Panik
UNDER: Änglar finns dom?
Jag hämtade Vilda på förskolan imorse. Ner på stan och till tandläkaren.
Hon är så duktig och hon gör mig så himla stolt.
Åh vad vi behövde de där timmarna. Kvalitétstid när den är som bäst.
Bara gos, mys och bubbel i massor.
Väl tillbaka på förskolan så träffade jag även min son.
Sken som en sol. Mamma! Hans tidigare så trygga borg.
Pussade som jag aldrig pussat förr och personalen lär ju ska ha tyckt att jag var smått galen.
Rusade ut därifrån. Tårarna brände innanför ögonlocken. Vilken saknad. Vilken skuld. Vilken ångest.
Paniiiiik!
Det kom smygandes redan igår kväll. Snabba andetag, ökad puls, svettas och skakar om mig.
Men jag bestämde mig. Jag somnade ifrån.
Väl hemma från förskolan så visste jag att det skulle komma. Kände det hela vägen. Bytte om till bekvämare kläder, tvättade av mig sminket. Sket i kaffet. Tände en cigg och nej...
Fan jag vill inte. Jag vill inte panika.
Somnade ifrån.
Varje gång jag har tänkt att det inte kan bli värre så blir det värre.
Smäller hårdare än någonsin. Frontalkrock.
Den här gången vet jag vad det beror på. Don och person. Konsekvens.
Dagen innan av alla dagar. Kunde jag inte fått ha ro. Kunde det inte ha funnits överseende. Kunde inte empatin sträckts sig en dag till.
Har jag inte utstått nog?
Eller är jag helt enkelt så jävla värdelös att det inte kunde vara värt det?
Medför jag bara elände?
Jag har levt efter det mantrat senaste 8 åren.
Jag kanske inte är värd mer nu heller. Alltså måste det ju vara mig det är fel på?
Jag ska inte bara väva nytt mönster i min matta. Jag ska byta ut alla färger också. Ändra form. Storlek.
Och plats att förvara den på.
Jag ska vara rädd om den.
Jag ska vara rädd om mig!
Du är värd massor!! Kram
Du är allt annat än värdelös!! Älskade vän, du får inte säga så! Du är så värdefull! Ingen orkar allt alltid. Det betyder inte att man har misslyckats, endast att man är mänsklig. Jag tycker absolut att du ska jobba på din matta, men låt alla vackra färger vara kvar! Jag vill för allt i världen inte att du är någon annan än DU. Jag älskar dig stumpan!
Hur kan du ens tänka så, du är värd mycket för många och särskilt för oss och för dina barn är du värd allt.
