Nu ska jag banne mig tönta ur mig. Rejält.

Mitt ibland hela småbarnsträsket så finns jag. Där finns även.
Den man jag har valt att leva mitt liv med.

Jag kommer på mig själv sitta och drömma mig tillbaka till tiden då vi träffades.
Hur det pirrade i hela magen. Hur det sprudlade i hela kroppen när jag satt där i min lilla Peugeot på vägen mellan Avesta och Västerås.
Jag kan fortfarande se framför mig hur lilla Lova låg där på Dannes 140 säng i hans lilla etta, snusandes med tutten och snutten i högsta hugg.

År 2006 så åkte Danne med mig till Emma och Darek nere i Varberg.
På vägen hem vart det bestämt att vi inte skulle ses mer. Sluta träffas.
Med Michael Bolton's- I wanna know what love is, vrålandes ur högtalarna.

Det blev inte så. Jag stod ut med tanken på en tillvaro utan knäppgöken från Västerås.
Inte han heller då, uppenbarligen.

Ibland frågar jag mig om jag älskar fortfarande? Om det är det här jag vill?
Är han den jag vill bli gammal med?

För er som inte känner till våran vardag så tuggar vi ganska rejält här hemma mellan varven.
Oftast inte på en osams nivå även om majoriteten upplever det så.
Inte allt för sällan känner jag mig olycklig. Otillräcklig och värdelös.

Vill så mycket. Vill göra rätt. Vill känna rätt.
Men när jag slutar fundera och slutar känna efter så faller liksom alla bitar på plats.

---

Varje dag kommer jag på mig sitta och längta fter att klockan ska slå Dannes sluttid.
Lyssnar efter att höras hans steg ute på trappen.
De kvällar jag går och lägger mig innan han kommit hem så kan jag inte somna ordentligt förrän jag hör att han är hemma.
Händer det något speciellt så är han den första jag ringer.
Jag älskar våra diskussioner.
Jag skulle kunna beundra honom när han är tillsammans med barnen timme ut och timme in.
Vänder jag på steken så vet jag faktiskt inte hur jag skulle fixa en vardag utan att dela den med honom.

När han gör sig i ordning, lite extra. Så kan jag fortfarande slås av hur snygg jag tycker att han är.

De få komplimanger som ibland uppenbarar sig för mitt hjärta att slå volter.
Tänk om han visste, om han förstod vad en liten mening gör med mitt inre.
Att några få ord kan göra hela min vecka.
Poängen, över 6 år har gått och det värmer precis lika mycket om inte mer.

Ett citat från en av våra tidigare diskussioner:
Jag- Tror du att vi kommer att leva med varandra resten av livet?
Han -Ja, förmodligen så blir det nog så.
Jag - Fan vad tragiskt det låter!
Varav vi båda börjar garva, kärlek det!

Jag kan inte älska dig mer. Bara bli bättre på att visa det.
Bli bättre på att inte visa det när jag känner motsatsen.
Jag skiter dessutom i hur larvig du tycker att jag är, kärleksförklaringar hit och dit.
Det här är min version. Min sanning. IN YOUR FACE!



Jag längtar tills dess att du kommer hem.
Jag vill bli gammal med dig ♥