstår innebörden.
Jag är trött på att vara mig.
Jag vill vara den där glada. Snälla.
Lyckliga. Omtänksamma. Respektfulla. Empatiska.
Som är omtyckt och älskad.
Jag vill dit. Nu. På en gång.
Men allt tar sin tid.
Min tid kommer också.
Det är nära nu.
Så nära att jag nästan kan ta på det.
Bara några få dagar.
Sen vänder det.
Tills dess måste jag låta mig själv vara lite ledsen. Acceptera att det fortfarande gör ont.
För att det är ok.
Sen kan det bara bli bättre ❤️
Kommentarer
Trackback
