Sällan har önskan att kunna vrida tillbaka tiden varit så stark.
Det är ganska få saker jag skulle räta till men som skulle ha haft en stor betydelse.

Ord som skulle ha förblivit osagda. Känslor som hade förhindrats. Händelser som inte hade ägt rum. Beslut som inte hade fattats.
Möten jag hade undvikit. Människor jag inte hade släppt in.


Men trots det så är det nåt som säger mig att allting sker av en anledning.
Att saker inte händer utan orsak.
Att ställen man besöker, saker man upplever och känslor som man känner någonstans måste fylla en funktion.
Att kriser man går igenom kommer att vara guld värda senare i livet.

Jag känner så mycket, så starkt, så intensivt. Allt är så mycket mer påtagligt nu än tidigare.
Jag vet vad som är rätt. Jag vet vad som är fel. Jag vet hur. Jag vet varför.
Jag bara kan inte kontrollera det.
Och bristen på att kontroll är det som gör mig helt uppochner. In och ut. Bakochfram.

Det här kommer att bli en tung vecka.
Med ett avslut jag redan nu vet att jag kommer att ångra.
Men det finns ingen annan väg att gå. Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Och ibland måste man inse att det är dags att släppa taget.
Men viktigt, betydelsefullt och rikt kommer det alltid att vara.
I stora hjärtat kommer det alltid att finnas.
När stormen blåst över och jag står stadigt på min plattform så kanske jag nyper det i sidan igen. Vem vet.

För jag lär aldrig glömma.


Hursom, jag älskar er. För att ni ger min blogg näring. För att ni ökar i antal för varje dag. För att ni låter er bekymras, förundras, beröras och står ut.
Bloggen slog publikrekord igår. Över 700, jag lär ju inte ens ska veta vilka hälften av er är. Men jag är tacksam.
Länka gärna, dela och sprid mig. Bloggen kommer att vara mig trogen genom hela min resa.
Jag kommer fortsätta klä av mig. Jag kommer att fortsätta blotta allt det där som vanliga människor låser in i garderoben.
Ställ gärna frågor, säg vad ni vill höra. Vad ni vill veta. Här finns inga hemligheter.

Jag sitter och suger på en förfrågan om att börja blogga för en sajt. Jag vet dock inte om prestationen blir densamma under pressen att leverera.
Leverans var liksom inte min tanke. Snarare bara ett sätt att ventilera.
Nu i efterhand är det oxå rätt skönt. Jag behöver inte berätta min historia gång på gång. För ni vet redan.

Allt finns här.
I min bok, på mina sidor.
Känsla för känsla.
Kapitel för kapitel.