Huset. Mitt älskade jävla förbannade skithus! Jag hatar att älska dig.
Huset mina små barn vuxit upp i.
Huset där golvet blivit nött av alla små barnfötter.
Huset, min Borg. Min fästning.
Som innehåller så mycket vemod, saknad, glädje, sorg, smärta, längtan, tröst och hat.
Huset som inte längre ger ro.

Som inte vill bli sålt.
Men som fann en fantastik liten familj idag. Kemi och tycke som hämtat ur en dröm.
Nu kan vi äntligen skiljas åt.
Huset och jag.
Nu får vi snart flytta.
Börja om. Bygga upp.
Jag och min lilla familj.
Jag och barnen. Som jag saknar så mycket att själen går i bitar.

Veckan närmare sig sakta men säkert en dag jag så innerligt skulle vilja vara utan. Hoppa över. Spola tillbaka och göra konsekvensen så jävla ogjord.
Dagen som gör så jävla ont. Ända in i varenda ven. Hjärtat går fan itu och kroppen känns helt viljelös.
Jag kan inte ge mer än så.
Jag kan inte berätta varför. Det bara är så.
Men skjut mig, slå mig gul och blå, ta mig härifrån för jag vill inte uppleva den.
Nuff said!

När den här veckan är över så ska jag försöka rycka upp mig. Stila till min tillvaro. Börja på ett nytt kapitel.
Älska mindre och älska mer.
Väva nya mönster.

A
Tack för dina frågor, vem du än är. Jag ska försöka svara så gott jag kan.
Varför mår jag så dåligt?

Jag önskar att det fanns ett bra svar.
Jag kan inte vara hemma varannan vecka. Jag bor i en kappsäck. Mitt ex bor i mitt hus varannan vecka.
Vi har inte lyckats lösa det på något bra sätt ännu. Förrän nu. Snart.
Att kliva ur en separation. Att släppa drömmar, visioner. Att ännu en gång inte kunna erbjuda sina barn att växa upp med båda sina föräldrar.
Att gå från en plattform till att finna en ny. Är inte alltid lätt.
Jag var stark och stolt för länge. Körde på i 120 och kände aldrig efter.
Vek inte en tum.
För att sedan smälla in i en bergvägg av bara helvete.
Här är jag nu. Slut som artist. Slut som människa. Slut som mamma.
Och det i sig ger mig ångest.
Prestationsångest. Separationsångest. Skuldkänslor. Frustration och panik.
Panikångest.
Jag sörjer alltså inte mitt ex. Vi vill inte på några villkors vis finna varann igen.
Slut. Över. Avslutat. Färdigskrivet.

Varför tog det slut?
Kärleken tog slut. Hans kärlek först och främst. Kanske fanns den aldrig där riktigt. Jag tror nämligen fortfarande på att riktig kärlek. Riktig jävla kärlek, aldrig tar slut.
Vi kämpade länge. Vi gav inte upp för lätt. Vi gjorde rätt som valde ett liv utan varann.

Hoppas mina svar gjort dig lite klokare.

Over and out <3