Idag kommer att bli en lång dag. Imorgon är dagen jag vill vara utan.
En dag som ligger stor grund för att just de senaste två veckorna har sugit pung.
Tårarna far hej vilt och höger och vänster och tankarna är total ofas.

Från och med imorgon så kommer dessutom något att fattas i mitt liv.
En närvaro jag jag älskar att hata.
En närvaro som väcker alldeles för mycket känslor. På både gott och ont.
Men den tar för mycket energi.
Hänger hela tiden i luften. Tassas på tå, konversationer med abrupta slut.
Utan slut.
En närvaro som är en frånvaro.
Som jag inte kan hantera. Vi inte kan hantera.
Orden blir hårdare. Fartbulorna högre. Tillfällena oftare.
Jag trodde att vi skulle fixa det. Den här gången. Vi har lyckats parera bättre. Stämningen har hållits god.
Vi lovade. Vi vände.

Men ljusen har brunnit ut. Lampans sken har förlorat sin tjusning.
Lampan har slocknat.
Jag orkar inte byta ut den. Jag kan ha mörkt en stund.
Ibland är det bättre att släppa taget om det som ändå lyckas göra en ledsen.
Även om det har varit en av de få saker som gjort mig glad.
Som fått mig att må bra. För stunden.

Tillsammans är vi helt makalösa. Den ena värre än den andra och misstolkningarna haglar. Det är oftast jag som blir missförstådd.
Kläcker ur mig nåt i stundens hetta och så sitter vederbörande i andra änden, läser och tror sig äga total tolkningsfrihet. Sen är jag rökt. Kastar stenbumlingar i glashus är tydligen vad jag gör.
Kvar är jag lika oförstående varje gång.
Ursäkternas effekt börjar sina. Det spelar ingen roll hur jag förklarar.
Inte en enda gång har jag menat nå illa. Velat såra. Göra ledsen. Arg. Irriterad. Frustrerad.

Väcker känslor göra jag iaf. Hårt också.
Jag tror inte att han kommer att glömma mig. Sen är frågan vilka minnen jag spridit omkring mig. Säkert mer dåliga än bra. Huvudsaken är att han minns.
Jag hände och berörde.

Jag är rätt besviken nu. Trött. Arg. Less.
Men platsen i hjärtat kommer aldrig att försvinna. Den kommer alltid att finnas kvar.
En dag. En vacker dag som kommer jag att försiktigt sträcka ut armen och kolla om lampan fungerar.
Av nyfikenhet. Av omsorg. Av saknad.


För jag kommer att sakna. Det kommer att bli tyst och jävligt mörkt.
Sagan är slut nu. Det sällsamma kapitlet där kemi och skrift inte alls kunde mötas. Där ältparadiset ständigt hägrat.
Där kemin, lusten och välformuleringar ändå nånstans var huvudroller. Tålamodet och viljan var fiender. Missförstånd och brist på gränstydning var bokens skurkar.
Men det skrevs med känsla. Varenda bokstav har en betydelse. Varenda uttryck har en innebörd.

Jag kommer alltid att älska.
Älska det. Älska att det hände. Älska hans hjärta för ett det nånstans är lika stort som mitt.
Älska de mönster som vävts i min matta
De kommer alltid att finnas kvar.
Jag kommer aldrig att glömma.
Jag vill aldrig glömma.