Åkte till Avesta imorse och lämnade av Knoxen och hans vackra mor.
Dom har förgyllt min tillvaro ända sen i söndags.
Det har gjort mitt hjärta gott.
Har för övrigt haft massor av härliga människor här hela veckan.
Jag är tacksam ända in i själen.
Tack alla ni som får mitt hjärta att le om så bara för en stund.

Jag och mina lampor ni vet.
Det lyser inte längre. Det blinkar dock lite åt olika håll.
Både periferin och historien.
Periferin är fortfarande mysigt och inte alls ett störande moment.

Historien däremot.
Det finns snart inga ord kvar.
Jag har slagit mig trött. Stridit som en idiot för min plats. Jag trodde att jag fick den. Att jag trots alla missförstånd hade lyckats bevisa att jag är nåt att ha.
En vän värd att ha.
Men med våran historia verkar det inte fungera. Inte gör det saken bättre att jag är som jag är heller. Just nu.

Ni vet när man träffar nån som har allt. Allt det där. Är allt.
Vid helt fel tidpunkt i livet.
Att bygga vidare kanske inte är möjligt. Men att släppa är helt omöjligt.
Fantastiska människor finns det dessvärre inte gott om.
Jag däremot vill bara ha fantastiska människor i mitt liv. Och det har jag. Bara.
Så träffar man ännu en. Då vill man ju inte tappa det. Förlora.
Han har dragit ner luckan flera gånger. Jag har dragit upp den. Varje gång.
Han har tillåtit det. Eller inte pallat att stå emot.
Tänt, släckt, tänt, släckt.

Jag tror att jag har ansträngt mig så hårt att jag nog inte har så mycket värdighet kvar. Faktiskt.
Att han inte ser kampen.
Hur mycket han är värd det.
Så jävla outbytbar.
Precis som ni andra.
Ni som finns.
Som har er plats.
I mitt stora hjärta.

Vägen hit har varit lång. Fartbulor högre, vassare och värre för varje gång.
Men.

Jag har inte gett upp.
Jag har envisats.
Jag har inte insett.

För att jag inte vill.
Jag vill inte att du ska försvinna.
Jag vill inte förlora dig.

You've only got three choices in life.
Give up.
Give in
Or give it all you've got.