Idag ska väskan packas. Min tur att bo i huset.
Ångestladdat. Lika varje gång. Men snart så är det över. Snart flyttar vi.
Men jag längtar. Hårt och innerligt efter mina barns härjiga närvaro.
Kvällen bjuder dessutom på ett besök som kommer att vara som balsam för min själ. Min vackra Emma och hennes älskade ungar.

I torsdags så träffade jag en läkare. Hon satt huvudet på spiken när det gällde nästan allt. Tömmer du brevlådan? Byter du glödlampor? Lagar du mat? Äter du? Kommer du ihåg saker? Kan du rodda flera saker samtidigt? Sover du tillräckligt?
Nej. Nej. Nej. Och åter nej. Vafan.
Sjukskriven i minst 3 veckor till.
Bra då hinner jag plocka ihop mig själv. Stila till mig och skärpa mig!

Jag fick ett mail igår morse. Det har gjort mig så gott. Ett par ord liksom. Elektroniskt nedprintade bokstäver. Ruskade om hela min sinnesstämning. Ställde min tillvaro på ända. Är det så det är?

"Men du är stark Jessica. Starkare än "den starka". Du är nämligen inte den som bara struntar i det jobbigt, snyter näsan och går vidare, det många tror är "den starka". Du är starkare än så! Du är så pass stark att du låter dig vara svag! Erkänna att det gör ont. Tillåter dig att erkänna att det är svårt.
Och Jessica min älskade vän. DET är att vara stark!
Låt dig känna dig svag och var stolt över dig själv. För du kommer resa dig ut detta starkare än någonsin."

Jag älskar dig innerligt. Jag läser ditt mail om och igen. Det hjälper mer än du säkerligen tänkte innan du tryckte på sänd. Och jag tror på det. Jag tror att det är så. Mantrar.

Gårdagen då?
Allt gick bra. Men om det fortlöpte som jag hade tänkt? Avslutades den som förutbestämt?
Mitt i all min kaos har jag träffat någon värd att vända sig om för.
Värd att slåss för.
Vi har redan en historia som är helt vansinnig. Saknar helt fotfäste och har fortlöpt trots att vi kämpat emot. Betett oss som två dårar. Den ena värre än den andra.
Jag har inte kunnat placera. Sorterat. Satt ord på känslan. Förstått varför eller hur.

Släpp det, ta hand om dig själv. Finn dig själv. Skit i det. Ord och meningar som konstant ekar i mitt huvud.
Jag kan inte. Kan inte låta honom passera. Men.
Paus. Han försvinner inte.
Tiden för utvisa och ödet får visa vägen.
Jag släpper det nu. En stund.
Snart är jag stark nog att veta vad. Känna hur. Och tänka klart.
Då kommer han att få gå sin livs rond!

Ska du med och flya?