Börjar jag fungera?

Jag läste igenom min blogg igår kväll.
Så mycket känslor. Så hett det kändes just då. När bokstäverna präntandes ner en efter en. Jag berörs.
Fäller några tårar tyst för mig själv.
Är det här jag? Som känner så här? Kände så där? Mår så här?

Jag har ju alltid varit en känslomänniska av rang. Hårt och brutalt precis just då.
Jag ska aldrig ta en konflikt när jag är i mitt esse. Tala när jag är som ledsnast. Gnälla när jag är som surast. Eller skriva när jag är irriterad.
Det blir inte rätt då. Det kommer ut så mycket osammanhängande. Där allt är sant. Fast kanske bara just då.
När kulmen lagt sig så är det inte alls säkert att det är så jag tycker egentligen. Så jag känner. På riktigt.

Ibland hejdar jag mig. Numera. Kanske har blivit lite klokare med åren.
Men här kommer alltid alla känslorna på en och samma gång.
Mina barn är likadana i alla fall tjejerna.

Jag tror nånstans att det blir bättre i slutändan om man lättar på trycket. Blir arg. Blir ledsen. Bli sur. Och ger utlopp för det.
Jag främjar det till viss del. Säg som det är, försök få din vilja igenom, stick ut, stå upp för dig själv, var lite stöddig, säg ifrån, var stark!
Låt aldrig någon sätta sig på. Låt aldrig någon styra era känslor. Låt ingen komma åt er. Förrän det känns rätt.
Först då ska ni erkänna er besegrade.

Men glöm för allt i världen inte ödmjukheten.
Ödmjukheten inför att vi alla är olika.
Alla bär vi på något värt att respektera.
Alla är vi värda att älskas. Att älska.

Den här morgonen började med solsken. Buset bubblar. Diskmaskinen är tömd. Kaffet är i. Tvätten är på. Hårfärgen verkar. Sakerna är på sin plats.
Fler och fler blir dom.
Dagarna som börjar fungera.
Lite i taget.
Ett steg i taget och sedan ett steg till.

Och vad jag älskar.
Älskar till stjärnorna och tillbaka igen.
Högre än himlen!