Det slår mig i tid och otid att vi faktiskt ska bli 5 i familjen snart.
Snart kommer det att anlända ett till mirakel som med sin blotta närvaro ska förgylla våran tillvaro.

Tanken tog mig precis snart 8 år tillbaka i tiden. Då jag väntade min första dotter.
Minnet av läkarteamet som direkt efter förlossningen kom och körde henne i kuvös ner till Neonatalavd.
Jag kände mig snuvad på allt det där myset i början; Bebisen på bröstet, letande efter bröstet, ta på dom små fingrarna och räkna alla tårna.

Men vad gjorde väl det, just då. Jag hade ju blivit MAMMA. En känslostorm så stark att inget var stadigt nog.
R rullade ner mig i rullstolen ca 2 timmar efter nedkomst, ner till Neo-avd.
När jag kom rullandes in där så var det en sköterska som sa- Här kommer mamma Hedlund.
Jag vände mig om och undra för en sekund om min mamma också var där?
Nej, det var ju jag, Jag hade blivit mamma!
Jag reste mig försiktigt upp och tittade ner i de små sängarna, alla sängar hade sänghimlar.
Och jag visste direkt vilken bebis som var min.

Hon var helt perfekt. Massor med svart hår. Stora runda kinder. Så liten. Så vacker.
Min lilla Lova ♥

Som förstagångsföderska så består mycket av tiden av att längta. Längta efter första leendet, längta efter första tanden, första smakportionen, första stegen osv.
Man längtar så mycket och så vips är ungen 7 år och har precis börjat första klass.
Var tog tiden vägen? Vad hände?

När Vilda kom var känslan en annan. Att föda barn en andra gång var på sätt och vis mycket större. Mycket mäktigare. Även om första gången, var storslaget i sig. Med en magi bestående av så mycket nytt, så mycket ovetande.
Men nu visste man ju lite vad man hade att vänta sig. Och jag gav mig själv möjligheten att insupa alla detaljer på ett helt annat plan än tidigare.
Och även denna gång såg en perfekt liten varelse dagen ljus. Så rund, Så go. Så underbart söt.
Och även fast längtan efter nya framsteg är betydligt mindre så sitter jag här nu och inser att hon faktiskt fyller 1 år om knappa 2 månader.
Våran vilda Vilda ♥

En mycket god vän till mig har avslöjat ännu en hemlighet. Att tredje gången, tredje förlossningen var om möjligt ännu mer kraftfull än de två tidigare hon varit med om.
Hon säger att första gången tror man att man vet.
Andra gången börjar man ha koll på läget.
Och tredje gången kan man det där.
Och det känns faktiskt lite så. Jag är så laddad. Så förväntansfull.
Jag längtar efter att föda barn. Föda alltså, inte bara det där efteråt.
Och får mamman välja blir det en liten Malva eller en liten Walter (!)
Men oavsett, lilla snoris, du är så välkommen. Redan så älskad ♥



Nä nu såsa, imorgon bitti ska vi på 10 månaders kontroll på Bvc!