Ett långsamt farväl
PUBLICERAT: 2013-12-14 TID: 11:27:43
UNDER: Änglar finns dom?
UNDER: Änglar finns dom?
Jag kommer nog aldrig att tröttna på att berätta min historia.
Att delar av den kan beröra så kraftigt. Fängsla och förundra.
Många av mina kapitel innehåller så mycket magi.
Det är svårt att glömma och släppa när det gett så många fantastiska minnen.
Jag må ha varit helt ut och in.
Framochbak och uppochner.
Gjort så många saker jag inte menat och konsekvensen har blivit något helt annat.
Vissa saker verkar så självklara.
Skrivna med kärlek och omsorg för att sedan mynna ut i total katastrof.
En av de människor som kom in i mitt liv har betytt mer än någonsin.
Han spelar huvudrollen i flertalet av mina sidor.
Han blev en del av det som inte var jag.
Han kom och slog sig ner vid mitt köksbord i mitt lilla röda hus.
Sen den dagen har han färgat mitt liv med glädje och kaos.
I min då maniska tillvaro blev han allt jag lutade mig emot.
Han ljussken var det enda som fick min motor att stanna av.
Huvudet tystnade för en stund.
Vad jag inte visste då var att kaos mötte kaos.
Den trygga famnen var inte så stabil som jag trodde.
Jag glorifierade honom.
Under all påvisad självsäkerhet så fanns där en rätt sårad liten man med ett stort men något naggat hjärta.
Våra kaos gick inte ihop.
Men han var så viktig.
Så jävla outbytbar.
Jag bestämde mig för att en sån fin människa inte fick komma och passera.
Han stämde precis in i boxen med egenskaper jag lovordar hos mina vänner.
Jag gjorde allt och lite till för att få det att vända.
För att göra mig själv behövd och älskad.
Men fortfarande så känner han inte mig.
Mitt riktiga friska jag.
Kanske han heller inte orkar ge mig en chans. En tusende.
Jag vill så väl och i mitt hjärta hägrar bara välvilja.
Allt jag gjort och gör är av omsorg och värme.
Ändå blir det ibland så fel.
Men jag tolkade inte känslorna i tid.
Kanske borde jag ha sorterat som jag blev tillsagd.
Men jag var inte frisk nog att förstå.
Jag var inte i fas och inte stadig nog att reflektera.
Känna efter och placera.
Sätta ord på och förstå.
Kanske drömde jag om ett 'vi'.
Kanske skulle vi ha släppt för längesen.
Innan min vilja att vända rätt och älska på mitt egna lilla vis blev påstridigt och jobbigt.
Nånstans hoppas jag kanske för första gången att han läser.
Ser till vad som är genuint.
Äkta och inte tilltrasslat.
För just nu vet jag inte hur jag ska se på mitt liv utan att han inte finns med.
Hur jag ska tänka på en framtid utan han är med nånstans i min bakgrund.
Det har gett mig så mycket röra.
Orsakat så mycket kaos att en stor del av det fått mina följeslagare att göra mig sällskap.
Men jag har inte vetat bättre.
Jag har endast agerat i destruktivitet.
Vi har framkallat så dåliga sidor hos varandra.
Sidor vi säkert inte ens visste att vi hade.
Men det spelar ingen roll.
Jag minns som vanligt bara det bra.
De gånger det fått mig att le.
Försvarar hemska beteenden i mitt inre och ser förbi.
För en av de absolut vackraste stunderna i mitt liv var den när han kom.
Nu har jag träffat nån.
Fast min tillvaro egentligen inte har utrymme.
Kanske har jag heller inte den hängivelse det kräver.
Där allt går emot det jag en gång vant mig vid.
Det är färskt och ännu vet jag inte vad det är eller vad det blir.
Eller hur jag ska vara eller känns när det inte finns något destruktivt.
Jag är däremot för nyfiken för att låta bli.
Jag vill nånstans bara stanna.
Finna ro och sans.
Finna magin med livet och le när jag vaknar.
Jag vill inte längre vara sjuk.
Inte tänka sjukt och ologiskt.
Jag vill bli sedd för den jag är och älskad för den jag är på väg att bli.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att komma dit.
Det kanske är långt borta.
Men en dag är det min tur.
Kommentarer
Trackback
