Idag rann det över. Min trötthet tog överhanden.
Jag försvann in i en den där bubblan där kroppen inte orkar mer. Där energin och orken inte existerar.
Jag finner heller ingen väg ut, något sätt att spräcka den där förbannade bubblan.
Jag vet att det inte är varken man eller barn det beror på.
Utan att graviditeten är orsaken. Jag har så lågt blodtryck att när jag blir gravid så hänger inte trycket med när kroppen fylls på med en massa mer blod.
Sen har jag nog ett järnvärde vi inte ska prata om.

Jag och min underbara Lina var i lekparken och gungade våra bäsar. När jag puttat på Vilda fart 2 ggr så bar inte benen mer. Jag orkar helt enkelt inte stå upp längre. Jag fick gå och sätta mig på en bänk.
Väl hemma igen visste jag inte hur jag skulle lyckas hålla mig vaken.
Lina och Wille åkte hem och Vilda sov middag. Soffan ropade efter mig!
Trötta, feta, jävla kropp!

Men vad gör man då? Jag är inte den som inte vågar be om hjälp. Jag är den som vanligtvis inte behöver det. Därav kommer inte förfrågan.
Men det gör mig så bortkommen så förtvivlat ledsen att kroppen inte orkar det hjärnan vill.
Jag gillar inte att inte ha något att göra. Jag gillar ännu mindre att ha saker att göra men inte kunna utföra dom.

Två kvällar på ca 3 timmar har jag varit barnledig, varit Jessica, sedan Vilda föddes.
Jag lever för mina barn och min familj, tro inget annat.
Men jag tror fortfarande på att bevara sitt alterego, sin egen indentitet.
Jag tror att jag håller på att gå vilse.
Jag dagdrömmer om att få vara ensam, ensam hemma.
Men hur ska man göra då?
Ringa någon och fråga om denne kan vara barnvakt en stund så jag får skita ifred?
Sova på soffan?
Lösa korsord i min ensamhet som en gammal kärring?
Nää...
Och när man väl får besök, vilken lycka. Bara sällskapet, att någon är där.
Som dessutom kan titta till skruttan och man kan gå på toaletten ensam. Eller ta en snabbdusch. Laga mat hyffsat ostört.
Om ni, mina vänner visste hur mycket det är värt ♥

Jag skulle vilja gå ut och roa mig med mina vänner, fika i flera timmar och bara prata om allt och inget. Som inte innefattar bajs och barn.
Inte heller det orkar jag.

Vill jag fika så får jag det. Daniel är absolut inget gupp i vägbanan.
Daniel drar sitt strå till stacken mer än jag någonsin kan kräva.
Men jag kan ju inte gärna be han ta ungen och åka iväg så jag kan få ligga på soffan ensam och se en massa dåliga tv-serier.
Jag vill ju gärna umgås även med honom när han väl är ledig.
Men jag önskar han kunde förstå hur stressande det är att vilja så mycket men inte kunna eller orka.
Och jag hoppas att han förstår att trots min trötthet som ofta resulterar i tjurighet inte är han befogad.
Att han är en klippa, en fantastisk pappa ♥!

Att jag smärtfritt skulle ta mig igenom även en tredje graviditet har jag inte väntat mig. Även om den bortsett från extrem trötthet och ryggont inte är att klaga på även denna gång.
Men varken ryggen eller orken lär nog bli så mycket bättre innan kanonkulan är ute.

Nu tror jag ju att två småttingar och en kaxig 7-åring kommer att vara en dans på rosor.
Men då är det inte en massa graviditetsgrejer som spökar runt. Varav orken borde bli en annan.

Samtidigt så kommer samvetet och knackar på dörren i samma stund som man har dagdrömt färdigt.
Jag vill inte missa stunder i mina barns liv. Inte mer än de stunder som jag med Lova fått lära mig att leva utan.
Jag vill inte missa ett ögonblick, inte en sekund.
Även om det tänket inte håller i längden. Att sakna och längta gör oftast mammahjärtat mycket gott.
Och även om jag behöver en pausknapp i vardagen så är kärleken fortfarande lika stor.
Mina flickor är det bästa som finns!

Jag bestämde mig i alla fall och kom till insikt att be om lite hjälp. Jag ringde min mamma.
Vilda ska sova där nån natt nästa vecka. Det kändes som att en sten föll från mina axlar efter detta beslut.
Men nu, när Vilda sover och perspektivet är ett annat så ångrar jag mig.
Men, nej skärpning nu Jessica!

Och den kommande bäbisen har kommit helt i skymundan. Jag kände inte första sparkarna förrän runt v 18. Mycket beroende på att moderkakan ligger i framvägg, fick vi reda på vid RUL.
Nu kan jag känna den lill* även utanpå. Det kunde både jag och Danne redan från v 19 med Vilda. Snacka om skillnad från grav till grav.
Inga bilder har jag tagit heller. Tiden och tanken bara försvinner liksom.
Men jag hoppas detta lilla hjärta vet och känner att det är lika önskat och älskat som de andra barnen.

Citat från en klok vän:
"Vid första graviditeten tror man att man kan.
Vid andra börjar man lära sig.
Vid tredje kan man det där."
Det stämmer nog :).

Nej, nu vill jag att det ska bli lördag så jag får åka hem till bästa Lina på SPA-kväll.
Ska bli så skönt och trevligt framförallt!

Lina, min absolut bästa vän. Ingen vän uppskattar dig så mycket som jag ♥

Puss och god natt!