Jag har på något vis känt, haft ja kanske prioriterat mer tid till familjens minsting idag.
Kanske gjorde jag det pga att Daniel tog honom natten som var och jag fick sova.
Det gjorde kanske glädjen lättare och mamman piggare.

Försummelsen kommer över mig i vågor. Men på senare tid har jag känt mer och mer att jag räcker till.
Och idag tog jag för mig, jag prioriterade fram extra tid. Tid med Elvis.
Allt för ofta känner jag mig irriterad, trött och anser att någon av ungarna är dryg som fan själv.
Men det är dom inte. Inte någon av dom.
Det är bara tiden och orken som inte alltid räcker till.
Jag vill så mycket men hinner så lite.

Lilla Elvis, sken som en sol. Vilket han alltid gör. Men han sken extra mycket idag.
Det kändes så i alla fall. Han har fått vara uppe och med i famnen betydligt mer än vad som hör till vanligheten.
Han älskar det.
Mun-hals-pruttar, gnugga in i näsan i hans tjocka kinder och kittla honom under armarna och ungen kiknar av skratt.
Vilket kluckande, underbart skratt!
Det går in igenom mina öron, passerar mitt hjärta och etsar sig fast i min själ ♥.

Nu ska här inte tros att Vilda eller Lova hamnar i skymundan.
Lova får jag kvaltid med varje kväll och hon somnar tätt intill mig om natten.
Och Vilda är så pass stor att hon kan vara med mig, runt och delta i allt jag gör.
Vilket gör att hon automatiskt får mycket uppmärksamhet och tid. Tid.

Förutom att tiden inte räcker till så går den alldeles för fort också.
Kommer min lilla tjockis att bli en stor skäggig karl en dag? Snart?
Kavata Vilda bli en kvinna?
Kommer Lova att kanske göra mig till mormor, kanske redan om 12 år?
Nej, broms. Halt. Stanna.
Vare sig mitt sinne, mitt inre eller mitt jag hinner med.

Ska jag vara lite mer detaljerat privat. Inte bara känslomässigt.
Jag har ju faktiskt en relation i botten. Som är grunden till allt.
En vän, min allra bästaste vän, min kärlek, min sambo, min älskare.
Daniel
En relation som blivit så åsidosatt.
Så misshandlad, missbrukad och tagen för given.

Jag vill komma ihåg dig. Jag vill komma ihåg oss.
Jag vill uppleva dig. Igen. Det vi var.
Vi kan ta oss dit. Jag vet det.

Att en stor familj, täta barn, arbete och hus kan tära mer än göra nytta om man glömmer bort vad som egentligen är viktigt.
Vi fick lära oss det den hårda vägen.
Orden har varit hårda, dömande,hånfulla och fula.
Alldeles för lite tid, tid att koppla bort. Tid att älska och bara vara vi.
Vara Jessica och Daniel. Inte mamma och pappa.
Det har inte prioriterats. Inte existerat.

Jag tror att vi har insett det innan vägen tillbaka blivit för lång.
Det ska bli ändring på det.
Förändringens tid är nu.
Jag vill få besök av våra barnbarn hemma i vårat gemensamma hem.
Jag älskar dig så högt. Högre än himlen.

Kärlek i form av familjens två yngsta skatter


Vill du har tutten lillebror?
Vill eller inte, jag trykcer in den i alla fall :)


Tutten och självklart snutten!


Ska vi pussas älskling?


Linslusen Vilda och fundersamma Elvis ♥

Puss!